larsflemstroms

 Detta lok var det tredje som levererades till SJ och det första loket som användes i trafik för allmänheten. Det tillverkades av den engelska firman Beyer & Peacock år 1856 som det första i en lång serie exakt likadana lok. Det märkliga med denna lokserie var att de byggdes efter samma ritning, och att en och samma reservdel passade till alla loken i serien, en sensation för sin tid. Loket finns idag på Järnvägsmuseum i Gävle, och inte på något länsmuseum. Länsmuseernas uppgift var från början att bevara föremål för den förindustriella tiden. Och det borde vara deras enda uppgift även idag. Den industriella epoken bör ha sina egan specialmuseer, som exempelvis Järnvägsmuseum.



Länsmuséerna är ett resultat av den framsynta kulturarv-bevaranderörelsen för 100 år sedan och tidigare. Som lyckades med sin uppgift samtidigt som hoppet tändes om en bättre framtid för fattigfolket. Som då var nästan hela folket. Det började strax efter mitten av 1800-talet, då framsynta tillbakablickande män som Arthur Hazelius - grundare av Nationalmuséum och Skansen, -  insåg att en helt ny tid med helt nya produktionsmetoder höll på att bryta in.

Under den gamla tiden hade all produktion skett hantverksmässigt med handredskap. Varje pryl tillverkades en åt gången. Därför blev inga prylar exakt lika. Det var ingen serieproduktion. Det fanns inga reservdelar som passade en hel serie av någonting. Varje reservdel måste specialtillverkas. Varje hantverkare utvecklade sin egen personliga stil. Därför kunde man se på ett föremål, vem som hade tillverkat det. Man kunde se på ett föremål vem som var en viss hantverkares läromästare. Så blev det olika möbelstilar etc i varje socken. Ofta fanns förebilden i någon herrgård. Så uppstod till exempel den möbelstil, som kallas bondrokoko - som skiljde sig från socken till socken.

Det var framsynta män, skrev jag. Som förstod att detta skulle gå förlorat för alltid om det inte bevarades. Det var manligt hantverk, möbelsnickeri och byggnadskonst. Det var hälsisngegårdar och parstugor från Östergötland. Mer i det tysta växte det kvinnliga kulturbevarandet fram. Det kvinnliga textilhandverket, även det med sina olika lokala stilar. Men de har bevarats både som museiföremål och levande hantverkstradition. I det har de kyrkliga syföreningarna sin stora kulturbevarande funkition.

Numera har även den tidiga industrialismen blivit museal. Det som var modernt på Hazelius tid. Ångloken är redan museiföremål, och X2000-tågen, som nu har avverkat halva sin "ekonomiska livslängd" kommer snart att bli det. "Ekonomisk livslängd" är ett av industrialismens begrepp. Under den gamla tiden använde man ett föremål till det var så utslitet, att det inte längre kunde lagas och lappas. Nu skrotas maskiner och fordon, när de är dyrare i drift än nykonstruerade fordon och maskiner. Även om industrialismens olika epoker håller på att bli museala, och förtjänar sina egna muséer, så är den förindustriella tiden - den absolut längsta i mänsklighetens historia - av ett särskilt bevarande-intresse.

Det är därför jag protesterar mot det som nu sker med länsmuséerna: att den förindustriella tiden får ge vika för skärmutställningar om aktuella teman eller modern industridesign. Det är inte heller rätt att ersätta de gamla, hantversksmässigt tillverkade föremålen, med pedagogiska bilder, som visar hur någon museitjänsteman tror att en stenåldersby såg ut. I en stenålderssal ska det finnas stenyxor. Det ska finnas synålar av sten eller ben. Så att en textilhantverkare på besök själv kan göra sig en föreställning om vilka kläder som tillverkades under stenåldern.

Man ska kunna jämföra möbelstilar från olika socknar.  Det var ju själva idén med länsmuséerna, att visa den hanverksmässiga variationen. Hur de lokala stilarna skiljde sig från varandra. Vad som var typisikt för olika landsdelar. Varje besökare ska ha rätt att se det som hon/han vill se, inte vad någon musiechef tycker att hon /han ska se. Medeltiden ska inte plockas ner i något magasin, för att ge plats åt en skärmutställning om de nutida vattenföroreningarna i Östersjön.

Länsmuséerna borde därför vara "slutna muséer", som visar samma samlingar som alltid. I andra muséer, i andra byggnader kan man ha "öppna muséer",  där de utställda föremålen regelbundet byts ut. När föremålen i de "öppna muséerna" blir tillräckligt gamla, bör man kanske bygga nya "slutna muséer" för de föremålen.  Vi har nu, utan någon särskild politik ligger bakom, en kraftig tillväxt av antalet muséer, både offentligägda och privata. Borde man då inte låta länsmuséerna vara? Med den kraftiga tillväxten av antalet muséer, kan vi vänta en ökad förstörelse av halvgamla museiföremål, när muséer tvingas slå igen.

Det behövs en bevarandepolitik för den industriella epokens museiföremål. Men det får inte gå ut över länsmuséerna med sin unika uppgift att bevara och visa föremål från den förindustriella tiden. Med den industriella massproduktionen behöver naturligtvis inte varje tillverkad pryl bevaras, utan det räcker kanske med ett eller ett fåtal exemplar av varje modell. Det finns f.ö. gott om gamla industribyggnader, som bör bevaras av byggnadshisitoriska skäl, och de borde väl vara lämpliga även som industrimuséer. Men det behövs också realistiska uppskattningar av hur stora resurser samhället framledes kan lägga ner på en ständigt expanderande museal sektor.

Men skilj alltså mellan den förindustriella och den industriella epoken. Låt inte det kulturarv, som samlades in och bevarades av Hazelius och hans samtida gömmas undan, förskingras eller gå förlorat!