larsflemstroms

Det finns ingen för alla protestanter gemensam syn på äktenskapet. Förutom att alla traditionella tolkningar verkar vara rörande överens om att all sexuell utlevelse före och utanför det heterosexuella äktenskapet är en synd. Och även efter det första äktenskapet, bör väl sägas i dessa skiljsmässo- och omgiftestider. Det hjälper alltså inte om man gifter om sig, alternativt själv gifter sig första gången med någon som redan har varit gift. Så varför ska man gifta om sig alternativt gifta sig över huvud taget, om det är synd i alla fall?

Och om jag så skulle hitta en kvinnlig oskuld i passande ålder (65+) och gifta mig med henne, så skulle det inte ändra på faktum: Att jag har syndat varje gång tidigare - åtminstone enligt traditionell kristen äktenskapssyn. Men var hittar man kvinnliga oskulder i den åldern: I nunneklostren? Och vore det då ingen synd att lura någon att bryta sitt celibat för ett ofruktsamt (dvs barnlöst) äktenskap?

En sak kan jag inte tänka mig. Att gifta sig för att knulla "syndfritt". Det vore otukt med äktenskaplig inramning. Men sådant sysslar de med i frikyrkorna. Inte undra på att de har så svårt att hålla ihop sina äktenskap, så att skiljsmässor och omgiften har blivit nästan accepterade. Jag undrar just vad den äldstebroder i pingstkyrkan hade i sikte, när han hade ett "uppriktigt" samtal med mig, jag var då 56 år, och frågade om jag inte borde ägna mig åt äktenskapets fröjder, alltså gifta mig med någon nyskiljd pingstkvinna. För det var väl inte någon gammal oskuld, som han tänkte erbjuda mig. Sådana finns nämligen inte i Frikyrko-Sverige, där näst intill äktenskapstvång råder. Många singlar, skiljda eller aldrig gifta, har vittnat om den äktenskapsterror, som de blivit utsatta för efter att ha deltagit någon tid i gudstjänstlivet i någon frikyrka.

Frikyrkofolket har sex på hjärnan. Man måste ha sex. Men man ska gifta sig först, oavsett om det är första, andra eller tredje gången. Då är knullen syndfria. Och dessutom står det ju i Bibeln att en församlingsföreståndare ska vara en kvinnas man. Det katolska prästcelibatet är obibliskt - framhåller man ofta. Likväl kräver man att homosexuella ska leva i celibat. Då blir avhållsamheten plötsligt "biblisk". Det som är synd, om man är heterosexuell. I Frikyrko-Sverige är inte bara all sexualitet utanför äktenskapet synd.

Det är dessutom synd att vara ogift. - Utom om man är homoxeuell förstås. Och alltså tisslas och tasslas det om att varje ogift vuxen person nog är homosexuell. Så det är åtskilliga genuint heterosexuella personer som har fått känna på diskrimineringen av homosexuella i Frikyrko-Sverige. På grund av förmodad homosexualitet. Och värst är Kristdemokraterna. Fördomarna flödar. Och dessutom tycker ju kd att oskyldiga barn ska straffas för föräldrarnas synder. Jag kan på teoretiska grunder hålla med om att barn som föds utanför äktenskapet har avlats i synd.

Men jag håller inte med kd om att barnen ska straffas med döden (abort) för att föräldrarna inte har "ordnat upp" sitt förhållande. Kd är det ena partiet i Sveriges riksdag, som förespråkar (som lösning på ekonomiska problem) något, som enligt partiets egen väljarkår är mord. Samma parti har kämpat hårt för att livstidsstraff för mördare ska omvandlas till tidsbegränsade straff. Till skillnad mot Katolska kyrkan, som faktiskt anser att synder kan graderas i allvarliga och mindre allvarliga synder, så är alla synder lika allvarliga för frikyrkofolket.

Så det är ju föga förvånande att kd förespråkar en straffrättslig nivellering, dvs att det inte ska vara så stor spännvidd mellan strafftiderna för de olika brotten. Kd:s moraliska kollaps inom straffrättens område vore annars värd ett särskilt inlägg. Men det har ju funnits tydliga tendenser inom kd att ersätta straffen med "vård" (som om brott, sjukdom och synd vore samma sak), och låta vårdbehovet styra strafflängden.

Den frikyrkliga äktenskapssynen är föga genomtänkt, och anpassas kontinuerligt till frikyrkofolkets faktiska livsstil, så att ingen som har haft 2 - 3 olika sexualpartners kan anklagas för synd. Förutsatt att allt skett inom äktenskapet eller eventuellt inom en förlovning som föregått äktenskap. Jag ser inte saken riktigt så. Jag har syndat. Men å andra sidan vill jag gärna gradera synderna och påstår alltså att jag inte har begått någon allvarlig synd. I varje fall finns det värre synder, och alla vi människor är ju snärjda i synd. Om jag inte hade syndat på det ena området, så hade jag syndat på något annat område, och hade kanske varit värre.

Om jag hade kunnat avstå från de synder, som jag faktiskt har begått, utan att begå några andra synder i stället, så hade jag väl kunna avstå från alla synder och kunnat leva ett helt syndfritt liv. Och om jag hade kunnat leva ett helt syndfritt liv, så hade alla människor kunnat leva helt syndfria liv. Och då hade Jesus inte behövt dö på korset för att vi syndare (som tror på honom) ska få evigt liv.

Det diskuteras om äktenskapets eller dess ingående (kyrkvigsleln) är ett sakrament. Inget är ett sakrament för att kyrkan säger det. Kyrkan kan inte införa eller avskaffa sakrament - lika lite som de svenska lanstingen kan ta beslut att införa eller avskaffa sjukdomar. Man kan däremot ta beslut att bekämpa och i bästa fall utrota sjukdomar. Ett sakarament är något som har instiftats av Gud - oavsett vad människor tycker om det. Men det finns också religiösa ceremonier som har konstruerats av människor. Luther försökte bringa klarhet i detta. Han införde stränga definitioner för att något ska kallas sakrament. Och otvivelaktigt är dopet och nattvarden sakrament, enligt Luther. Han var mer tveksam om även äktenskapet, prästvigningen och bikten är sakrament.

Det kan man ha olika åsikter, precis som man kan ha olika åsikter om planeten Pluto verkligen är en planet. Det har astronomerna ansett sedan år 1930, då "den nionde planeten" (Pluto) upptäcktes. Men nu har astronomerna blivit tveksamma. På samma sätt som Luther var tveksam till om äktenskapet, prästvigningen och bikten verkligen är sakrament.

Den praktiska konsekvensen av detta är att det som Gud har instiftat och sammanfogat, bör människor inte upplösa. Katolska kyrkan är helt kompromisslös i fråga om att äktenskap inte kan upplösas. Makarna kan däremot leva åtskiljda. Men likväl består äktenskapet - tills döden skiljer de åt. Om man inte uppfattar äktenskapet som ett sakrament, kan man mena att ett sådant löfte kan man bara avge en gång livet, och att det således är fel att gifta sig mer än en gång. Därefter får man - om man har upplöst sitt äktenskap - leva i en trogen relation, som kanske liknar ett äktenskap. Men är det verkligen synd?

Den äldre svenska lagstiftningen torde spegla den lutherska synen på upplösning av äktenskap. Nämligen att människor kan upplösa äktenskap, dvs att det ligger i mänsklig förmåga att upplösa det som Gud har förenat. Detta kunde ske, enligt äldre svensk lag, genom otrohet, övergivande (t.ex. att en man övergav sin hustru och emigrerade ensam till Amerika). Vid mitten av 1900-talet tillkom, enligt lagen, en ytterligare skiljsmässogrund: lång och varaktig söndring. Dessa ansågs av vissa präster oförenligt med Svenska kyrkans lära. De vägrade viga personer som skiljt sig på den grunden till nytt äktenskap. Och för det dömdes de för tjänstefel av den jordiska rättvisan.

Den som var offer för otrohet kunde de däremot viga till nytt äktenskap. Enligt äldre svensk lag var äktenskapsbrott ett brott enligt lagen. Det fanns alltså en brottsling och ett brottsoffer.

Enligt katolsk teologi kan kan ett giltigt äktenskap inte upplösas. Däremot kan ett äktenskap ogiltigförklaras - men det är ytterst sällsynt att så sker. Mig veterligt kan endast påven ogiltigförklara äktenskap. Detta kan ske när ett enligt lagen ingånget "äktenskap" inte uppfyller kriterierna för äktenskap. Enligt katolsk teologi är den sexuella föreningen, "de två ska bli ett kött", en nödvändig ingrediens i ett giltigt äktenskap.

Utan samlag - inget äktenskap! Om jag har förstått den katolska äktenskapssynen rätt.

Det är inte nödvändigt att samlaget leder till barn. Men för att man ska leva i ett giltigt äktenskap, måste man "göra barn", dvs göra det som "naturen" kräver för att det ska bli barn. Och därför ska makarna inte aktivt försöka hindra att det blir barn genom att använda artificiella preventivmedel, såsom p-piller eller kondomer.

Katolska kyrkan rekommenderar i stället naturliga preventivmetoder. Och detta stödjer jag. Naturliga preventivmetoder ger ungefär samma "skydd" mot graviditet som regelbunden användning av kondom i praktiken, d.v.s i genomsnitt två-tre "oplanerade" barn vid en normal samlagsfrekvens under kvinnas hela fertila tid - så att befolkningstillväxten särkras, utan att det blir en "befolkningsexplosition". Jag har skrivit om detta på denna blogg under sommaren 2009. Klicka på kategorin Sexualitet och fortplantning i spalten till höger!