Vem som helst kan se att Elisabeth Sandlund är psykiskt sjuk.
Som mina läsare redan förstått vet jag ingenting om Elisabeth Sandlunds psykiska hälsotillstånd. Jag bara diagnosticerar henne på samma lättvindiga sätt som hon själv och många av hennes journalistkollegor i Stockholm och kd-politiker runt om i landet diagnosticerar andra. Vem som är psykiskt sjuk ligger i betraktarens öga, som det så vackert heter. Media har under åratal drivit en kampanj för att utvidga begreppet "psykisk sjukdom" till i stort sett allting som är "fel" i den betraktande journalistens öga.
En av de tongivande journalisterna inom området journalistgjorda diagnoser, Åsa Moberg, skrev för snart tio år sedan i Aftonbladet: "Taxichauffören, brevbäraren, alla kan se att något är fel, alla, utom anställda i psykiatrin." Åsa försökte inte ens maskera sin "vårdideologi" med att skriva "sjuk". I stället skrev hon rakt på sak att alla kan se att något är "fel".
I sin bestseller Adams bok, beskriver hon hur hon saboterade Adams föresats att försöka bli kvitt sitt svåra beroende av amfetaimin och alkohol, hur de söp på restaurang, hur de söp hemma. Att hans egen konsumtion av amfetamin och alkohol kunde vara orsaken till hans drogbereonde, diskuterar hon inte ens. Hon beskriver hur hon hotar en psykiatriker med att hon är journalist. Om inte Adam får en psykiatrisk diagnos och blir tvångsvårdad på psykkliniken under 1 maj-helgen, ska Åsa hänga ut psykiatrikern i media. Åsa skulle hålla tal på Socialdemokraternas 1 maj-möte och ville inte bli störd av sin sambo. Därför måste psykiatrin ställa upp med en diagnos. 1 maj-sjukan!
Psykiatrins historia är fullsmockad med falska diagnoser, som snicrats ihop av korrumperade läkare i makthavarans tjänst. Det väckte visst uppseende i omvärlden när en av Sovjetunionens högsta militära chefer, general Grigorenko, samt atomfysikern och nobelpristagaren Sacharov låstes in och drogades ner under diagnosen "paranoid schizofreni" för sin kritik av den sovjetiska statsledningen. Få vet att diagnosen är made in USA och avsedd för amerikanska kommunister. När detta avslöjades ifrågasattes psykiatrin som vetenskap, intill ett totalt förnekande av de psykiska sjukdomarna. Diagnoserna är bara etiketter på personer, beteende och åsikter som ogillas av makthavarna, har det sagts. Och det verkar ju skumt att mentalsjukhusen sköt som svampar ur jorden i Sverige, när det blev förbjudet att hålla folk i fängelse utan att de hade begått en handling, som var straffbar enligt lag. Detta skedde genom strafflagsreformen 1865.
Det torde vara en ganska vanlig åsikt bland journalister, som var aktiva samhällskritiker under 1960- och 1970-talen att psykiska sjukdomar är en myt, och att psykiatrins diagnoser är till för politiska syften. Om så är fallet, borde ju detta psykiatrimissbruk bekämpas. Men det finns de som vänder på resonemanget, och menar att det psykiatrimissbruk som var särskilt tydligt i Sovjetunionen, är ett fullt legitimt redskap för politiska syften. Detta synsätt emellertid inte begränsat till (före detta?) vänsterradikala journalister. Det är mycket utbrett inom nykterhetsörelsen, bland kd-politiker och straffrättsliberaler. Och en sådan är ju rättspolitisk talesman för kd. Som är ett drivande parti i kampen för att avskaffa livstidsstraffet för de grövsta brottslingarna.
Om man frågar motståndarna till fängelsestraffet vad man ska göra med återfallsförbrytarna, blir svaret mycket ofta lite svävande att de ska tas om hand inom sjukvården, oavsett om de är sjuka eller ej. Och samma svar får man från motståndarna till tvångsvård för missbrukare, vad man ska göra med de våldsbenägna missbrukare som vägrar frivillig vård. Man ska alltså ta ner skylten "fängelse" och sätta upp skylten "sjukhus" i stället!
Skillnaden mellan de vänstervridna och de kristna straffrättsliberalerna - som ofta har rent högerextrema åsikter i finans- och fördelningspolitiska frågor - är att de vänstervridna, precis som Åsa Moberg, kan kosta på sig ett erkännande av vad det handlar om: Falska diagnoser. Medan de kristna straffrättsliberalerna hamrar fast allt allting som är "fel" också är "sjukt", beror på en sjukdom. Och då kan de motivera sina krav på upprensningsaktioner i värsta fasciststatsstil mot icke-kriminella normbrytare, med att det är synd om dem, att de är sjuka och vårdbehövande.
Och normbrytare är man om man tar upp fyra platser i en tunnelbanevagn. Det finns massor med beteenden, som inte alls är så trevliga. Det gäller säkert Elisabeth Sandlund också! En del uppför sig så illa, så att de borde dömas för förargelseväckande beteende. Men hela "strafftänkandet" är ju fel, enligt våra vårdfascister! Jag hävdar tvärtemot att det finns mycket som är fel, men inte sjukt.
Och hur sjuka är egentligen de psykiskt sjuka?
>"Efter min ledare i fredags om attityden till och vården av människor med psykiska sjukdomar kom ett mejl från en Dagenläsare med personliga erfarenheter. Så här skriver hon:
"Kvinnan som du mötte kanske har förtvivlade anhöriga som gång på gång försöker få sin mamma/syster/dotter inskriven på någon klinik, men hej hopp så skrivs de ut igen. Så var det med min syster. Efter sex självmordsförsök av olika allvarlig grad dog hon. Under tiden höll vi andra - syskon och föräldrar - på att bli helt sjuka vi också av alla konstigheter som hände kring henne hela tiden. Kanske kan något du skriver vara ett upprop om påminnelse av att 'vården' för de psykiskt sjuka som skall klara sig ute i samhället automatiskt hamnar på de anhöriga."
En viktig påminnelse om att nedmonterad psykvård inte bara drabbar de sjuka utan också människor i deras närhet."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=189169
Här visar Elisabeth Sandlund upp verkligt grova vanföreställningar. Paranoid schizofreni? Hon lägger visserligen i en anonym mailskrivares mun, men hon citerar det utan förbehåll: "Vården för de psykiskt sjuka som skall klara sig ute i samhället automatiskt hamnar på de anhöriga."
Det förekommer säkert, men hur vanligt är det? Och är psykiatrin verkligen "nedmonterad"? Det är väl snarare så att de "mer ömmande" fallen, missbrukare och kriminella, har stulit både diagnoser och resurser från dem som psykiatrin är till för.
Minst tiotusen grava missbrukare, som måste ha institutionvård för att bryta sitt beroende, får inte plats i den slutna missbrukarvården. Beror det på platbrist? Inte alls. Vårdhem läggs ner för att man inte får vårdtagare till alla sina tomma platser. Kommunerna vill inte betala. De försöker skjuta över kostnaden för missbrukarvården på landstinget och sjukvården. Idag finns inte ens kö till den slutna missbrukarvården. Socialnämnden kan ta beslut om tvångsvård av en missbrukare på förmiddagen, och under eftermiddagen samma dag sitter missbrukaren på närmaste låsta behandlingshem.
I detta läge driver bl.a. Elisabeth Sandlund en kampanj, som får till följd att psykiskt sjuka skickas hem i förtid för att bereda plats på psykkliniken åt någon helvild missbrukare. Som snart kommer att skrivas ut, när det har konstaterat att han inte har någon psykisk sjukdom, utan att det exempelvis handlar om en snedtändning på fultjack. Med följd att "vanligt folk" är rädda för de psykiskt sjuka, som är de verkligt utstötta i dagens samhälle.
Hur kan en chefredaktör och ledarskribent i en kristen tidning, tillåta sig att skada ett helt kollektiv genom att vräka ur sig helt onyanserade skildringar och fördomar? Något är fel, alltså sjukt, hos Dagens chefredaktör!
En av de tongivande journalisterna inom området journalistgjorda diagnoser, Åsa Moberg, skrev för snart tio år sedan i Aftonbladet: "Taxichauffören, brevbäraren, alla kan se att något är fel, alla, utom anställda i psykiatrin." Åsa försökte inte ens maskera sin "vårdideologi" med att skriva "sjuk". I stället skrev hon rakt på sak att alla kan se att något är "fel".
I sin bestseller Adams bok, beskriver hon hur hon saboterade Adams föresats att försöka bli kvitt sitt svåra beroende av amfetaimin och alkohol, hur de söp på restaurang, hur de söp hemma. Att hans egen konsumtion av amfetamin och alkohol kunde vara orsaken till hans drogbereonde, diskuterar hon inte ens. Hon beskriver hur hon hotar en psykiatriker med att hon är journalist. Om inte Adam får en psykiatrisk diagnos och blir tvångsvårdad på psykkliniken under 1 maj-helgen, ska Åsa hänga ut psykiatrikern i media. Åsa skulle hålla tal på Socialdemokraternas 1 maj-möte och ville inte bli störd av sin sambo. Därför måste psykiatrin ställa upp med en diagnos. 1 maj-sjukan!
Psykiatrins historia är fullsmockad med falska diagnoser, som snicrats ihop av korrumperade läkare i makthavarans tjänst. Det väckte visst uppseende i omvärlden när en av Sovjetunionens högsta militära chefer, general Grigorenko, samt atomfysikern och nobelpristagaren Sacharov låstes in och drogades ner under diagnosen "paranoid schizofreni" för sin kritik av den sovjetiska statsledningen. Få vet att diagnosen är made in USA och avsedd för amerikanska kommunister. När detta avslöjades ifrågasattes psykiatrin som vetenskap, intill ett totalt förnekande av de psykiska sjukdomarna. Diagnoserna är bara etiketter på personer, beteende och åsikter som ogillas av makthavarna, har det sagts. Och det verkar ju skumt att mentalsjukhusen sköt som svampar ur jorden i Sverige, när det blev förbjudet att hålla folk i fängelse utan att de hade begått en handling, som var straffbar enligt lag. Detta skedde genom strafflagsreformen 1865.
Det torde vara en ganska vanlig åsikt bland journalister, som var aktiva samhällskritiker under 1960- och 1970-talen att psykiska sjukdomar är en myt, och att psykiatrins diagnoser är till för politiska syften. Om så är fallet, borde ju detta psykiatrimissbruk bekämpas. Men det finns de som vänder på resonemanget, och menar att det psykiatrimissbruk som var särskilt tydligt i Sovjetunionen, är ett fullt legitimt redskap för politiska syften. Detta synsätt emellertid inte begränsat till (före detta?) vänsterradikala journalister. Det är mycket utbrett inom nykterhetsörelsen, bland kd-politiker och straffrättsliberaler. Och en sådan är ju rättspolitisk talesman för kd. Som är ett drivande parti i kampen för att avskaffa livstidsstraffet för de grövsta brottslingarna.
Om man frågar motståndarna till fängelsestraffet vad man ska göra med återfallsförbrytarna, blir svaret mycket ofta lite svävande att de ska tas om hand inom sjukvården, oavsett om de är sjuka eller ej. Och samma svar får man från motståndarna till tvångsvård för missbrukare, vad man ska göra med de våldsbenägna missbrukare som vägrar frivillig vård. Man ska alltså ta ner skylten "fängelse" och sätta upp skylten "sjukhus" i stället!
Skillnaden mellan de vänstervridna och de kristna straffrättsliberalerna - som ofta har rent högerextrema åsikter i finans- och fördelningspolitiska frågor - är att de vänstervridna, precis som Åsa Moberg, kan kosta på sig ett erkännande av vad det handlar om: Falska diagnoser. Medan de kristna straffrättsliberalerna hamrar fast allt allting som är "fel" också är "sjukt", beror på en sjukdom. Och då kan de motivera sina krav på upprensningsaktioner i värsta fasciststatsstil mot icke-kriminella normbrytare, med att det är synd om dem, att de är sjuka och vårdbehövande.
Och normbrytare är man om man tar upp fyra platser i en tunnelbanevagn. Det finns massor med beteenden, som inte alls är så trevliga. Det gäller säkert Elisabeth Sandlund också! En del uppför sig så illa, så att de borde dömas för förargelseväckande beteende. Men hela "strafftänkandet" är ju fel, enligt våra vårdfascister! Jag hävdar tvärtemot att det finns mycket som är fel, men inte sjukt.
Och hur sjuka är egentligen de psykiskt sjuka?
>"Efter min ledare i fredags om attityden till och vården av människor med psykiska sjukdomar kom ett mejl från en Dagenläsare med personliga erfarenheter. Så här skriver hon:
"Kvinnan som du mötte kanske har förtvivlade anhöriga som gång på gång försöker få sin mamma/syster/dotter inskriven på någon klinik, men hej hopp så skrivs de ut igen. Så var det med min syster. Efter sex självmordsförsök av olika allvarlig grad dog hon. Under tiden höll vi andra - syskon och föräldrar - på att bli helt sjuka vi också av alla konstigheter som hände kring henne hela tiden. Kanske kan något du skriver vara ett upprop om påminnelse av att 'vården' för de psykiskt sjuka som skall klara sig ute i samhället automatiskt hamnar på de anhöriga."
En viktig påminnelse om att nedmonterad psykvård inte bara drabbar de sjuka utan också människor i deras närhet."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=189169
Här visar Elisabeth Sandlund upp verkligt grova vanföreställningar. Paranoid schizofreni? Hon lägger visserligen i en anonym mailskrivares mun, men hon citerar det utan förbehåll: "Vården för de psykiskt sjuka som skall klara sig ute i samhället automatiskt hamnar på de anhöriga."
Det förekommer säkert, men hur vanligt är det? Och är psykiatrin verkligen "nedmonterad"? Det är väl snarare så att de "mer ömmande" fallen, missbrukare och kriminella, har stulit både diagnoser och resurser från dem som psykiatrin är till för.
Minst tiotusen grava missbrukare, som måste ha institutionvård för att bryta sitt beroende, får inte plats i den slutna missbrukarvården. Beror det på platbrist? Inte alls. Vårdhem läggs ner för att man inte får vårdtagare till alla sina tomma platser. Kommunerna vill inte betala. De försöker skjuta över kostnaden för missbrukarvården på landstinget och sjukvården. Idag finns inte ens kö till den slutna missbrukarvården. Socialnämnden kan ta beslut om tvångsvård av en missbrukare på förmiddagen, och under eftermiddagen samma dag sitter missbrukaren på närmaste låsta behandlingshem.
I detta läge driver bl.a. Elisabeth Sandlund en kampanj, som får till följd att psykiskt sjuka skickas hem i förtid för att bereda plats på psykkliniken åt någon helvild missbrukare. Som snart kommer att skrivas ut, när det har konstaterat att han inte har någon psykisk sjukdom, utan att det exempelvis handlar om en snedtändning på fultjack. Med följd att "vanligt folk" är rädda för de psykiskt sjuka, som är de verkligt utstötta i dagens samhälle.
Hur kan en chefredaktör och ledarskribent i en kristen tidning, tillåta sig att skada ett helt kollektiv genom att vräka ur sig helt onyanserade skildringar och fördomar? Något är fel, alltså sjukt, hos Dagens chefredaktör!
Kommentarer
Trackback
