Ad orientem
Bruket av monstranser (se föregående inlägg) var dock inte det väsentliga i den tridentinska mässan (som var den katolska nattvardsordningen före 1970). Det väsentliga var att nattvarden tillreddes på högaltaret med prästen vänd ad orientem, d.v.s. mot öster (mot Jerusalem) och mot den korsfäste och uppståndne Kristus.
Vilket också var fallet med den gamla nattvardsordningen, bevarad sedan medeltiden, i Svenska kyrkan.
Jag tänker mig detta ofta som soldaterna på en kaserngård, när truppbefälet ska lämna av till ett högre befäl. Trupp-befälet är givetvis vänd mot det högre befälet, med ryggen mot soldaterna, som givetvis själva är vända mot sina befäl. Den som företräder truppen, alltså truppbefälet, är givetvis vänd mot det högre befälet, liksom prästen ska vara vänd mot den Högste. En sådan ceremoni på en kaserngård känns nästan helig. Det högre befälet framstår som en mycket viktig person. Om det högre befälet säger något till truppbefälet, som denne ska föra vidare till truppen, vänder han sig givetvis mot truppen, när han säger detta till truppen. På samma sätt som prästen, när han säger "På Jesu Kristi uppdrag..."
Att man vänder sig till den man talar till, är en självklarhet, liksom att man är vänd mot den som har högsta graden även när inget sägs. Det är inte speciellt militäriskt, utan självklart. Det är också självklart att kommandobryggan på ett fartyg är vänd framåt i färdriktningen, mot resmålet. Och en kyrka är ju symboliskt ett fartyg, ett skepp på väg mot Guds rike. Även en busschaufför sitter vänd framåt i färdriktningen, mot resmålet, alltså med ryggen mot passagerarna. När jag hade Eva Karlsson som kyrkoherde, som firade nattvarden på det gamla sättet, när hon vände sig mot öster, mot den Jesus som skulle komma till oss i nattvarden, tänkte jag ofta: Nu åker vi, nu är vi på väg, mot fräslningen! Tio år senare har jag upplevt samma sak vid bara enstaka tillfällen, när högkyrkliga manliga präster, som varit kvinnoprästmotståndare, har hållit mässan.
Den mässordning som nu gäller, kallas versus populum, mot folket. Med ryggen mot Gud. Vem skulle vilja åke med en chaufför som kör buss versum populum? En sådan chaufför fjäskar hellre för passagerarna än kör dem dit de ska! n
Är inte Gud den Högste? Är inte Gud högre än en överste i svenska försvaret? Varför ska vi visa Gud mindre respekt än vi visar en överste?
På sin tid, 1930-talet och framåt, blåste Gunnar Rosendahl, den legendariske kyrkoherden i Osby, nytt liv i Svenska kyrkan, genom att fokusera på nattvarden. Skillnaden mellan då och nu är att det då till stor del handlade om kvantitet, fler nattvardsgudstjänster, medan det nu nästan uteslutande handlar om kvalitet.
Vilket också var fallet med den gamla nattvardsordningen, bevarad sedan medeltiden, i Svenska kyrkan.
Jag tänker mig detta ofta som soldaterna på en kaserngård, när truppbefälet ska lämna av till ett högre befäl. Trupp-befälet är givetvis vänd mot det högre befälet, med ryggen mot soldaterna, som givetvis själva är vända mot sina befäl. Den som företräder truppen, alltså truppbefälet, är givetvis vänd mot det högre befälet, liksom prästen ska vara vänd mot den Högste. En sådan ceremoni på en kaserngård känns nästan helig. Det högre befälet framstår som en mycket viktig person. Om det högre befälet säger något till truppbefälet, som denne ska föra vidare till truppen, vänder han sig givetvis mot truppen, när han säger detta till truppen. På samma sätt som prästen, när han säger "På Jesu Kristi uppdrag..."
Att man vänder sig till den man talar till, är en självklarhet, liksom att man är vänd mot den som har högsta graden även när inget sägs. Det är inte speciellt militäriskt, utan självklart. Det är också självklart att kommandobryggan på ett fartyg är vänd framåt i färdriktningen, mot resmålet. Och en kyrka är ju symboliskt ett fartyg, ett skepp på väg mot Guds rike. Även en busschaufför sitter vänd framåt i färdriktningen, mot resmålet, alltså med ryggen mot passagerarna. När jag hade Eva Karlsson som kyrkoherde, som firade nattvarden på det gamla sättet, när hon vände sig mot öster, mot den Jesus som skulle komma till oss i nattvarden, tänkte jag ofta: Nu åker vi, nu är vi på väg, mot fräslningen! Tio år senare har jag upplevt samma sak vid bara enstaka tillfällen, när högkyrkliga manliga präster, som varit kvinnoprästmotståndare, har hållit mässan.
Den mässordning som nu gäller, kallas versus populum, mot folket. Med ryggen mot Gud. Vem skulle vilja åke med en chaufför som kör buss versum populum? En sådan chaufför fjäskar hellre för passagerarna än kör dem dit de ska! n
Är inte Gud den Högste? Är inte Gud högre än en överste i svenska försvaret? Varför ska vi visa Gud mindre respekt än vi visar en överste?
På sin tid, 1930-talet och framåt, blåste Gunnar Rosendahl, den legendariske kyrkoherden i Osby, nytt liv i Svenska kyrkan, genom att fokusera på nattvarden. Skillnaden mellan då och nu är att det då till stor del handlade om kvantitet, fler nattvardsgudstjänster, medan det nu nästan uteslutande handlar om kvalitet.
Kommentarer
Trackback
