Den bestulne, men inte tjuven, ska ha ersättning från försäkringsbolaget.
När jag var ny i internetdebatten skrev jag att homovälsignelser* var jämförbart med välsignelse av affärskontraktet mellan sexköpare och kund. Det gjorde många upprörda. Jag lyckades inte då ge någon bra förklaring. Men det finns alltså en form av alla sexuella relationer mellan nänniskor, som är speciellt inrättad av Gud. Det handlar alltså inte om någon jämförelse mellan homopar och heteropar.
Det finns all anledning att återgå till Svenska kyrkans traditionella syn på skiljsmässor, vilken ofta förväxlas med den katolska. Ingen präst ska tvingas att viga något par. Det gäller både hetero och homo. Svk har alltså aldrig varit totalt motståndare till skilsmässor, utan det har handlat om att kyrkan inte skulle medverka till äktenskapsbrott genom att viga någon redan gift till ett nytt äktenskap. Till skillnad mot den Katolska kyrkan har inte Svk ansett att äktenskapet varit oupplösligt, men att det är en svår synd att upplösa sitt äktenskap.
Äktenskapsbrott har därför också varit straffbart enligt lagen, som gjort skillnad mellan äktenskapsbrytare och brottsoffer. Äktenskapsbrottet kunde ske dels på legal väg (genom ingående av nytt äktenskap), genom otrohet, övergivande och misshandel. Den som var offer för äktenskapsbrott enligt några av dessa grunder hade rätt att gifta om sig.
Enligt samma logik som att den bestulne, men inte tjuven, har rätt till ersättning från försäkringsbolaget.
De vigselvägrande prästerna under 1950-talet vägrade alltså inte att viga skiljda i allmänhet, utan de vägrade att viga äktenskapsbrytaren eller vägrade att medverka till äktenskapsbrott i de fall då otrohet, övergivande eller misshandel inte förekommit. Att skiljsmässa och omgifte är generellt tillåtna enligt lagen, får inte innebära att kyrkan måste verkställa. Staten och kyrkan behöver inte tycka lite. Det vore ganska förfärligt. Men en präst som inte vill viga homopar borde rimligtvis inte heller medverka till att någon heterosexuell begår äktenskapsbrott.
Problemet med homovigslar är att de legitimerar synder även mellan heterosexuella. Det är ingen rättighet ens för heterosexuella att gifta sig med vem man vill. Äktenskapet är inrättat av Gud för en man och en kvinna, som inte redan är gifta. Genom att förvandla äktenskapet till något slags bekräftelse av kärleken mellan vilka par som helst inför man, som jag tidigare har skrivit, en ny diskrimineringsgrund, som drabbar alla som inte lever i ett parförhållande.
Vad har kyrkan att säga till den ensamma bögen (och heterosexuella i samma situation), som jagar runt på olika gayställen utan att finna den livslånga kärleken? Skulle hans kärlek, under de korta stunder han får njuta av den, vara mindre värd än andras? Eller har den ett värde, så länge han inte köper sex av andra män? Resonemanget är givetvis tillämpligt även på heterosexuella sexköpare.
Kyrkan faller i svår synd om det gör kyrkvigslen till något slags kärleksbetyg. där kriterierna tvåsamhet och varaktig ska vara uppfyllda. Att kärlek ska förekomma mellan äkta makar, innebär alltså inte att kärlek inte kan förekomma i andra relationer också. All prostitution bygger ytterst på illusionen hos sexköparen att hans kärlek till säljaren är besvarad. Det borde väl prästerna välsigna!
Varaktiga tvåsamhetsförhållande kan ha en del positiva verkningar på samhällsnivå, och även för paren själva (inte minst ekonomiskt) även om alla par inte är formellt gifta. Men det är en annan sak. Det är inte kyrkans uppgift att vara något slags samhällsingenjör, lika lite som det är kyrkans uppgift att betygsätta olika personers kärlek. Och det är en felsyn att kyrkan viger på uppdrag av samhället. Det är i stället samhället som registerar ingångna äktenskap (genom kyrkvigsel) på uppdrag av kyrkan.
Det är ingen gammal svenskkyrklig tradtion att om ett äktenskap känns trist och meningslöst, så ska man ha en ny chans genom att gifta sig med någon annan. Å andra sidan fanns vissa spärrar mot förhastade äktenskap. Jag har i ett tidigare inlägg föreslagit att äktenskapsåldern sänks till 17 år, men det ska vara efter en obligatorisk trolovningstid på minst ett halvår.
