larsflemstroms

Kristdemokraternas ledare, kulturbarbaren Göran Hägglund, har under en tid spelat underdog. Replikerna har skrivits av katoliken Roland Poirier-Martinsson, som är mediachef hos kapitalisternas egen mentala socialstyrelse, Timbro. Poirier-Martinsson tillhör otivelaktigt kultureliten, ni vet de där otäcka typerna som bestämmer hur vi andra ska leva. Men Poirier-Martinsson tillhör förstås högekultureliten, som - till skillnad mot vänsterkultureliten - har den kommersiella åsiktsindustrins alla resurser till sitt förfogande. Så att de verkligen kan bestämma hur vi andra ska leva. Kalle Ankas är ute -Anna Anka är inne. Men över allt råder förstås Joakim.

Kultureliten är vi missnöjda med. Oavsett om densamma är höger eller vänster. För ett par år sedan läxade jag upp kultureliten för att förskingra det svenska kulturarvet. Muséerna är inte som förr. Jajamänsan, jag har ett förflutet i museibranschen. Mycket förflutet. En annan som har ett förflutet i museibranschen är Runar Filper, Sverigedemokraternas distriktsordförande i Värmland - rena motstatsen till kulturbarbaren David Kronlid, som är distriktsordförande för samma parti i Örebro. Kronlid vill ersätta den svenskproducerade kulturen med CD och video - utländsk skräpkultur, alltså.

Sverigedemokraterna styrs av ett gäng Skåne-separatister, som över huvud taget inte vill tillhöra Sverige. Sd består av en numera helt marginaliserad falang, som älskar Sverige, och en falang som hatar invandrare ännu mer än de hatar svenskar. Arabiska toner ska det inte vara, utan amerikansk skräpkultur. CD och Video. Inget svenskproducerat. Ingen mörkhyad sångerska som sjunger "Gammal fäbodpsalm".  Visst ska invandrare assimileras, men det får vara måtta på det också. Är man n*g*r, ska man uppföra sig som en sådan, så att folk förstår att n*gr*r inte kan anpassa sig till den svenska kulturen.

Göran Hägglund har gripits av panik. Först går han ut med David Kronlids retorik mot den svenskproducerade kulturen. Det blir rena magplasket. Hägglund avslöjad som kulturbarbar. Sedan går Hägglund ut med min retorik om att det svenska kulturarvet håller på att förskingras. Men för Hägglund handlar det inte om länsmuséerna, där där den gamla allmoge- och högreståndskulturen packas ihop för att ge plats åt skärmutställningar, som är inlägg i någon aktuell debatt. Utan det handlar om bibioteken. Men att Hägglund inte är någon flitig biblioteksbesökare märks nog.

Efter sitt barbarangrepp på kulturarbetarna som grupp, går Hägglund nu till angrepp mot biblotekarierna som grupp - inte mot politikerna i kulturnämnden! För där kan det ju sitta någon kristdemokrat, som har sagt ja! Hägglund klagar på att Malmö stadsbibliotek har sålt tonvis med böcker, som ingen läser, till ett pappersåtervinningsföretag. Om det hade varit gamla handskrifter, hade det varit mycket allvarligt.  Men det var massprocuderade böcker från 1970-talet. Det litterära arvet förstörs ju inte därmed, till skillnad mot museiföremålen från den förindustriella tiden, som har tillverkats hantversmässigt i ett enda exemplar - med stilar som skiljde sig från socken till socken.

Av alla skrifter, som trycks i Sverige ska fem exemplar levereras till Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm, för magasinering. Så bevaras det litterära kulturarvet., I praktiken bevaras ytterligar exemplar i universitets- och länsbibliotekens magasin. Skulle de efterfrågas i större omfattning igen, kan de nytryckas.

Detta betyder självfallet inte att allt bara är bra. För att hitta en bok i ett magasin, måste man i princip veta att den finns där. Innan man lånar en bok, vill man kanske bläddra i den för att förvissa sig om att den handlar om det som man vill läsa. Kanske behöver vi ett antal historiska bibliotek , där börkerna står i hyllorna precis som de gjorde under 1920-, 1930- och 1940-talet, etc, när de var nytryckta.

Samma sak med muséerna. Och det är en mer allvarlig fråga. Att man plockar ner hela 1700-talet i ett magasin för att ge plats åt modern industridesign är inte acceptabelt. Det är inte lika lätt att beställa upp en föremålssamling som att fjärrlåna en magasinerad bok. Men ska varje historisk epok ha sin egen museisal, får vi bygga på med våning efter våning på våra historiska muséer. Kulturarvsfrågorna är alldeles för viktiga för att fuskas bort av populistiska effektsökeripolitiker som. Han tillhör inte  någon kulturelit. Det kan vi nog vara överens om. 

Utan levande musik och teater blir det varken CD eller video. Och utan experimentell kultur, som kanske bara tilltalar ett mindre gäng musik- och teaterdirektörer, blir det ingen nyprodocerad kultur som gillas av den breda publiken. Utan samma slitna skiva hela tiden. 

Jag delar i princip domprostens i Stockholms stift, ÅKe Bonners, åsikt att kulturen är viktig för kyrkan. Men låt kyrkan ta hand om den kyrkliga kulturen och det profana samhället om den profana kulturen.