larsflemstroms

 Tidningen Dagens chefredaktör Elisbeth Sandlund ser ut som en baglady. Det är bara bagen som fattas. Alltså är hon sjuk och borde spärras in, och helst tvångsmedicineras. Så lättvindigt diagnosticerar Sandlund och åtskilliga kd-politiker sina medmänniskor. Nu har socialminister Göran Hägglund, kd, dragit igång en kampanj mot fördomarna. Det gillar inte Sandlund. Hon kanske lider av religiöst tvångssyndrom med paranoida vanföreställningar? Eller är hon en helt normal journalist? 



Rubriken är åtalbar. Och förmodligen även bildtexten. Det är fult att diagnosticera folk på grund av deras utseende. Det är dock ingen risk att Dagens chefredaktör Elisabet Sandlund får någon åklagare att väcka åtal. Men hon tillhör ju Göran Hägglunds välavlönade öfre medelklass, "verklighetens folk". Så hon kan betala ur egen ficka för att få mig åtalad.

Anledningen till att jag förolämpar Sandlundskan är att hon har beskrivit en baglady i en ledare, som hon har skrivit i Dagen. Först fjäskar hon för kd-ledaren Göran Hägglund. Sedan kritiserar hon honom när han gör något bra för den underklass, som enligt Hägglund och Sandlund uppenbarligen inte tillhör "verklighetens folk". Sandlundskan förolämpar och förtalar ett helt kollektiv mycket värre än jag förolämopar henne.

Jag skriver ju att hon ser ut som en baglady. Jag har sett henne i verkligheten. Om man inte visste att hon är en öfre medelklassare med förflutet som näringslivsredaktör i Svenska Dagbladet, kunde man alltså tro att hon är en baglady. Hon ser ut som en sådan! Jag bara diagnosticerar lika lättvindigt som folket i tunnelbanevagnen, vars diagnos Sandlund litar på.

En baglady är alltså en något bedagad fattig kvinna, som är psykiskt sjuk. Allt hon äger ryms i en bag - därav benämningen bag lady. De började dyka upp på Londons gator, när de patientförstörande mentalsjukhusen avvecklades. De hade givetvis inget behov av sjukhusvård. Att vara fattig och utstött är ingen sjukdom. Det är en fördom, som sprids av kristdemokratiska debattörer och landstingspolitiker. Denna lögnpropaganda mot ett helt kollektiv, som står att läsa även på Dagens ledarsida, gör tillvaron mycket svårare för de psykiskt sjuka. Folk är rädda för dem. Det beror på att allt möjligt diagnosticeras som psykiska sjukdomar.

Elisabet Sandlund kritiserar nu Göran Hägglund för att hans departement, Socialdempartementet, vill bekämpa fördomarna mot psykiskt sjuka. När Hägglund råkar göra något bra (även en blind höna kan hitta ett korn) vänder sig hans supportrar mot honom.

Sandlundskan gör nu sitt bästa för att sabotera kampanjen mot fördomarna, genom att bre på riktigt ordentligt med fördomar. Hon låter alltså folket i en tunnebanevagn diagnosticera någon, som uppför sig olämpligt som sjuk, och framställer alltså det olämpliga beteendet som symtom på en sjukdom. Med journalisten hela arrogans. De vet ju allt!

"Onsdagskväll på tunnelbanan i Stockholm. Jag byter tåg på T-centralen. Det är mycket folk men jag får en sittplats. Precis innan dörrarna ska stängas kommer en högljutt gormande medelålders kvinna in i vagnen, dragandes på en jättestor, överlastad shoppingvagn. Hon bökar sig in på sittplatserna tvärs över gången och tvingar dem som sitter där att maka ihop sig för att shoppingvagnen ska få plats, svär över båten som gått framför näsan på henne, människorna runt omkring, hela sin situation. / ---/

Vid nästa station tar hon sig av, vilt gestikulerande, utslungandes förbannelser mot mig och mot hela mänskligheten. "Hon är nog inte farlig, bara sjuk", säger en medpassagerare, som tycker att jag överreagerat. Det är klart att kvinnan är sjuk och i behov av vård, att det är fruktansvärt synd om henne. Och att det är frustrerande att jag, som vill vara en god medmänniska och dito kristen, inte kan komma på något bättre att göra för en av dessa minsta än att försöka få vaktbolaget att ta hand om henne.

Å andra sidan är det knappast rimligt att jag - och människor som är betydligt skörare än vad jag är - ska utsättas för ett obehag där risken finns att det inte stannar vid verbala attacker utan övergår i handgripligheter.

Nästa morgon läser jag på debattplats i Dagens Nyheter en artikel av socialminister Göran Hägglund, folkhälsominister Maria Larsson och Handisams generaldirektör Carl Älfvåg där ett ambitiöst program presenteras för att ändra attityderna till psykisk sjukdom. Ett klimat ska skapas där det 'är lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva"' Attitydambassadörer ska utbildas, regionala mötesplatser skapas, annonskampanjer bedrivas."

Det är mycket möjligt, om Sandlunds beskrivning är riktig, att kvinnan var sjuk eller drogad eller både sjuk och drogad. Men hur kan Sandlundskan veta vilken patientkategori hon tillhör, om hon var sjuk. Även om hon faktiskt är sjuk, behöver det ju inte vara en psykisk sjukdom. Det kan vara en fysisk hjärnskada, och då är det en somatisk sjukdom. Fysiska hjärnskador kan man få av missbruk. Hur kan Sandlunskan fara ut i anklagelser mot en hel patientkategori, de psykiskt sjukja, genom att framställa den här kvinnans uppförande som symptom på psykisk sjukdom? Sandlund fortsätter:

"Det är förbryllande att kvinnan på tunnelbanan får härja fritt samtidigt som barn och ungdomar med funktionshinder inom autismspektrumet tvångsomhändertas av de sociala myndigheterna.

 Dagens Nyheter har den senaste veckan berättat en lika skakande som gripande historia om ett sådant fall, tonårspojken Jonas, som förflyttades 60 mil från sin mamma med stora kontaktrestriktioner. Hans egna vädjanden om att åtminstone få bo närmare henne och träffa henne så ofta som möjligt klingade ohörda trots att hans problem med bland annat skolgång och dygnsrytm är typiska för ungdomar med hans diagnos, Aspergers syndrom.

Riksföreningen autisms företrädare är inte överraskade. Föreningens utredning visar att mönstret går igen gång på gång. Socialtjänstens utredningar är subjektiva, okunskapen gigantisk. Problem som hänger samman med funktionshindret tolkas som oförmåga hos föräldrarna. Och länsrätterna, dit beslutet överklagas, går normalt på socialnämndens bedömning utan att göra någon egen utredning."

Jag är själv nämndeman i en länsrätt, och har alltså deltagit i beslut att tvångsomhänderta barn och ungdomar. Därför gissar jag ingenting om fallet Jonas. I förhållande till totala antalet barn och ungdomar är antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar försvinnande litet. Och av antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar är de som tvångsomhändertas på grund av brister hos föräldrana bara en bråkdel. Men det förekommer. Och det förekommer att föräldrar har en så negativ inverkan på sina barn, så att kontakten med föräldrarna måste minimeras. Det förekommer exempelvis symbiotiska förhållanden mellan föräldrar och barn, vilket hindrar att barnen blir självständiga vuxna individer. Länsrättens utredningsskyldighet består i att tillse att socialnämnden har gjort behövliga utredningar.

Antalet personer, som döms till psykiatrisk tvångsvård, utan att vara det minsta farliga för andra, är vida större än antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar. Situationen är dock bättre i resten av landet än i Stockholm, där kommunala myndigheter försöker omdefiniera sociala problem och missbruk till psykiska sjukdomar för att skjuta över vårdkostnaderna på landstinget. Detta med stöd av talföra Stockholms-journalister, som kräver att landstingets läkare ska ställa upp med falska diagnoser.

Detta npopulistiska tilltag, med stöd av högljutt stöd från journalister i de stora Stockholms-tidningarna,  att pressa in våldsbenägna missbrukare och kriminella i psykiatrin leder givetvis till platsbrist för dem som verkligen är psykiskt sjuka, med risk att de bemöts av ett repressivt och nervöst övervakande förhållningssätt i vården, i stället för med värme och omtanke. Det kan ju inte heller vara någon särskilt trygg arbetssituation för personalen.

Otrygg personal ger otrygga patienter. Och dessutom en stor risk att patienter utsätts för mer tvång än nödvändigt. I det ljuset bör man kanske se konstnärinnan Anna Odells tilltag att spela psykiskt sjuk, med följd att hon blev tvångsintagen, tvångsmedicinerad och fastspänd med bälten på en brits. Ingen, som är sjuk, kan bli frisk av en sådan behandling.

Psykiskt sjuka utsätts för en svår diskriminering, som förvärrar deras psykiska symtom, på grund av alla fördomar. Med olaga diskriminering menas att personer med funktionshinder, behandlas som om de vore mer handikappade än de faktiskt är. De kan t.ex. inte få arbeten, som de klarar av. Detta till stor del på grund av journalister, som Elisabet Sandund. De måste ha någon att hetsa mot. Det är "journalistik".