larsflemstroms

  Västerås domkyrka, en gång helgad åt jungfru Maria, därför även kallad Domkyrkan Vårfru. I denna kyrka är jag döpt.

Om några dagar har det gått ett år sedan mitt sista besök i en katolsk kyrka. Jag hade då föredragit katolska kyrkor, och bara gått i protestantiska kyrkor, när jag inte haft möjlighet att komma till någon katolsk gudstjänst. Besöket i Katolska kyrkan för ett år sedan var dock inte under någon gudstjänst, utan hade ett alldeles speciellt syfte. Jag skulle bli medlem. Besöket avlöpte väl. Jag hade läst för en katolsk präst under flera år.  Min lutherska tro var inget hinder. Nu för tiden kan man vara luthersk kaktolik. Man behöver inte ta avstånd från någon "luthersk heresi". Nutida lutheraner tror inte på statskyrkosystemet, eller något annat som direkt strider mot den katolska läran. I varje fall gör inte jag det. Jag hade avslöjat min värsta synd. Det fanns inget opuppklarat. Begravningsfrågan var hyggligt löst. Jag skulle upptas i Katolska kyrkan samma dag, som jag avregistrerades som medlem i Svenska kyrkan. Jag hade planer på att ansluta mig till ett kloster i något annat land. Jag skulle bli invandrare på riktigt (i det andra landet) och inter låtsas.invandrare i Sverige, som de flesta svenskfödda katoliker.

Förra gången jag skulle gå med i Katolska kyrkan föll projektet på begravningsfrågan. Upptagningen var bvestämd till den 16 december 2005, men kom av praktiska skäl att skjutas över årsskiftet, då jag ställdes inför kravet att gå ur Svenska kyrkan först.  Detta innebar att jag under en obestämd övergångstid inte skulle ha  begravningsrätt i någon kyrka, alltså inte skulle ha rätt till en kristen begravning, om olyckan var framme. Att självförvållat sakna kyrkotillhörighet är som att avsäga sig dopet. 

Det är som om man skulle ha oförsäkrat under byte av försäkringsbolag. Katolska kyrkan agerar som om det vore fråga om byte av religion. Och det är den attityd som visas av katolska lekmän i Sverige: dopet i Svenska kyrkan är inget riktigt dop, utan att likna vid ett nöddop! Jag skrev inlägg på olika bloggar (denna blogg var inte startad då) och försökte fästa uppmärksamheten på denna orimliga ordning. Men möttes av hån och förakt från katolska lekmän. Katolska kyrkan står över all kritik,m och får inte ens anklagas för oavsiktliga misstag eller förbiseenden.

Men under 2008 skulle det alltså ske! Nu är det ju så att Katolska kyrkan i Sverige inte har så mycket resurser, så det blev Svenska kyrkan som fick ställa upp en gång till. Jag fick då kontakt med en katolik, som inte heller kunde få den service hon önskade av Katolska kyrkan. Men nattvarden fick hon ju inte ta emot. Så jag slängde iväg på en blogg ett förslag att Katolska kyrkan borde ge dispens till utvalda Svk-präster att ge nattvarden till katoliker. Jag hade inte väntat mig ett positivt svar, men inte heller ett personangrepp. Jag fick svar från en anonym skribent med hugg om att jag ännu inte bytt kyrkotillhörighet, och att jag nu måste bestämma mig. Under den diskussion, som sedan varit med bloggägaren Tuve Löfström på en annan blogg Aletheia, har jag anklagats för att själv vara den omtalade katoliken. Å andra sidan har jag misstänkt att den anonyma skribenten var Löfströms fru. Under hela vintern och våren 2008 försvarade jag Katolska kyrkan mot Aletheia-gänget, som är starkt kritiskt mot ekumenik med Katolska kyrkan.
 
I stället för att ta upp sakfrågan, hur katoliker i förskingringen, ska kunna få nattvarden, försökte  alltså katolikerna - som de gjort i varje diskussion  under flera år - göra det till en ren personfråga. Man har försökt påskina att det inte gått bra med bikt, att jag inte fått avlat, att jag inte har rätt trok att jag måste ner på knä, att man inte går med i Katolska kyrkan för att få sällskap, o.s.v. Detta handlar om infantilisering, att framställa någon som mindervärdig, som inte begriper det mest grundläggande. Det är klart att en kyrka har en djupare mening än gemenskapen mellan människor. Men det är känslokallt att dra ner debatten på den nivån, vilket skedde under våren 2005.

Mitt huvudargment mot de radikala evangelikalerna på Aleltheia var att påvisa hur lite som skiljer Katolska kyrkan från Svenska kyrkans traditionella tro. Detta uppfattades av sektkatolikerna som en farlig villolära. När jag citerade påven Beneddikt XVI, att katoliker och lutheraner egentlgen har samma tro, men olika uttryckssätt, skrev Helena Löfström att vi har olika uttryckssätt för att vi inte har samma tro. Har inte svenska katoliker samma tro som påven? Ja, i så fall ska jag förstås inte gå med i samma kyrka som de svenska katolikerna. Det blev mitt beslut efter diskussionerna med våra präktiga svenskfödda katoliker under vintern, våren och sommaren 2008. Och detta började med att jag tycket synd om en stackars katolik sóm inte kan få nattvarden, eftersom det inte finns någon katolsk kyrka där hon bor.

Det är priset som somliga invandrare (Jag talar här om en person som verkligen är född i ett annat land) får betala för att de inte vill bo i något invandrarghetto i någon av våra storstgadsregioner. Som jag skrivit som svar på en kommentar till inlägget om nattvarden  för en dryg vecka sedan, ska katoliker inte stängas ute från Svenska kyrkan för att de inte får ta emot nattvarden. Men våra präster ska inte instruera katolikerna att inte ta emot nattvarden. I stället ska våra präster vara noga med nattvarden, göra rätt, visa att Svenska kyrkan är den katolska kyrkan i Sverige.

Att bli katolik har för mig aldrig varit att byta relgion eller byta nationalitet eller hudfärg. Man kan inte bli invandrare i sitt eget land - åtminstone inte om man inte har bott utomlands väldigt länge. Det var snarare ett försök att hitta tillbaka till min barndoms kyrka under KG Hammars tid som ärkebiskop. Katolicismen ligger betydligt närmare Svenska kyrkans traditionella tro än den förre ärkebiskopens dyrkan av sitt eget inre som en gud. Att bli katolik var för mig aldrig frågan om att förkasta något, utan det var fråga om att fördjupa och komplettera. .De svenska sektkatolikerna krävde att jag skulle bryta upp kristenhetens gemensamma fundament , förnkea dopet i Svenska kyrkan, avstå från begravningsrätten och  byta religion. 

Jag har ibland tänkt så här: Om Katolska kyrkan i Sverige verkligen skulle bryta med sitt självvalda utanförskap och öppna sig mot det svemnska samhället skulle de nytillkomna ex-protestanterna snart blir fler än de nuvarande svenskfödda katolikerna, som idag utgör ett slags överklass bland katolikerna i  Sverige. 4 / 5-delar av medlemmarna är invandrare (riktiga invandrare). Den som är född i Sverige, kan landet och språket, och kanske tillhör kanske dessutom eliten i det svenska samhället, har ju ett väldigt övertag i jämförelse med en nyanländ invandrare., De vill inte ha konkurrens från andra svenskar.

Om vi någonsin ska få en svensk katolsk kyrka, måste intresserade sluta sig samman, och förhandla direkt med Rom. Det s.k. katolska stiftet i Sverige måste krigngås! Vi måste erkännas som ett slags katolsk missionsprovins i Sverige, vars präster erkänns som katolska präster. Vi ska vara en del av Svenska kyrkan, som vi ska visa tillbörlig respekt. Vi ska vara stolta över vårt lutherska arv, liksom över vårt inhemska arv från medeltiden.

Se även följande inlägg och kommentarerna till det:
http://larsflemstroms.blogg.se/2008/december/utkast-svenska-kyrkan-1.html