Vad tror "homovänliga kristna"?
Är alla former av utlevd homosexualtet synder? Det är en teologisk tvist, som vi får leva med i kyrkan. V i måste lära oss att respektera varandra ändå, att se til vår gemensamma tro. Och inte bara till det som skiljer.
Men finns det då inte en risk att olika intressegrupper driver ingenom avskaffandet av den ena synden efter den andra? Så att det till slut inte behövs någon förlåtelse. Alla synder är avskaffade. Inga synder finns kvar att föråta. Ja, om alla måste tycka lika. Men om alla inte behöver tycka lika?
Min konkreta fråga lyder: Måste men verkligen stödja blasfemiska konstutställningar, där Jesus avbildas med Musse Pigg-ansikte, för att man utlevande homosexuell med kristen tro? Jag förstår inte kopplingen mellan homosexualteten och Musse Pigg-ansiktet!
Har inte homosexuella, precis som andra människor, sin egen personliga tro eller livsåpskådning? Kan inte även den, som förnekar att utlevd homosexualtet är en synd, ha en traditionell kristen tro i alla andra teologiska frågor - och alltså bli lika sårade som andra kristna när Jesus skymfas och hädas? Även den som själv attraheras sexuellt till personer av samma kön, kan väl bli sårad av se homoerotiska avbildningar av Jesus? Vill vi "vanlia" se heteroerotiska avbildningar av Jesus?
Som begreppet "homovänlig" ofta används, har det inte mycket att göra med homosexualitet. Utan snarare handlar det om att förneka stora delar av traditionell kristen tro, skymfa och häda det heliga, unger täckmantel av sympati för de homosexuellas sak. Bland de, som gör så, finns personer som själva är homosexuella, provökatörer, men de allra flesta verkar vara heterosexuella. Det är möjligt att dessa "heteron" kan vara ett stöd i kampen för homoäktenskap, och liknande. Men är inte syftet i första hand egennyttan?
Sedan kan man ju fråga vad det är för jubelidioter bland kristna, som besvarar elden utan att först ta reda på vem som skjuter! Det kan nog vara tungt för den som har en homosexuell läggning och är kristen, att ständigt påminnas om att det de uppfatar som skönt och vackert, är synd enligt traditionell kristen tro. Men å andra sidan kräver försvaret av den traditionella tron att det får sägas. Även det som alla inte håller med om, och även det som kan såra någon, måste få sägas. Men låt oss då hålla den debatten på det teologiska planet, och låt oss då föra debatten med teologiska termer, i stället för att ta till ord och uttryck som alltför övertydligt beskriver det äckel och avsky, som vi heterosexuella nog kan känna inför homosexualiteten.
Jag försvarar religionsfriheten. Religiösa samfund ska ha vigselrätt, utan tvång att viga homopar. Men de homosexuella, som förnekar att utlevd homoslexualitet är en synd, har ju rätt till sin religionsfrihet. Om samtliga nuvarande religiösa samfund skulle vägra viga hompar, har de möjlighet att bilda egna samfund, som ansöker om vigselrätt. Men vill vi verkligen ha särskilda kyrkor för homosexuella?
Kyrkomötet kommer med stor sannolikhet att säga jag till homovigslar i Svenska kyrkan. Det är en svår och onödig motgång, som hade kunnat undvikas. Om inte kd i parti-egoistiskt syfte hade splittrat den bekännelsetrogna opinionen. Men jag kommer inte att gå ur Svenska kyrkan i protest. Och jag kommer inte att sälla mig till dem som vill avskärma kyrkan från samhället genom att göra kyrkvigseln till en juridisk nullitet.
Jag kommer att fortsätta att kämpa för att bevara kyrkvigslens juridiska giltighetet. Jag kommer att kämpa för att säkra tillgången på präster, som till 100% står för traditionell kristen tro, och följakltligen vägrar viga homopar. Jag kommer att kämpa för ömsesidig respekt och tolerans och ett gott samarbetsklimat mellan alla präster och lekmän.
Vi börjar se hur nya allianser formeras. Frikyrkliga och katolska sekterister, som lånat sig till marionetter åt drivande ateister, försöker ta vigselrätten från Svenska kyrkan. De drivs av dunkla politiska och teologiska motiv. De vill skilja kyrkan, inte bara från staten, utan även från samhället. De vill reducera kyrkans kontaktytor mot samhället. Jag tror inte att de vill göra Svenska kyrkan till en kyrka för de redan frälsta. De vill krossa Svenska kyrkan, som de tror står i vägen för deras egna ambitioner. Men det är inte Svenska kyrkan, som står i vägen, utan deras egen sekterism.
Jag tror på Guds försyn*.
__________________
*) Guds försyn är egentligen en ganska central tanke i den traditionella svenskkyrkliga teologin, och grunden till ordspråket "Inget ont som inte har något gott med sig". Jag tror på en pånyttfödelse för Svenska kyrkan, och en återkomst för traditionell kristen tro i Svk. Och en ökad självmedvetenhet inom Svk. Vi är inte sämst. Kan vi finna vettiga samarbetsformer mellan präster som vill, respektive inte vill, viga homopar, kanske vi också kan finna en lösning på kvinnoprästfrågan.
Det är väl nu inte bara "frikyrkliga och katolska sekterister, som lånat sig till marionetter åt drivande ateister" som "försöker ta vigselrätten från Svenska kyrkan". Var det inte nyligen 9 av Svenska kyrkans biskopar som lade fram förslaget att förlägga den juridiska akten utanför kyrkans väggar?
Svenska katoliker i armarna på ateister och frikyrkliga sakramentsförnekare försöker nu utsätta Svenska kyrkan för samma marginalisering som drabbade Katolska kyrkan i Frankrike under Robespierre's skräckvälde under franska revolutionen, då allting som skedde i kyrkan reducerades till en juridisk nullitet. Detta är det yttersta beviset på okatolicitet och sekterism i det katolska stiftet i Sverige, när man ger sig på andra kyrkor, sedan man totalt har misslyckats med sin egen evangelisation. Svenska medborgare fick rätt att bli katoliker 1873, och sedan dess har katolska präster haft vigselrätt i Sverige, men fortfarande är bara c:a 20.000 infödda svenskar katoliker.
Till Uppdrag granskning sa biskop Arborelius att han och Katolska kyrkan inte har som mål att göra Sverige katolskt igen. Detta innebär att den officiella Katolska kyrkan i Sverige är mer sekteristisk än SSPX, som dock tror så mycket på sin egen lära så att de vill dela med sig den till alla svenskar. Åtminstone sa de det.
De nio Svk-biskoparnas utspel har jag redan kommenterat på denna blogg. Förttroendet för våra nuvarande biskopar har aldrig varit särskilt stort bland oss bekännelsetrogna kristna i Svenska kyrkan, och förtroendet har inte ökat efter deras okunniga utspel. De borde ha tagit en grundkurs i juridik! Det är en grundsten i luthersk lära att man får ifrågasätta kyrkliga auktoriteter. Erik Å uppmanas rulla ner en bit och läsa vad jag skrev om biskoparnas utspel. Läs även min inlägg om vad som menas med "myndighetsutövning". Själv ägnade jag mig åt detta i går, då jag deltog i beslut om tvångsvård av hela fem personer. (Hur vi dömde får jag inte avslöja, förrän domarna mot de fem personerna är offentliga). Detta är myndighetsutövning i praktiken. Äktenskap ingås frivilligt!
Svenska katoliker försöker alltså hindra svenskyrkliga präster att medverka vid frivilliga rättshandlingar som är av Gud!
De svenska sektkatolikernas agerande är ett tydligt brott mot Katolska kyrkans historia och tradition, då man tidigare alltid sökt statens erkännande av kyrkan som en "institution" i samhället genom konkordat med statsmakten. För ett avtal (konkordat) krävs två parter, och kyrkan har inte alltid fått igenom alla sina krav. Dessa misslyckanden, t ex att få kyrkvigseln erkänd i alla länder, har svenska sektkatoliker upphöjt till katolsk lära!
De nio Svk-biskoparnas förslag är ännu sämre än kd:s "civilrättsliga registerering", då skillnaden mellan äktenskap och olika former av tillfälligt sammanboende kommer att bli än mer otydliga. Hur kan katoliker applådera det? Ni är inte värda att tas på allvar! Vi har dock fem Svk-biskopar, som inte ställt sig bakom denna extremt långtgående nivellering mellan olika samlevandsformer ... som enligt de nio Svk-biskoparnas förslag ska bli lagligt "äktenskap" även för svenska katoliker!
Lagarnas normbildande roll är säkert tillräckligt stark även bland katoliker för att undergräva respekten även för de katolska kyrkvigslarna - vilket ju visat sig bl.a. genom det franska älskareinne-systemet, d.v.s att franska katoliker har både en kyrkvigd och en lagvigd hustru.
Apropå: Mot den bakgrunden blev det kanske för mycket för "konservativa" franska katoliker, när man även började montera ner den traditionella katolska mässan? (Detta var ju avsett som en anpassning till vad Katolska kyrkan trodde var den lutherska mässan, men i själva verket var det en anpassning till attvarden inom en reformert sekt inom den lutherska kyrkan i Sydtyskland - alltså inte till de stora lutherska kyrkorna i Nordueropa.)
Om ni svenska katoliker vill uppfattas som något mer än hemkomna kulturturister från Sydeuropa, borde ni kräva att vigslar i Katolska kyrkan även fortsättningsvis erkänns av Svenska staten som lagligen ingångna äktenskap!
