larsflemstroms

  Katolsk kardinal med en monstrans. Jesus tänks vara instängd i glasbubblan i mitten av monstransen. Monstranser ser ut som solskivan med sina strålar. Monstranserna var den kristna kyrkans vapen i kampen mot hednagudarna, och i synnerhet solguden. Luther tyckte dock att monstrnserna snarare var uttryck för återfall i hednisk vidskepelse än ett motmedel mot kvardröjande hednatro. 



Om du rullar ner en bit, finner du två inlägg om nattvarden: Tillbaka till nattvarden samt Bacillskräcken firar nya triumfer. Genom att klicka på kategorin Nattvarden i spalten till höger, finner du fler inlägg om nattvarden. I dety sammanhanget kan det kanske också vara intressant att klicka på kategorin Apostolisk succession.

I Svenska kyrkan får endast präster konsekrera nattvarden. Genom prästernas apostoliska succession "lånar" Gud prästens händer, så att nattvardselementen (brödet och vinet) förvandlas till Jesu kropp och blod. Varför det är så kan du läsa i inlägget Tillbaka till nattvarden. Detta betyder inte att präster är bättre människor än andra. Gud kan förvisso använda sig av andra människor också, men det är i andra sammahang. Och mellan de korta stunder, som prästerna inte utför denna unika altartjänst, kan de vara hur usla och otrevliga människor som helst. Det handlar alltså inte om någon speciell egenskap hos präster som människor.  Men likväl är det denna unika altartjänst, och den apostoliska successionen, som är förklaringen till att det har varit så mycket strider i kvinnoprästfrågan. Frågan är inte om kvinnor kan "göra jobbet", för det kan de. Utan vad Gud har bestämt. Jesus valde endast män till lärjungar, och lärjungarna (de 12) får väl anses vara de första prästerna. De var inte den första kristna församlingen, för i den fanns även kvinnor.

Nu ska detta inlägg inte handla om kvinnliga präster. Jag har haft en kvinnlig kyrkoherde, Eva Karlsson (numera kh i Södertälje) och när hon hade nattvardsgudstjänst, så kändes det mycket heligt. Men hon firade nattvard enligt den gamla ordningen. Hur hon gör nu, vet jag inte. Men med en kvinnlig präst, som följer den gamla ordningen, känns det mycket bättre än med en manlig präst - även om han så är kvinnoprästmotståndare - som följer den nya ordningen.

Men nu skulle det inte handla om kvinnliga präster, utan om Jesu närvaro i nattvarden. Det räcker självfallet inte att det känns så, men känslan är ändå viktig för att vi ska kunna ta emot Jesus. Eller vad som nu händer under nattvarden. (Se inlägget Tillbaka till nattvarden!) När Eva Karlsson efterträddes av en manlig kyrkoherde, införde han den nya nattvardsordningen, och det väckte mycket ilska hos församlingen. Han anklagades för att ha infört katolska seder i Svenska kyrkan.

Men i själva verket är det mycket bråk i den Katolska kyrkan om den nattvardsordning, som Svenska kyrkan nu har infört. För "det italienska gatuköket" är inte alls någon gammal katolsk sed - utan ett ovanligt korkat försök av Katolska kyrkan att göra som protestanterna. Vad katolikerna missade var att alla protestanter inte gör på samma sätt. Exempelvis hade världens största lutherska kyrka, Svenska kyrkan, i huvudsak bevarat den gamla, medeltida mässordningen. Detta är Laurentius Petris, den första lutherska ärkbiskopens förtjänst. Vid samma tid, under 1500-talet, beslöt det tridentinska mötet inom Katolska kyrkan, att införa en enhetlig nattvardsordning, som byggde på den vanligaste medeltida mässordningen. Därför kallas den gamla katolska nattvardsordningen, som avskaffades 1970, ofta för den "tridentinska mässan".

Mina tio punkter i inlägget Tillbaka till nattvarden bygger huvudsakligen på 1943 års kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Någon organiserad eukaristisk tillbedjan har dock inte funnits i Svenska kyrkan sedan slutet av 1500-talet. Det bör nämnas. Men jag föreslår ju inte heller att någon organiserad eukaristisk tillbedjan ska införas, utan att det bör ges möjlighet till en kort bön till Jesus, för den som så önskar. 

Att brödet förvandlas till Jesus kropp tolkas av katolikerna på ett mycket bokstavligt sätt, som om Jesus vore instängd i en glasbubbla. Under medeltiden sattes brödet i en monstrans, som bars i procession utanför kyrkan, på åkrarna för att ge god skörd. På samma sätt som man tidigare hade burit omkring träbelätern, föreställande någon hednagud, på åkrarna. Monstranserna avskaffades i Svenska kyrkan under 1500-talet, som uttryck för hednisk vidskepelse.

Svenska kyran delar dock fortfarande Katolska kyrkans åsikt att brödet verkligen förvandlas till Jesu kropp, men ifrågasätter bruket av monstranser. Jag menar att en eukaristisk tillbedjan inne i kyrkan inte kan vara fel. Men jag ifrågasätter om man verkligen kan stänga in Jesus bakom en glasskiva i en monstrans. Men när vi nu tar emot Jesus i nattvarden, ska det ske under vördnad för det heliga, med knäfall framför altaret, utan trängsel och knuffar. Att ta emot nattvarden ska inte vara som att stå i kö framför ett gatukök och sedan förtära sin måltid stående.

Att känslan av helighet har gått förlorat med den nuvarande nattvardsordningen, har fått till följd att "de karismatiska nådegåvornaä" (tungomålstalande, mm) har börjat breda ut sig även i Svenska kyrkan. När Katolsdka kyrkan hade avskaffat den tridentinsa mässan började de "karismatiska nådegåvornaä" breda ut sig även i den rörelsen. Man har ersatt Jesu närvaro i nattvarden, med en - i många fall - fejkad andeutgjutelse. Varför detta plötsliga intresse för att möta Gud som den helige Ande, i stället för att möta Gud som Jesus?