Judaskyssen
Det skulle därför vara väldigt intressant att få veta vilka avancerade reningsriter som måste till för att man ska kunna ta de katolska kyrkorna i bruk igen sedan någon pedofilpräst hållit mässa.
De ständiga temat för katolikerna är att biskopen borde bestämma.
Kan ni tänka er. En enväldig Anders Wejryd, som en renässanspåve under 1500-talet!
När jag har invänt att så stort förtroende har jag inte för våra svenskkyrkliga biskopar, så att jag vill ha något biskops(en)välde, har jag fått till svar av en av dessa katolik-sympatisörer: (inte) de lege lata, (utan) de lege ferenda, vilket uttytt i det här sammanhanget torde betyda: inte den biskop vi har, utan den biskop vi borde ha!
När högkyrkligheten inom den lutherska kyrkan, och alla vi andra som slår vakt om den traditionella kristna tron, blandas ihop med veritabla biskopsdyrkare, så är det klart att vi möter motstånd både från demokratiskt sinnade kristna och från hela det profana samhället.
Pedofilproblemen inom Katolska kyrkan hade inte behövt bli så svåra, om inte katoliker hade dyrkat de kyrkliga institutionerna som en gud. Detta gör ju de kyrkliga institutionerna och de kyrkliga befattningshavarna felfria.
Kyrkan behöver demokratiska beslutsformer, som är frikopplade från de politiska partierna, som ju har bildats för helt andra syften än att avgöra lärofrågor i kyrkan. Kyrkan behöver dessutom ett apostolisk prästämbete. Enligt Lagen om Svenska kyrkan ska det vara samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. Hur detta borde utformas, ska jag utveckla i ett senare inlägg. Det är inte bra när präster tar plats som i kyrkomötet som representanter för politiska partier.
Detta med skillnaden mellan katoliker och p
rotestanter som debatterar ser man ju inte utan skolning i katolicismen. Jag ser det inte.
Håller med om att präster inte borde sitta i kyrkomötet, det är som om lärare skulle sitta i skolstyrelserna som beslutande. Då hade det nog hörts ramaskri!
Men pedofiler är väl illa var de än är.
Jag ser fram emot att fortsätta debatten om hur kyrkan skulle kunna styras här på din blogg istället. Då slipper vi irritera oss på BOD också...
Några spridda tankar om hur jag tänker mig det.
Församlingarnas högsta beslutande organ är kyrkostämman. Men om församlingen är för stor då? Ja då har man väl ett gott skäl att dela den! (Man kan dessutom ha system med annexförsamlingar för mindre orter). Församlingar kan vara både territoriella och icke-territoririella. Kyrkostämma väljer kyrkoråd som står för den dagliga ruljansen.
Kyrkostämma anställer fritt kyrkoherde bland kandidater med giltig prästvigning, dock i samråd med domkapitel. Kyrkoherde anställer eventuella hjälppräster men i samråd med kyrkoråd.
Varje församling är medlem i ett stift. Stiftet styrs via stiftsstämma där varje församling sänder en representant med en röst var. Alternativt kan stora församlingar ges fler röster i ekonomiska frågor. Stiftsstämma väljer stiftsstyrelse.
Ämbetsinnehavare är ej valbar till kyrkoråd eller stiftsstyrelse och kan inte representera församlingen i stistsstämma.
Ett stifts kyrkoherdar samlas i ett prästkollegium vilket leds av biskopen. Detta kollegium, eller ett utskott av det, utgör domkapitel med i stort sett samma uppgifter som idag. Domkapitel bör te.x. ha exklusiv rätt att avkraga präster.
Stiftsstämma väljer biskop (fritt) men i samråd med prästkollegium och biskopskollegium (lämpligen kan valberedningen utgöras av ämbetsinnehavare).
Om kyrkomöte alls behövs så utgörs det av en eller två lekmannarepresentanter per stift. Paralellt finns ett biskopskollegium som leds av ärkebiskopen, inte som chef utan som ordförande och den främste bland likar. (Den onödiga extrabiskopen i Uppsala stift passar man samtidigt på att avskaffa). Biskopskollegiet är högsta organ för lärofrågor och tillsynsärenden för biskopar (och om det behövs överklagandeinstanser också för präster).
Detta blev långt och kanske förvirrat, men jag hoppas att det går att följa.
Svar till Populisten
Det går att följa, och det är ett bra förslag. Man kan även tänka sig att stora församlingar organiseras på samma sätt som Socialdemokratiska partiet i stora kommuner, med stadsdelsföreningar etc som väljer ombud till ett representantskap. Eller är det också odemokratiskt - i så fall: i både politiken och kyrkan, eller enbart i kyrkan?
Problemet med ett biskopskollegium enligt din modell är att biskoparna i Svenska kyrkan är så få. Det är inte jämförbart med det katolska biskopskollegiet, som består av 4.500 biskopar, som är spridda över hela världen.
Det verkar rimligt med församlingsdelsföreningar. Jag gillar det förslaget, men antagligen kommer partigängarna att se det som odemokratiskt. Det är egentligen oerhört oärligt hur partiföreträdare ständigt kan hävda att just det sätt som deras egna partier styrs är odemokratiskt.
För att utöka biskopskollegiet (om man anser det nödvändigt) kan man göra två saker:
1) Man kan utöka det med kyrkoherdar från utvalda församlingar. Men vilka i så fall? Helt bra känns det inte! Ett kollegium av ALLA kyrkoherdar finns ju också förstås.
2) Söka samarbete med Lutherska systerkyrkor för att skapa ett gemensamt biskopskollegium. Det är ju så det romerska blir så stort, genom att inkludera biskopar från alla kyrkoprovinser. Vem som leder det blir ju oklart utan påve men det kan ju rotera mellan ärkebiskoparna (eller motsvarande för de som kyrkor som saknar detta, t.ex. Danmark och Norge).
Det finns för närvarande c:a 1.800 församlingar, och därmed lika många aktiva kyrkoherdar i Svenska kyrkan, men fler församlingssammanslagningar är att vänta. Detta är dock mindre än hälften av antalet katolska biskopar (c:a 4.500) och det är ju biskoparna som utgör läroämbetet i Katolska kyrkan. Dogmen om påvens "ofelbarhet", som mig veterligt bara har använts en enda gång, gäller bara vid oenighet inom läroämbetet (dvs biskoparna).
Man bör då observera att även läroämbetet är "ofelbart" - vilket betyder att ett felaktigt beslut formellt sett aldrig kan upphävas. I praktiken sker detta ändå, genom att ett "ofelbart" beslut "förtydligas". Detta att människor /en människa skulle vara "ofelbara" är helt främmande för luthersk teologi, som väl däremot kan acceptera praktiska lösningar av typ ordförandens (ärkebiskopens?) utslagsröst o. dyl.
Men det tål ju ändå att tänka på att läroämbetet (de 4.500 biskoparna - från alla värlsdelar) faktiskt är Katolska kyrkans motsvarighet till Svenska kyrkans läronämnd på endast 22 personer (de 14 biskoparna + åtta teologiskt välmeriterade lekmän), som samtliga är bosatta i samma land och förmodligen läser samma tidningar och påverkas av samma opinionsvindar
Enligt min mening är det internationellt förankrade läroämbet ( = läromässig kontinuitet) Katolska kyrkans starkaste kort i "konkurrensen" med de protestantiska kyrkorna, medan den oinskränkta rätten att kritisera kyrkliga auktoriteter är de lutherska kyrkornas starkast kort.
Svenska kyrkan kan dock inte fungera som en mikrokopia av den världsvida Katolska kyrkan, utan vi måste söka egna lösningar. Ett gemensamt läroämbete för världens lutherska kyrkor vore väl något att drömma om, men jag befarar att det bara kommer att bli en dröm.
-----
Jag har faktiskt varit medlem i Socialdemokraterna, då som kollektivansluten LO-medlem, och jag var då ombud för min fackförening i Socialdemokraternas repskap. Vi genomförde då en utbyggnad av stadsdelsföringnarna, för alla var ju inte LO-medlemmar och kollektivanslutningen av LO-medlemmar var ju hårt kritiserad och kom ju också att avskaffas. Utbyggnaden av stadsdelsföringarna ledde till en oerhörd vitalisering av partilivet, inkl en kraftig nyrekrytering av medlemmar, vilket ledde till regimskifte i kommunen (borgarna förlorade makten) samtidigt som landet fick sin första borgerliga regering på 44 år. Så nog vore väl detta något för kyrkan att ta efter!
Lars,
En kort kommentar i den sena timmen bara.
Problemet med läronämndens storlek jämfört med den romerska kyrkans stora biskopskollegium är svårlöst eftersom det ju främst beror på den svenska kyrkoprovinsens litenhet. På långt sikt torde ju ändå samarbete med andra kyrkor vara den rätta vägen. Borgågemenskapen borde kunna vara en bra plattform (och då vidgas ju också perspektivet bortom det strikt lutherska). Pga de historiska banden borde egentligen en nära koppling till den finska kyrkan redan vara självklar, med det ändrar förstås inte mycket på storleken.
---
Även om jag måste erkänna att jag beklagar att resultatet blev socialdemokraktiskt styre :-) så är det en mycket upplyftande historia du berättar. Detta är alltså resultatet om man formar den demokratiska processen så att den aktiverar medlemmar och förvandlar dem till deltagare istället för att passivisera och göra medlemmar till konsumenter. Visst skulle kyrkan kunna ta efter!
