Återförenas kropp och själ på yttersta dagen?
Den döende jungfru Maria tar farväl av lärjungarna, strax före sin uppstigning till Himlen. Väggmålning i Södra Råda kyrka, östra Värmland. Frågan är om hon upptogs till Himlen med både kropp och själ, som målningarna i de svenska medeltidskyrkorna visar. Kommer kropp och själ hos vanliga döda att återförenas på yttersta dagen? Vad betyder egentligen prästens ord under begravningsakten "Gud skall uppväcka dig på yttersta dagen"?
Jag har funderat till och från om jag ska ta bort ett inlägg från denna blogg om Åke Bonnier, som är domprost i Stockholms stift. Jag har uppfattat hans teologiska åskådning som nygnosticism. Det är en hednareligion, som infiltrerade den kristna kyrkan under medeltiden, och nu försöker ta över Svenska kyrkan. Men efter åtskilliga debatter på Åkes blogg har jag upptäckt att hans åskådning inte kan kategoriskeras så enkelt. Att man uttrycker sig på ett sätt som påminner om något, innebär inte automtiskt att man tror på detta "något". I en aktuell debatt, om kremering, på Åkes blogg, har fler än jag reagerat. Jenny Karlsson har skrivit:
"Men du hamnar svidlande nära ett dualistiskt tänkande här... Det är lätt att tro att du menar att det andliga jaget, själen är "bättre" än kroppen liksom gnostikerna skulle sagt: och (som du ju skriver i ditt förra inlägg) att kroppen bara är ett skal, som vi släpar runt på i livet."
Lägg märke till att Jenny skriver "svindlande nära". Det är ju inte samma sak som att vara där. Jenny Karlsson fortsätter:
"Genom att vi tror på kroppens uppståndelse tror vi också att kroppen är lika viktig som själen. Det är att säga att det världsliga livet är lika viktigt som det andliga livet, att livet här och nu är lika viktigt som evigheten. Hur den kroppsliga uppståndelsen ser ut kan vi ju inte veta men kan alltid diskuteras och jag antar att det är vad du gör, men kropps- och livsförnekande tendenser är ständigt återkommande i vår kyrka, och det bör vi vara medvetna om i vårt sätt att tänka kring döden och inkarnationen."
Jag har svarat:
Jag håller med Jenny Karlsson när hon skriver "Men du hamnar svidlande nära ett dualistiskt tänkande här..."
Vår lutherska kristna tro är väl inte en smörgåsbord, från vilket vi fyller vår egen tallrik med de rätter som är lättuggade och smakar bra, och kanske kompletterad med egen medförd skaffning.
I katekesutvecklingen för 1878, som är en av Svenska kyrkans bekännelseskrifter, står tydligt att döden innebär att själen skiljs från kroppen. Och om jag inte alldeles minns fel, att kropp och själ återförenas på yttersta dagen.
Men får då den som dog som en litet barn en treårings kropp, och den som dog i hög ålder en nittioårings kropp? Den kroppsliga uppståndelsen är ett fundament för kristen tro, och ändå vet vi inte vad detta egentlign innebär. Det är ett av den kristna trons mysterium.
Numera vet vi att samtliga atomer i en människas kropp byts under loppet av knappt tio år. Men formen består, om än något märkt av de gånga åren. Formen är här inte bara ett skal, utan det som formar varenda organ i kroppen.
Detta förklarades av den grekiska filosofen Aristoteles flera hundra år för Kristus, vilket är orsak till att Aristoteles filosofi fascinerade den kristna kyrkan under medeltiden.
Det må nu vara så i tider som gått, att det grekiska arvet har överdrivits och det judiska arvet har underskattats. Men vi ska väl inte nu göra tvärtom och helt förneka den grekiska filosofin. Man kanske kan säga så att det judiska arvet är den andliga roten till den kristna tron, medan det grekiska arvet förklarar den kristna tron.
Jesus upptogs kroppsligen i himlen. Om jungfru Maria ockå upptogs kroppsligen till himlen är väl mer omstritt, men mängd väggmålningar i svenska medeltidskyrkor visar att man trodde så åtminsone då, i vårt land. Och den grav, som anses vara hennes grav, är tom. Det borde väl då finnas massor med reliker från hennes kropp? Men mig veterligt finns inte en enda.
Detta att helgonens kroppar spreds över hela världen i form av reliker, samtidigt som kyrkan trodde på kroppens uppståndelse, tål att tänka på. En ny kropp?
Det är sant att Luther var kritisk mot den aristoteliska filosofin. Men det var kanske mot de överdrifter som förekom under senmedeltiden, när man gjorde "filosofin" till en del av trons skatt och inte endast till ett sätt att förklara en del av trons mysterier.
