Allting fortgår tills det hejdas
I ett tynglöst rum utan atmosfär, d.v.s. yttre rymden, fortgår en rörelse i det oändliga utan att någon energi behöver tillföras. Detta gäller exempelvis kometerna. De fortsätter framåt i sin bana ända tills de eventuellt stöter på något (exempelvis månytan eller jordatmosfären) som stoppar deras framfart. Gäller detta också mänskliga aktiviteter, exempelvis en tradition som berättas från generation till generation? Vi ska fokusera på ett par speciella typer av traditioner, vars rätta återgivande är speciellt viktiga: Stammens / folkets historia samt uppenbarelser från den gud /de gudar som stammen eller folket - eller hela kristenheten - tror på.
Den beerättarteknik och de metoder för träning av minnet, som kom till användning i den tidiga kristna kyrkan, torde inte ha skiljt sig i någon avsevärd grad från den berättarteknik och de metoder för träning av minnet, som användes av judarna och av de samtida hednareligionerna - och bland skriftlösa folk och enskilda analfabeter i vår egen tid. Och alltså kan studeras vetenskapligt.
Ett beprövat knep inom både hednareligionerna, judendomen och kristendomen har varit att anförtro traditionsbevarandet åt en särksild yrkeskår, prästerna. Skriftens ursprungliga uppgift i detta sammanhang har varit att vara ett stöd för minnet, "stolpar", i motsats till våra nutida "minnesanteckningar". Vars uppgift snarare är att vi ska kunna glömma.
När evangelikala väckelsepredikanter från Nordamerika och Europa kommer till Latinamerika finner de till sin förfäran att de gamla indianreligionerna lever och frodas under den kristet-katolska fernissan. Den kult som ägnas helgonen är inte kristen utan hednisk. Och när indianfolken har fått lära sig att läsa vilket i många fall skedde under sent 1900-tal, och läser Bibeln, så blir de arga på sina katolska präster och frågar: "Varför har ni inte sagt någon om detta under 500 år?"
Sanningen är nog att prästerna har försökt utrota den hedniska tron under 500 år, och misslyckats och resignerat. De har i alla fall upprätthållit de kristna kulten, och indianfolken har införlivat Fadern, Sonen och den helige Ande, jungfru Maria och apostlarna med de gamla gudarna. Något liknande skedde efter kristnandet av Nordeuropa. De gamla traditionerna från hednatiden levde kvar, jämsides med kristendomen.
Vilket var den egentliga orsaken till att Luther angrep relik- och helgondyrkan samt bruket av monstranser så hårt. Inte att detta var fel i sig, utan att det användes som en täckmantel för en fortgående kult åt de gamla hednagudarna. Men saken var urprungligen inte så enkel som den tedde sig i Nordeuropa under 1500-talet (och i Latinamerika idag). Det var ofta (och detta är mycket tydligt i den svenska kyrkohistorien) en medveten strategi av kyrkan under missionstiden att ersätta de gamla hednagudarna med helgon.
Det var ju i själva verket naturkrafter, som hade betydelse för jordbruket, som hade upphöjts till gudar i hednareligionen. De ersattes med skyddshelgon med i stort sett samma praktiska uppgifter. Denna missionsstrategi påskyndade säkerligen implementeringen av kristendomen i den hedniska kulturen, men kom också - som det visade sig några hundra år senare - att fördröja det definitiva slutpunkten för de hedniska traditionerna. Luther lade stort vikt vid predikan och undervisningen i kristen tro.
Dessa exempel från Latinamerika idag och Nordeuropa och särskilt Sverige under de första kristna århundradena visar hur starka muntliga traditioner kan vara hos skriftlösa folk och analfabeter. Andra exempel är återupptäckten av Troja och palatset i Knossos på Kreta, som jag har sett på plats. Jag har också hört om återupptäckten ur kretensiskt perspektiv. Sedan det visat sig att den mytiska berättelsen om trojanska kriget haft en verklighetsbakgrund genom återupptäckten av Troja, började det spekuleras om "Labyrinten i Knossos".
Så en dag under mitten av 1890-talet fick de förvånade invånarna i byn Knossos läsa i lokaltidningen, om en tokig engelsman, som trodde att namnet på deras by, Knossos, hade något att göra med det forntida palatset. Och att han hade utrustat en expedition, som skulle resa till Kreta och bevisa att byn Knossos låg på samma plats som den försvunna palatset. Vilket kom att bevisas. Varför palatset kallas "Labyrinten i Knossos", ska jag inte gå in på här, utan bara nämna att det finns massor med "labyrinter" (som även kallas "trojaborgar") - från samma tid - i det svenska landskapet.
Amerikanen Alex Haley berättar i ett kapitel i sin släkthistoria "Rötter" hur de muntliga traditionerna bevarades bland de skriftlösa folken i det gama Afrika. Haley är ättling till en av de negerslavar som fördes till Amerika under 1700-talet, och är sannolikt den första svarta amerikan som spårat sin släkt tillbaka till det gamla landet. Att bevara och återberätta stammens historia var en uppgift för speciella personer, en särskild yrkeskår om man så vill säga, i de gamla afrikanska samhällena.
Judar och greker var ingalunda några skriflösa folk under Jesu tid, och evangelierna traderades inte under flera generationer, innan de skrevs ner. Men vanligt folk var analfabeter. Och det var dessutom dyrt och tidskrävande att skriva böcker. Det skrivna ordet kompletterades med en muntlig tradition, som med tiden också kom att sättas på pränt. Genom att vi kan datera de äldsta skrifterna som innehåller en från början muntlig tradition, vet vi när den muntliga traditionen senast startade. Det finns en både skriftlig (Bibeln) och muntlig (som har skrivits ner senare) av apostolisk ursprung.
Den apostoliska traditionen är det närmaste Jesu egna ord vi kan komma. Det finns inget mer ursprungligt. Och att detta är den rena källan till Jesu budskap har gång på gång bekräftats av den helige Ande, i hans vägledning av de troende, som studerat Bibeln. Från generation till generation. Samma budskap. Visst har den hänt flera gånger att kyrkan har gått fel. Men om vi tror på en levande Gud, som leder och vägleder i kyrkan, så har inte kyrkan gått fullständigt fel under flera hundra år.
Den beerättarteknik och de metoder för träning av minnet, som kom till användning i den tidiga kristna kyrkan, torde inte ha skiljt sig i någon avsevärd grad från den berättarteknik och de metoder för träning av minnet, som användes av judarna och av de samtida hednareligionerna - och bland skriftlösa folk och enskilda analfabeter i vår egen tid. Och alltså kan studeras vetenskapligt.
Ett beprövat knep inom både hednareligionerna, judendomen och kristendomen har varit att anförtro traditionsbevarandet åt en särksild yrkeskår, prästerna. Skriftens ursprungliga uppgift i detta sammanhang har varit att vara ett stöd för minnet, "stolpar", i motsats till våra nutida "minnesanteckningar". Vars uppgift snarare är att vi ska kunna glömma.
När evangelikala väckelsepredikanter från Nordamerika och Europa kommer till Latinamerika finner de till sin förfäran att de gamla indianreligionerna lever och frodas under den kristet-katolska fernissan. Den kult som ägnas helgonen är inte kristen utan hednisk. Och när indianfolken har fått lära sig att läsa vilket i många fall skedde under sent 1900-tal, och läser Bibeln, så blir de arga på sina katolska präster och frågar: "Varför har ni inte sagt någon om detta under 500 år?"
Sanningen är nog att prästerna har försökt utrota den hedniska tron under 500 år, och misslyckats och resignerat. De har i alla fall upprätthållit de kristna kulten, och indianfolken har införlivat Fadern, Sonen och den helige Ande, jungfru Maria och apostlarna med de gamla gudarna. Något liknande skedde efter kristnandet av Nordeuropa. De gamla traditionerna från hednatiden levde kvar, jämsides med kristendomen.
Vilket var den egentliga orsaken till att Luther angrep relik- och helgondyrkan samt bruket av monstranser så hårt. Inte att detta var fel i sig, utan att det användes som en täckmantel för en fortgående kult åt de gamla hednagudarna. Men saken var urprungligen inte så enkel som den tedde sig i Nordeuropa under 1500-talet (och i Latinamerika idag). Det var ofta (och detta är mycket tydligt i den svenska kyrkohistorien) en medveten strategi av kyrkan under missionstiden att ersätta de gamla hednagudarna med helgon.
Det var ju i själva verket naturkrafter, som hade betydelse för jordbruket, som hade upphöjts till gudar i hednareligionen. De ersattes med skyddshelgon med i stort sett samma praktiska uppgifter. Denna missionsstrategi påskyndade säkerligen implementeringen av kristendomen i den hedniska kulturen, men kom också - som det visade sig några hundra år senare - att fördröja det definitiva slutpunkten för de hedniska traditionerna. Luther lade stort vikt vid predikan och undervisningen i kristen tro.
Dessa exempel från Latinamerika idag och Nordeuropa och särskilt Sverige under de första kristna århundradena visar hur starka muntliga traditioner kan vara hos skriftlösa folk och analfabeter. Andra exempel är återupptäckten av Troja och palatset i Knossos på Kreta, som jag har sett på plats. Jag har också hört om återupptäckten ur kretensiskt perspektiv. Sedan det visat sig att den mytiska berättelsen om trojanska kriget haft en verklighetsbakgrund genom återupptäckten av Troja, började det spekuleras om "Labyrinten i Knossos".
Så en dag under mitten av 1890-talet fick de förvånade invånarna i byn Knossos läsa i lokaltidningen, om en tokig engelsman, som trodde att namnet på deras by, Knossos, hade något att göra med det forntida palatset. Och att han hade utrustat en expedition, som skulle resa till Kreta och bevisa att byn Knossos låg på samma plats som den försvunna palatset. Vilket kom att bevisas. Varför palatset kallas "Labyrinten i Knossos", ska jag inte gå in på här, utan bara nämna att det finns massor med "labyrinter" (som även kallas "trojaborgar") - från samma tid - i det svenska landskapet.
Amerikanen Alex Haley berättar i ett kapitel i sin släkthistoria "Rötter" hur de muntliga traditionerna bevarades bland de skriftlösa folken i det gama Afrika. Haley är ättling till en av de negerslavar som fördes till Amerika under 1700-talet, och är sannolikt den första svarta amerikan som spårat sin släkt tillbaka till det gamla landet. Att bevara och återberätta stammens historia var en uppgift för speciella personer, en särskild yrkeskår om man så vill säga, i de gamla afrikanska samhällena.
Judar och greker var ingalunda några skriflösa folk under Jesu tid, och evangelierna traderades inte under flera generationer, innan de skrevs ner. Men vanligt folk var analfabeter. Och det var dessutom dyrt och tidskrävande att skriva böcker. Det skrivna ordet kompletterades med en muntlig tradition, som med tiden också kom att sättas på pränt. Genom att vi kan datera de äldsta skrifterna som innehåller en från början muntlig tradition, vet vi när den muntliga traditionen senast startade. Det finns en både skriftlig (Bibeln) och muntlig (som har skrivits ner senare) av apostolisk ursprung.
Den apostoliska traditionen är det närmaste Jesu egna ord vi kan komma. Det finns inget mer ursprungligt. Och att detta är den rena källan till Jesu budskap har gång på gång bekräftats av den helige Ande, i hans vägledning av de troende, som studerat Bibeln. Från generation till generation. Samma budskap. Visst har den hänt flera gånger att kyrkan har gått fel. Men om vi tror på en levande Gud, som leder och vägleder i kyrkan, så har inte kyrkan gått fullständigt fel under flera hundra år.
Kommentarer
Trackback
