God konst
Ännu ett exempel på den märkliga Sant Anna-kulten i det medeltida Sverige. Detljuslockiga Jesusbarnet med mor och mormor. Detalj i altsrskåp från Skederids kyrka i Uppland, numera i Statens Historiska Museum. Blått var Marias färg. Detta motiv med tre generation kallades "Anna själv tredje". God konst?
Vad som är "god konst" har under en tid diskuterats på Ängelholmspastorns blogg. (Länk finns i spalten till höger). Själv skriver pastorn bland annat:
"Från kristet perspektiv finns det mycket man skulle kunna säga om kultur i dess många olika former. Faktum är att kultur är något vi människor gjort sedan tidernas begynnelse. Man kan säga att det hela börjar redan i skapelseberättelsen i 1 Mos 1-2. Människan är skapad till Guds avbild, vilket innebär att hon på ett sätt är Guds “ställeföreträdare” här på jorden, därmed ligger också kreativiteten i oss. Det förpliktigar. Människan blir tillsagd att föröka sig, uppfylla jorden och råda över den. Hon blir satt i Edens trädgård för att bruka och bevara den. Allt detta skulle kunna kallas “kulturarbete”, naturligtvis mycket annat också. Men i en viss mening handlar detta om att skapa, förvalta, bruka, bevara sitt hem, jorden. Om man utifrån skapelseberättelsen skulle resonera om vad vi människor gör för den värld vi lever i ur kulturellt perspektiv, så skulle man t.ex. kunna ha synpunkter på vad som är god konst, god litteratur osv. Det framgår inte som något självklart från detta perspektiv, att det är konstens uppgift att provocera, att det skulle vara ett mål i sig.
_ _ _ _
Ytterligare ett intressant perspektiv på kultur utifrån Bibeln är 2 Mos 35:30-36:2. Där berättas om hur israeliternas tälthelgedom, tabernaklet, skulle göras. Det berättas om hur Herren fyllt vissa personer med gudomlig ande, insikt och skicklighet att utföra diverse konst- och hantverksarbeten som skulle vara till nytta vid tillverkandet av tabernaklet. I denna och andra liknande texter framstår anlaget att vara konstnär, hantverkare, författare mm som en gåva ifrån Gud. Sådana gåvor måste förvaltas väl, de ska inte användas i destruktivt syfte, utan i uppbyggligt syfte. Vi är alla Guds förvaltare i det vi gör. Vad allt detta innebär för hur konst, litteratur och annat ska se ut, är inte min uppgift som pastor att uttala mig om."
Till stora delar kan jag instämma i pastorns synpunkter. Att utgå från skapelseberättelsen, som pastorn gör, är ett både intressant och provocerande grepp. Så varför ska konst inte kunna vara provocerande? Men all konst ska inte vara provocerande. Att människan är skapad till Guds avbild, gör ju faktiskt människan själv till det första konstverket. Vi får också veta hur Gud själv har fyllt vissa människor (kulturarbetare, säger vi idag) med gudomlig ande för att de ska producera religiös konst, i vid bemärkelse. Det är speciellt intressant att en pingstpastor skriver om detta. Pingströrelsen är ju inte precis känd för konstnärlig utsmyckning av sina gudstjänstlokaler.
Enligt men mening, håller pastorn inte tillräckligt isär olika former av kultur. Han har helt rätt i att människans rådande över naturen är "kulturarbete" i vid bemärkelse. Det är därför mina inlägg om länsmuséerna hör hemma i kulturdebatten. De föremål, som ska visas i länsmuséerna är ju nästan uteslutande hantverksmässigt producerade bruksföremål, gjorda för att användas. De är alltså inte några "onyttiga" konstverk i mer inskränkt bemärkelse, det som ibland något oegentligt kallas "de sköna konsterna". Som inte alltid behöver vara så sköna, utan t.o.m. kan vara anstötliga och provocerande.
Med utgångspunkt från den, enligt min mening felaktiga tanken, att all konst ska vara skön, instämmer pastorn i kd-ledaren Göran Hägglunds kulturkritik. Som för mig är ett uttryck för den politiska elitens kulturlöshet och oförståelse för kulturens uppgifter och villkor. Hägglund är extrem även bland politikerna. Få politiker ha ett så utpräglat "instrumentalistiskt" synsätt som kd. Detta synsätt kräver att allt som människan gör ska vara "till nytta". Människan själv reduceras till ett bruksföremål i kd:s värld, och blir alltså avklädd sitt människovärde. Kd babblar ju ständigt om "människovärdet" man har aldrig definierat vad som därmed menas.
Själv hörde jag ett samtal mellan två bildkonstnärer, då den en sa “Konstnärer är ett seende släkte”. Detta tycker jag är en bra beskrivning av konsnärsyrket. Det handlar om att se / höra och åskådliggöra det, som ett otränat öga / öra inte lägger märke till. Det kan handla om att se skönheten i det som vid ett hastigt påseende framstår som fult. Men även att se det anstötliga i det som vid ett hastigt påseende framstår som oproblematiskt. Och jag hoppas verkligen att någon konstnär läser lusen av Göran Hägglund efter hans fräcka anspråk på att representera “verklighetens folk”.
Det är ju faktiskt inte kultureliten utan en iskall politisk elit, som Göran Hägglund, som har gjort verkligheten eländig för många – och därigenom har drivit aborttalen i höjden. Men de drabbade tillhör väl inte “verklighetens folk”, utan det gör bara en frikyrklig övre medelklass, som även den har tröttnat på kd:s alla svek? Och ska lockas tillbaka. Det är skamligt när ledaren för ett parti, som har “Krist” i partinamnet, så naket vädjar till egoismen och okunnigheten (om att alla inte har det lika bra) hos sin väljare. Härigenom dras den bekännelsetrogna kristendomen i vanrykte som ett politisk “högerprojekt” – vilket legitimerar nygnostikernas tilltag att lancera sina avgudaläror som “vänsterkristendom”.
Det är inget allkristet intresse att Hägglund och hans Mammonsdyrkande parti klamrar sig fast i riksdagen. Det är däremot ett allkristet intresse att förståelsen för den kristna religionen ökar hos de övriga borgerliga partierna – och hos oppositionspartierna!!!
Det är öht ingen kristen ståndpunkt att vara mot den här konstnärinnan som spelade psykiskt sjuk. Om det var god konst överlåter jag åt konstexperterna att bedöma. Ett konstverk är ju inte “god konst” enbart för att budskapet är angeläget. Men visst handlade det om ett seende – insyn i psykiatrins slutna rum. Det är direkt alarmerande när ledaren för ett regeringsparti, menar att en verksamhet, som bygger på lagligt tvång – och han själv dessutom har yttersta ansvaret för, ska skyddas mot insyn.
“Konstverk” av det här slaget borde inte behövas – utan behovet av medborgerlig insyn borde uppfyllas på ett annat – och framförallt lagligt – sätt. Men med maktens hela arrogans har Hägglund dragit uppmärksamheten från den fråga, som konsnärinnan antagligen ville belysa.
Det är ju konsnärsyrkets seende och hörande uppgift, som gör att den kristna konsten skan stödja och åskådliggöra den kristna förkunnelsen. Men vår tid lider brist på religiös konst som både är “god konst” och bibel- och bekännelsetrogen. Och kyrkor är inga konstsalonger, där profan eller t.o.m blasfemisk konst ska visas bara för att den uppfyller kravet på att vara “god konst”.
Det som jag vill anklaga kulturvänstern för är att den, i stället för att ställa upp för dem som har drabbats av regeringens klasspolitik, har ägnat sig åt marginella företeelser i samhället, såsom detta med homoäktenskap. Det har ju ingen bäring på de ekonomiska orättvisorna, som är det verkliga politiska sprängstoffet. Men man biter ju inte den hand som man föds av, och kulturarbetarna har väl själva levt i rädsla för att mista kulturanslagen. Minister Hägglunds försök att spela offer för en maktelit saknar motstycke i fräckhet. Hans ärende är att skrämma den svaga, fria röst, som fortfarande finns, till total tystnad.
Till konstnärernas "seende" uppgift hör att åskådliggöra tankar och känslor, snarare än att redovisa för ekonomiska fakta. Hur tänker och känner en människa som har drabbats av regeringens klasspolitik? Jag vill inte alls anklaga alla människor med borgerliga partisympatier för onda avsikter. Jag har träffat alltför många borgerliga partisympatisörer, för att tro det. Men de kanske behöver konstens hjälp att "se" följderna av sin egen politik? Jag begär inte att de borgerliga partierna ska föra en socialdemokratisk politik. Men de bör kanske slipa av en del vassa kanter på den egna politiken?
Jag har träffat moderater (högerpartister, som de kallades förr), som har kämpat i fattigvårdsstyrelser och socialnamnder för att alla skulle få en dräglig tillvaro. Och jag tror att de drevs till detta av sin kristna tro. De var motståndare till vänsterpartiernas klasskampsideologi, inte till den sociala välfärden. Kd har gjort stor skada genom att dränera de övriga borgerliga partierna på kristet inflytande.
Jag tror att Göran Hägglund blandar ihop kulturarbetarna och kulturdebattörerna, de som skriver på tidningarnas kultursidor. Han ger sig på fel grupp.
