Svensk katolicism är ett nyliberalt högerprojekt.
Jag brukar kommentera på döktor Malmgrens blogg http://www.katolsktfonster.se/forum Nu har det hänt flera gånger i rad att Malmgren inte publicerat inlägg från mig, i samtliga fall inlägg som kritiserat Göran Hägglund, kd, för svältpolitik genomot arbetslösa och bidragstagare. Bland annat tvingar regeringen gravida kvinnor att göra abort av ekonomiska skäl. Det är alltså i många fall önskade barn som aborteras. Hägglund angriper graviditeterna i stället för aborterna.
Efter att ha kritiserat abortfrämjaren Göran Hägglund, kd, har doktor Malmgren under det senaste året svängt 180 grader, och hyllar kulturimperialisten Hägglund som initativtagaren i svensk politik. Kulturimperialism, kallar jag Hägglunds fräcka tilltag att påtvinga katolska länder svensk abortpolitik.
Vad som fått doktor Malmgren att klappa i händerna är Hägglunds kulturförakt och påhopp på "kulturvänstern" och anspråk på att representera "vanligt folk". Denne Hägglund, som aldrig har tjänat pengar genom eget arbete. Innan han blev heltidspolitiker levde han på avkastningen av andras arbete som aktiemäklare. Och vem betalar hans präktiga lön som socialminister?
I samtliga beskrivningar av "vanligt folk" exkluderar Hägglund arbetslösa och bidragstagare. De är, liksom kulturarbetarna (om de politiskt står till vänster, inte till höger) parasiter på det arbetande folket) i minister Hägglunds lilla värld. Och doktor Malmgrens? Det är väldigt märkligt detta att kulturarbetarnas påstådda parasisterande på andras arbete, beror på deras politiska åsikter. Kulturarbetaren Roland Poirer-Martinsson parasiterar naturligtvis inte på det arbetande folket! Han är chef för Timbros medieinstitut. Såvitt jag vet finansieras Timbro av det s.k. näringslivet, d.v.s. genom vinsterna på andras arbete.
Poirer-Martinsson är också knuten till det katolska Newman-institutet. Vem finansierar det institutet? Poirer-Martinsson har skrivit artiklar i bl.a. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter om Kristdemokraternas framtid. Hägglunds angrepp på "kulturvänstern" började med ett citat från Poirier-Martinsson. Att det inte bara handlar om att slå vakt om traditionella värden (s.k. värdekonservatism) utan om nyliberal högerpolitik i frasreligiös tappning, framgår av både Poirer-Martinssons och Hägglunds retorik.
Exempelvis skriver Poirier-Martinsson att "vanligt folk" tycker att det är en plikt för arbetsföra att arbeta - i stället för en rätt att få jobb. Han skriver också att många som lever på bidrag, kan arbete - i stället för att skirva att många som lever på bidrag inte kan få något arbete. Poirer-Martinsson framställer alltså arbetslösa och bidragstagare som parasiter på det "arbetande" folket, sådana som Poirer-Martinsson och Hägglund. Katolikerna drar den kristna religionen i smutsen, genom att de gör svensk katolicism till ett - gentemot arbetslösa och bidragstgagare - inhumant högerprojekt.
Svenska katoliker älskar att kritisera Svenska kyrkan för att vara politikerstyrd. Vad är då Katolska kyrkan i Sverige? T.o.m. den kaktolska socialläran, som enligt en opartisk bedömning, har mycket gemensamt med socialistisk soclidarisk socialpolitik, framställs av svenska katoliker som ett högerprojekt. Den interna, katolska oppositionenl. representerad av GP-ledarskribentens "Katolsk vision" är också ett högerprojekt, kryddad med lite öfre medelklassradikalism.
Det är f.ö. den mediahöger, som framställer sig själva som vänster, som är den tyckaelit i tidningar, radio och TV, som fungerar som något slags åsiktspolis, och inte kulturarbetarna. Denna mediahöger är själv delad i en högerfalang (till vilka Martinsson hör) och en vänsterfalang (dit Gert Gelotte och Helle Klein hör). Denna vänsterfalang är vänster bara på det sättet att de driver ståndpunkter om t.ex. äktenskap och familj som sedan länge ansetts vara vänster, trots att de inte på något sätt utmanar över- och medelklassens privilegier. Den interna trätan inom öfre medelklassen är naturligtvis fullständigt ointressant för den verkliga vänster, som bekymrar sig för hur man ska få matpengarna att räcka.
Det är för övrigt obegripligt hur doktor Malmgren kan hänga på detta högerprojekt. Har han ingenting lärt sig av sina patienter? Vet han inte hur de lever? Doktor Malmgren är nämligen psykiatriker. De psykiskt sjuka är den fattigaste gruppen i hela svenska samhället. Inte sällan beror deras psykiska symtom på ett enformigt liv till följd av att de aldrig har pengar över att göra något roligt och omväxlande. Men de tillhör väl inte det "verklighetens folk", som socialminister Hägglund talar om?
Traditionell kristent tro hotas idag av nygnosticism och nyhedendom, som lancerar sig själv som "kristen vänster". Den traditionella kristendomen utmålas som "högerkristendom". I själva verket var gnosticsmen redan under antiken en världsfrånvänd lära, som kittlade medelklassen och den intellektuella eliten, men inte alls underklassen och slavarna. Det är därför viktigt att inte ge denna falska "vänster" vatten på sin kvarn om att traditionell kristendom är "höger".
Borgerliga opinionsbildare som Roland Poirer-Martinsson och Göran Skytte gör emellertid allt de kan för att framställa traditionell kristendom som ett högerprojekt för att locka väljare till ett korrumperat borgerligt parti (kd). Och doktor Malmgren hänger på. Som jag skrivit förut är Jesus Herre över både moderater och vänsterpartister, och alla andra. Det är alltså inte fel att stödja något borgerligt parti, om man tror på det. Det som är fel, är att framställa en borgerlig valseger som en kristen angelägenhet. Det är naturligtvis inte heller en kristen angelägenhet att vi får en socialistisk valseger. Valframgångar för ett visst parti, oavsett höger eller vänster, är en angelägenhet för enskilda kristna som tror på det partiet, inte för kyrkan som helhet eller kristendomen som sådan.
En katolsk kyrka som är en maskerad kampanjorganisation för ett politiskt parti klarar vi oss utan i Sverige. Om inte Katolska kyrkan i Sverige klarar av att vara partipolitiskt neutral, så får den finna sig i att utsättas för hugg och slag. Doktor Malmgren får förstås ha vilka politiska åsikter han vill -men då måste han skilja mellan sina roller som politisk respektive religiös opinionsbildare. Hur reagerar exempelvis en socialdemokrat, som är intresserad av katolicismen och surfar in på doktor Malmgrens blogg?
Hur reagerar en moderat, som surfar in på min blogg? Ja, jag jag uppmanar inga moderater eller andra - med undantag för kristdemokrater - att byta parti. Stanna där ni är och arbeta för att kristna värderingar ska genomsyra den moderata politiken! Vi kan alla kämpa för det som är gott, var och en på sitt håll. Anledningen till att jag tycker att kristdemokrater ska byta parti, är att idén om ett särskilt parti för kristna var fel från början. Det har dränerat övriga partier på kristet inflytande. Moderaterna framstår för mig som det mest självklara valet för kristna som vill ha en värdekonservativ politik i förening med en borgerlig ekonomisk politik. De värdekonsevativa idéer, som egentligen inget har att göra med den ekonomiska politiken, måste stärkas inom såväl Moderaterna som Socialdemokraterna.
Den ekonomiska politiken ska vi inte tvista om i kyrkan, men som den är nu har den för många vassa kanter som slår mot dem som lever på marginalen. Och de kanterna borde man kunna slipa bort, även om man stödjer den förda politiken i stort. Det ser jag som en uppgift för kristna borgerliga politiker. I stället för att - som Hägglund gör - ställa de drabbade i motsatsställning till "verklighetens folk".
Efter att ha kritiserat abortfrämjaren Göran Hägglund, kd, har doktor Malmgren under det senaste året svängt 180 grader, och hyllar kulturimperialisten Hägglund som initativtagaren i svensk politik. Kulturimperialism, kallar jag Hägglunds fräcka tilltag att påtvinga katolska länder svensk abortpolitik.
Vad som fått doktor Malmgren att klappa i händerna är Hägglunds kulturförakt och påhopp på "kulturvänstern" och anspråk på att representera "vanligt folk". Denne Hägglund, som aldrig har tjänat pengar genom eget arbete. Innan han blev heltidspolitiker levde han på avkastningen av andras arbete som aktiemäklare. Och vem betalar hans präktiga lön som socialminister?
I samtliga beskrivningar av "vanligt folk" exkluderar Hägglund arbetslösa och bidragstagare. De är, liksom kulturarbetarna (om de politiskt står till vänster, inte till höger) parasiter på det arbetande folket) i minister Hägglunds lilla värld. Och doktor Malmgrens? Det är väldigt märkligt detta att kulturarbetarnas påstådda parasisterande på andras arbete, beror på deras politiska åsikter. Kulturarbetaren Roland Poirer-Martinsson parasiterar naturligtvis inte på det arbetande folket! Han är chef för Timbros medieinstitut. Såvitt jag vet finansieras Timbro av det s.k. näringslivet, d.v.s. genom vinsterna på andras arbete.
Poirer-Martinsson är också knuten till det katolska Newman-institutet. Vem finansierar det institutet? Poirer-Martinsson har skrivit artiklar i bl.a. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter om Kristdemokraternas framtid. Hägglunds angrepp på "kulturvänstern" började med ett citat från Poirier-Martinsson. Att det inte bara handlar om att slå vakt om traditionella värden (s.k. värdekonservatism) utan om nyliberal högerpolitik i frasreligiös tappning, framgår av både Poirer-Martinssons och Hägglunds retorik.
Exempelvis skriver Poirier-Martinsson att "vanligt folk" tycker att det är en plikt för arbetsföra att arbeta - i stället för en rätt att få jobb. Han skriver också att många som lever på bidrag, kan arbete - i stället för att skirva att många som lever på bidrag inte kan få något arbete. Poirer-Martinsson framställer alltså arbetslösa och bidragstagare som parasiter på det "arbetande" folket, sådana som Poirer-Martinsson och Hägglund. Katolikerna drar den kristna religionen i smutsen, genom att de gör svensk katolicism till ett - gentemot arbetslösa och bidragstgagare - inhumant högerprojekt.
Svenska katoliker älskar att kritisera Svenska kyrkan för att vara politikerstyrd. Vad är då Katolska kyrkan i Sverige? T.o.m. den kaktolska socialläran, som enligt en opartisk bedömning, har mycket gemensamt med socialistisk soclidarisk socialpolitik, framställs av svenska katoliker som ett högerprojekt. Den interna, katolska oppositionenl. representerad av GP-ledarskribentens "Katolsk vision" är också ett högerprojekt, kryddad med lite öfre medelklassradikalism.
Det är f.ö. den mediahöger, som framställer sig själva som vänster, som är den tyckaelit i tidningar, radio och TV, som fungerar som något slags åsiktspolis, och inte kulturarbetarna. Denna mediahöger är själv delad i en högerfalang (till vilka Martinsson hör) och en vänsterfalang (dit Gert Gelotte och Helle Klein hör). Denna vänsterfalang är vänster bara på det sättet att de driver ståndpunkter om t.ex. äktenskap och familj som sedan länge ansetts vara vänster, trots att de inte på något sätt utmanar över- och medelklassens privilegier. Den interna trätan inom öfre medelklassen är naturligtvis fullständigt ointressant för den verkliga vänster, som bekymrar sig för hur man ska få matpengarna att räcka.
Det är för övrigt obegripligt hur doktor Malmgren kan hänga på detta högerprojekt. Har han ingenting lärt sig av sina patienter? Vet han inte hur de lever? Doktor Malmgren är nämligen psykiatriker. De psykiskt sjuka är den fattigaste gruppen i hela svenska samhället. Inte sällan beror deras psykiska symtom på ett enformigt liv till följd av att de aldrig har pengar över att göra något roligt och omväxlande. Men de tillhör väl inte det "verklighetens folk", som socialminister Hägglund talar om?
Traditionell kristent tro hotas idag av nygnosticism och nyhedendom, som lancerar sig själv som "kristen vänster". Den traditionella kristendomen utmålas som "högerkristendom". I själva verket var gnosticsmen redan under antiken en världsfrånvänd lära, som kittlade medelklassen och den intellektuella eliten, men inte alls underklassen och slavarna. Det är därför viktigt att inte ge denna falska "vänster" vatten på sin kvarn om att traditionell kristendom är "höger".
Borgerliga opinionsbildare som Roland Poirer-Martinsson och Göran Skytte gör emellertid allt de kan för att framställa traditionell kristendom som ett högerprojekt för att locka väljare till ett korrumperat borgerligt parti (kd). Och doktor Malmgren hänger på. Som jag skrivit förut är Jesus Herre över både moderater och vänsterpartister, och alla andra. Det är alltså inte fel att stödja något borgerligt parti, om man tror på det. Det som är fel, är att framställa en borgerlig valseger som en kristen angelägenhet. Det är naturligtvis inte heller en kristen angelägenhet att vi får en socialistisk valseger. Valframgångar för ett visst parti, oavsett höger eller vänster, är en angelägenhet för enskilda kristna som tror på det partiet, inte för kyrkan som helhet eller kristendomen som sådan.
En katolsk kyrka som är en maskerad kampanjorganisation för ett politiskt parti klarar vi oss utan i Sverige. Om inte Katolska kyrkan i Sverige klarar av att vara partipolitiskt neutral, så får den finna sig i att utsättas för hugg och slag. Doktor Malmgren får förstås ha vilka politiska åsikter han vill -men då måste han skilja mellan sina roller som politisk respektive religiös opinionsbildare. Hur reagerar exempelvis en socialdemokrat, som är intresserad av katolicismen och surfar in på doktor Malmgrens blogg?
Hur reagerar en moderat, som surfar in på min blogg? Ja, jag jag uppmanar inga moderater eller andra - med undantag för kristdemokrater - att byta parti. Stanna där ni är och arbeta för att kristna värderingar ska genomsyra den moderata politiken! Vi kan alla kämpa för det som är gott, var och en på sitt håll. Anledningen till att jag tycker att kristdemokrater ska byta parti, är att idén om ett särskilt parti för kristna var fel från början. Det har dränerat övriga partier på kristet inflytande. Moderaterna framstår för mig som det mest självklara valet för kristna som vill ha en värdekonservativ politik i förening med en borgerlig ekonomisk politik. De värdekonsevativa idéer, som egentligen inget har att göra med den ekonomiska politiken, måste stärkas inom såväl Moderaterna som Socialdemokraterna.
Den ekonomiska politiken ska vi inte tvista om i kyrkan, men som den är nu har den för många vassa kanter som slår mot dem som lever på marginalen. Och de kanterna borde man kunna slipa bort, även om man stödjer den förda politiken i stort. Det ser jag som en uppgift för kristna borgerliga politiker. I stället för att - som Hägglund gör - ställa de drabbade i motsatsställning till "verklighetens folk".
Kommentarer
Trackback
