larsflemstroms

En tidigare fp-politiker, som nu jobbar som lobbyist för homoääktenskapslagen, har frågat ledamöterna i kyrkostyrelsen om deras åsikter i homoäktenskapsfrågan. Majoriteten hade sagt ja, men kan komma att ändra sig. Varför då inté påverka dem att säga nej, i stället för att angripa kyrkornas vigselrätt som sådan?

Jag hara haft många diskussioner på nätet med den f.d. fp-politikern. Han har upprepade gånger försäkrat att de religiösa samfunden ska få behålla sin vigselrätt - utan tvång att viga homopar för vare sig enskilda präster eller samfunden som helhet.

Religionsfriheten ska respekteras! Men det hindrar ju ingen att aktivt försöka påverka hur det samfund, som man tillhör (eller inte tillhör) beslutar i frågan. Något vigseltvång för reliösa vigselförrättare kommer inte att skrivas in i lagen.  Om det är vi överens, och allt är frid och fröjd. Kyrkan behöver inte alls tycka lika som landets parlament.

Vi, som tycker att Svenska kyrkan ska säga helt nej till homovigslar, har rätt att kämpa för vår åsikt. Och de som tycker tvärtemot för sin. Det är vi överens om. Men sedan kommer det där: Vad händer på längre sikt? Nja, ingen kan ju lova att inte framtida partikongresser beslutar att arbeta för vigseltvång. Men det måste de i så fall driva i riksdagen också, för att det ska bli lag. Det kommer i så fall att granskas av remissinstanser och lagråd, och prövas enligt både Sveriges grundlag och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Och konventionen, som gäller som överordnad grundlag i Sverige, värnar mer om religionsfriheten än den svenska grundlagen. Vilket Åke Green-fallet visade.

Ska vi då kasta in handduken och ge upp vigselrätten frivilligt? Det är bekvämt. Jag säger: Låt de homosexuella få sin könsneutrala äktenskapslag (Hur stor rätt har vi att bestämma hur icke-troende ordnar sina liv?) om vi får ha vår traditionella tro i fred. Ett absolut minimikrav, om kyrkomötet skulle säga ja, är att vi får ha kvar våra kristna präster, som rättar sig efter Guds ordningar - och att de ska ha vigselrätt!

Nu försöker man binda upp både präster och kyrkopolitiker att säga ja. Präster avkrävs svar av journalister och lobbyister (inte av sina egna församlingsmedlemmar, som har rätt att fråga) om de kommer att viga homopar. Ändå har man sagt - inte minst från fp - att det är fel att tvinga någon. Det vore fel även gentemot homoparen själva. Det behövs alltså inga listor - om kyrkomötet säger ja - på präster som vägrar viga homopar. Det behövs i så fall listor på präster som vill viga homopar, och gör det med övertygelse och glädje.

Det är fel att kasta ut handduken redan nu. Klarar vi inte matchen om sådär tio år, är det ändå ute med Svenska kyrkan. Det bästa som finns, när man är i underläge, är tid. Vapenvila, men inte kapitulation. Om  de, som vill avskaffa religionsfriheten men inte just nu, sedan bryter vapenvilan, ska de möta en motståndare som är  bättre rustad än idag.

Har de tänkt lobba för att avskaffa vigselrätten, alternativt inför vigseltvång för religiösa vigselförrrätarre, ska vi lobba för att avskaffa den könsneutrala äktenskapslagen. Vill de ha kvar den, får de respektera religionsfriheten! Och det tror jag många inom homorörelsen är beredda att göra. Det är inte roligt för dem heller att leva i ett permanent konflikttillstånd. Med undantag för den handfull provokatörer, som ständigt bråkar med kristna.

--
Jag har skrivit förut att det är ingen mänsklig rättighet att bli präst, men en mänsklig rättighet att utöva sin religion utan att profana myndigheter bestämmer vad Gud har sagt. Och kräver utövandet av religionen att man har präster, som rättar sig efter Guds ordningar, så måste det finnas sådana präster. Det får inte bli som i kvinnoprästfrågan, där debattörerna huvudsakligen var präster själva. Det behövs en ny rörelse för bekännelsetrogna lekmän i Svenska kyrkan.