Åsa W - offer för könsmaktordningen i pingst?
Bilden av Åsa Waldau, som man kan få ur offentliga källor är minst sagt motsägelsefull. Bilden av genusprofessorn Eva Lundgren är en mer motsägelsefull, för att inte säga förvirrad. Lundgrens stereotypi av samhället går ju ut på att alla kvinnor, i alla sammanhang, är förtryckta av en manlig könsmaktordning. Med detta synsätt kan en man per definition aldrig vara offer för kvinnligt maktbegär.
Med undantag för Helge Fossmo, förstås. En riktig toffelhjälte, som har förtryckts av Åsa så till den milda grad att han blivit anstiftare till mord. Men frågan är förstås om inte Eva Lundgren själv blivit offer för könsmaktordningen, när hon har intervjuat Helge i fängelset. Hon har underordnat sig totalt.
Den vanligaste bilden av Åsa är att hon hade gått ifrån sin förra man, när det i själva verket var tvärtom, och att hon hade varit "intim" med ungdomarna, när hon var ungdomspastor i Uppsala. Men "intim" betyder här något annat än att de hade en sexuell relation. Enligt uppgift var hon inte ens ungdomspastor, utan barnpastor. Men ungdomarna tydde sig till henne, och var välkomna hem till henne och hennes dåvarande man. Blev Åsa offer för (ett manlikt) revirtänkande?
Det är väl den första frågan som en genusprofessor, med "könsmaktordningen" som specialitet, borde ställa sig, i stället för att fjäska för kvinnoförtryckaren Helge!
Jag har skrivit en del om Åsa på Dagen-bloggarna. Jag tycks vara den enda som vågat skriva att Åsa är både vacker och sexig, och att det hela liknar häxförföljelserna. Men Åsa klär sig inte sexigt, att döma av bilder jag sett, utan snarare modemedvetet, snyggt. En häxa var en ovanligt vacker kvinna, som förvred huvudet på männen med sin skönhet. Nu för tiden avbildas häxor som fula gamla gummor, helst med vårtor i ansiktet, men det är "kontradiktorisk supelativ", typ: vacker, vackrare, vackrast, jävligt vacker. Man använder alltså motsatsen till det man vill ha sagt, som ett förstärkningsord. Ta som exempel "jävligt snäll". Jävlig och snäll är ju varandras direkta motsatser.
Den bild av Åsa som ung, som jag får fram, är en ganska vanlig fillatjej. Mycket hängiven, nästan fanatisk. Men det är inte ovanligt bland unga fillatjejer. Men dessutom en utmärkt talare, nästan på gränsen till teatralisk. Och hon hade nog blivit en utmärkt skådespelare, om hon satsat på det i stället. Men som kvinnlig pingstpastor hade hon hittat en nisch, som passade henne. Hon kunde ha blivit, om hon inte redan var det, en utmärkt evangelist som hade lockat stora skaror av vanliga sekulariserade svenskar till tro. Det som den svenska kristenheten saknar mest av allt. Evagelister som fler än de redan frälsta lyssnar till.
Hon stack av för mycket mot den rådande könsmaktstrukturen inom pingströrelsen, så rörelsen spottade ut henne. Då dök hon upp som pastor i en annan församling. Det kunde man inte heller tåla. Varhelst hon fick ett fotfäste måste mattan ryckas undan. Jag skulle tro att en fallucka hade öppnats även om hon hade blivit präst i Svenska kyrkan. Hon måste stoppas - överallt!
Det liknar för mycket min egen "karriär" som kd-politiker. Jag kan visserligen inte påstå att jag är offer för någon könsmaktordning, men väl av det revirtänkande, som samverkar med könsmaktstänkandet i Åsas fall. De gamla maktstrukturerna inom frikyrkorna, medelmåttornas diktatur. Jag känner igen mönstret. Det var ju till och med nära att Stefan Swärd, Evangeliska Frikyrkans ordförande, blivit utspottad på samma sätt. Han hade åsikter, och lämnade ut sig själv lite för mycket, på sin blogg.
Med undantag för Helge Fossmo, förstås. En riktig toffelhjälte, som har förtryckts av Åsa så till den milda grad att han blivit anstiftare till mord. Men frågan är förstås om inte Eva Lundgren själv blivit offer för könsmaktordningen, när hon har intervjuat Helge i fängelset. Hon har underordnat sig totalt.
Den vanligaste bilden av Åsa är att hon hade gått ifrån sin förra man, när det i själva verket var tvärtom, och att hon hade varit "intim" med ungdomarna, när hon var ungdomspastor i Uppsala. Men "intim" betyder här något annat än att de hade en sexuell relation. Enligt uppgift var hon inte ens ungdomspastor, utan barnpastor. Men ungdomarna tydde sig till henne, och var välkomna hem till henne och hennes dåvarande man. Blev Åsa offer för (ett manlikt) revirtänkande?
Det är väl den första frågan som en genusprofessor, med "könsmaktordningen" som specialitet, borde ställa sig, i stället för att fjäska för kvinnoförtryckaren Helge!
Jag har skrivit en del om Åsa på Dagen-bloggarna. Jag tycks vara den enda som vågat skriva att Åsa är både vacker och sexig, och att det hela liknar häxförföljelserna. Men Åsa klär sig inte sexigt, att döma av bilder jag sett, utan snarare modemedvetet, snyggt. En häxa var en ovanligt vacker kvinna, som förvred huvudet på männen med sin skönhet. Nu för tiden avbildas häxor som fula gamla gummor, helst med vårtor i ansiktet, men det är "kontradiktorisk supelativ", typ: vacker, vackrare, vackrast, jävligt vacker. Man använder alltså motsatsen till det man vill ha sagt, som ett förstärkningsord. Ta som exempel "jävligt snäll". Jävlig och snäll är ju varandras direkta motsatser.
Den bild av Åsa som ung, som jag får fram, är en ganska vanlig fillatjej. Mycket hängiven, nästan fanatisk. Men det är inte ovanligt bland unga fillatjejer. Men dessutom en utmärkt talare, nästan på gränsen till teatralisk. Och hon hade nog blivit en utmärkt skådespelare, om hon satsat på det i stället. Men som kvinnlig pingstpastor hade hon hittat en nisch, som passade henne. Hon kunde ha blivit, om hon inte redan var det, en utmärkt evangelist som hade lockat stora skaror av vanliga sekulariserade svenskar till tro. Det som den svenska kristenheten saknar mest av allt. Evagelister som fler än de redan frälsta lyssnar till.
Hon stack av för mycket mot den rådande könsmaktstrukturen inom pingströrelsen, så rörelsen spottade ut henne. Då dök hon upp som pastor i en annan församling. Det kunde man inte heller tåla. Varhelst hon fick ett fotfäste måste mattan ryckas undan. Jag skulle tro att en fallucka hade öppnats även om hon hade blivit präst i Svenska kyrkan. Hon måste stoppas - överallt!
Det liknar för mycket min egen "karriär" som kd-politiker. Jag kan visserligen inte påstå att jag är offer för någon könsmaktordning, men väl av det revirtänkande, som samverkar med könsmaktstänkandet i Åsas fall. De gamla maktstrukturerna inom frikyrkorna, medelmåttornas diktatur. Jag känner igen mönstret. Det var ju till och med nära att Stefan Swärd, Evangeliska Frikyrkans ordförande, blivit utspottad på samma sätt. Han hade åsikter, och lämnade ut sig själv lite för mycket, på sin blogg.
Kommentarer
Trackback
