larsflemstroms

In i det sista, till och med i en så här modern kyrkobyggnad, har den traditionella altarplaceringen "ad orientem" behållits. Möjligheten att knäböja under mottagandet av nattvarden i Svenska kyrkan tas nu bort.  Altarringen hade huvudsak en praktisk funktion, då främst i samband med nattvarden. Samtidigt som den hade en viktig symbolisk betydelse. Det symboliska med ringen är att den östra delen av kyrkan sågs som en gräns mellan himmel och jord. Detta var speciellt viktigt i samband med nattvarden, altarringen var nämligen inte rund utan en halvcirkel öppen mot öster. Altarringen hade den praktiska funktionen att församlingens medlemmar knäböjde i samband med att de tog del av vinet och brödet. Altarringen användes även i samband med vigsel där brud och brudgum under ett moment knäböjde. Altaret var placerat mot korväggen, och prästen var alltså vänd "asd orientem" under tillredningen av nattvarden.



Den mässform i Katolska kyrkan som kallas "tridentinska mässan" är strängt formbunden, varför det inte är helt korrekt att säga att den "tridentinska" mässan har bevarats i Svenska kyrkan. Men den tridentinska mässan var dock inte nyordning under den s.k. motreformationen, utan snarare ett erkännande och en uppstramning av den vanligaste medeltida mässa, som till väsentliga delar har bevarats i Svenska kyrkan ända till slutet av 1900-talet och fortfarande praktiseras av många Svk-präster. Kyrkorommets traditionella utformning har bidragit till detta.

Mest utmärkande för såväl den tridentinska mässan i Katolska kyrkan och den traditionella mässan i Svenska kyrkan är altarets och prästens placering. Som församlingens representant mottar prästen den uppståndne Jesus och är därför vänd mot öster, "ad orientem". Faktum är ju att församlingen i sina kyrkbänkar är vänd mot samma håll.

Enligt den nya mässordning, som infördes i Katolska kyrkan efter andra vatikankonciliet är prästen vänd "Versus populum" (mot folket) och alltså med ryggen mot den uppståndne Jesus. Denna nya placering är ett reformert påhitt, som utgår från föreställningen om Jesu frånvaro i nattvarden, som sålunda reduceras till en enkel minnesmåltid över en avliden person. Genom de övriga inslag i den Katolska kyrkan (vigvatten, korstecken, knäfall) som förekommer mer frekvent i Katolska kyrkan men mer eller mindre lyser med sin frånvaro i den lutherska kyrkan, upplever man ändå Jesus som närvarande under en katolsk mässa.

Samma "katolska" (egentligen: reformerta) nyordning håller däremot på att leda till en andlig katastrof i Svenska kyrkan. Nattvarden börjar alltmer likna ett gravöl över en Jesus som inte har återvänt från dödsriket.

Upplösningen av den traditionella liturgin i Katolska kyrkan har öppnat dörren för modernism och förytligande av den katolska tron. Motsvarande upplösning av den katolska liturgin skedde under och efter franska revolutionen, vilken hindrade att prästerna fick en adekvat utbildning i mässans firande. Upplösningen av den traditionella liturgin i Svenska kyrkan har inte bara öppnat dörren, utan har rivit ner hela väggen så att en störtflod av nygnosticism och ren avgudadyrkan nu väller in i Svenska kyrkan. Helt klart är den lutherska kyrkan mer sårbar än den Katolska kyrkan i detta avseende. Men även Katolska kyrkan har alltså fått sina sår.

Eftersom nattvarden är centrum i kyrkans liv saknar det inte alls betydelse hur nattvarden firas. Gunnar Rosendahl såg under 1930-talet nattvarden som vägen till en andlig och teologisk fördjupning.

 

Altarplacering "ad orientem" i katolsk kyrka. Altaret är iordningställt för firandet av den traditionella (tridentinska) katolska mässan. Bilden är troligen tagen under första hälften av 1900-talet, före den katolska nattvardsliturgins upplösning.