Det minst intressanta
Trots att många präster lägger ner mycket tid på att skriva predkningar och gestalta gudstjänsten, och trots att högmässan är den mest personalkrävande av kyrkans gudstjänster, är intresset för svalt för diskussioner om högmässan. Jag har skrivit att "varje söndag klockan elva" är ett varumärke, som kyrkan borde behålla och vårda. Detta innebär dock inte att annan tid och till och med annan veckodag för veckans huvudgudstjänst inte ens får diskuteras. Men man ska ha klart för sig att priset kan bli mycket högt om man ska byta ett varumärke, som har blivit en tradition.
Och när jag nu skriver att "varje söndag klockan elva" är en tradition, så menar jag tradition i det ordets profana betydelse (inarbetad sedvänja, etc), och inte i ordets teologiska betydelse "kyrkans tradition". Det är alltså skillnad mellan "kyrkliga traditioner" och "kyrkans tradition", som är själva det kristna budskapet, Skriften och dess rätta uttolkning, som har traderats inom kyrkan sedan apostlarnas tid.
Kyrkans traditon får under inga förhållanden avskaffas eller ändras, möjligen förtydligas. För även ändringar som kan se ut att vara små, kan tillsammans med många lika lika små ändringar under lång tid, ge en helt annan lära, ja en ny religion. Och detta vore dessutom orätt mot tidigare generationer kristna, dem vi möter i nattvarden, som bevarat tradition till vår tid och kanske till och med fått lida för sin tros skull.
De kyrkliga traditionerna får däremot ändras. Men det har alltså ett pris. Det är dessutom de kyrkliga traditionerna, snarare än kyrkans tradition, som ger de olika samfunden deras identitet. Men det är som benstommen och skinnet. Benstommen som bär upp hela kroppen, men som man inte ser.
En ortodox eller orientalisk gudsjänst känns helt främmande för mig. De är inte min kyrkliga tradition. Men de förklunnar likväl min kyrkas tradition. Det upptäckte jag när jag började läsa ortodoxa texter. De talar direkt till ett luthersk hjärta. Att samma kyrkans tradition har traderats så oförändrad under så lång tid i så skiljda delar av världen, är ett bevis för ursprunglighet.
Om vi binder ihop det här så är de kyrkliga traditionerna varumärket, men det är kyrkans tradition som är varan.
Och veckans huvudgudstjänst, högmässan, är spjutspetsen i kyrkans kärnverksamhet (som omfattar både varumärket och varan). Den borde vi diskutera mera, men högmässn verkar vara det minst intressanta i den kyrkliga debatten. Något som finns för att det är en gammal kyrklig tradition.
"Förnyelse" handlar ofta om veckomässor (komplement till söndagens högmässa) eller kategoriindelade grupper, olika åldersgrupper för sig. Och högmässorna tappar besökare.
"Alla tillsammans"?
i
Om alla ska vara tillsammans måste det finnas EN tidpunkt då alla samlas.
Och det måste vara samma tid, varje söndag, i alla kyrkor.
Veckans huvudgudstjänst (högmässan) måste vara den mest besökta kyrkliga verskamheten under hela veckan. De som deltar i någon kyrklig verksamhet högst en gång i veckan måste helt enkelt gå i högmässan, såvida detta inte hindras av icke-kyrkliga faktorer (arbetstider, etc).
Högmässan måste alltså ge det som de mindre kyrksamma får genom att delta i andra aktiviteter, vare sig det gäller bibelstudier eller bara att träffas. Detta hinns förstås inte med under tidspressade högmässor, som ska stressas igenom fort för att inte inkräkta för mycket på andra söndagsaktiviteter.
En högmässa får inte dra ut på tiden, med folk sittande i kyrkbänkarna, så att de flesta somnar. Utan högmässan måste ha en naturlig fortsättning (som känns självklar att delta i) i någon annan aktivitet.
Trots att jag är väldigt mycket emot att ändra det inarbetade varumärket "Högmässa varje söndag klockan elva", måste andra tider diskuteras. Och huvudalternativet borde då vara att högmässan börjar kl. 9.30 och pågår (inkl. andra aktiviteter i anslutning till högmässa) till kl. 12.00. Varför inte lägga in en kombinerad frukost och lättlunch 10.20 - 11.00?
Kyrkan ska naturligtvis vara öppen under hela dagen, kl. 9.00 - 17.00.
Tiden 9.00 - 9-30 kan användas till en guidad rundtur i kyrkan, varunder exempelvis symboliken i kyrkans arktitektur och utsmyckning förklaras, speciellt för nya besökare.
Och när jag nu skriver att "varje söndag klockan elva" är en tradition, så menar jag tradition i det ordets profana betydelse (inarbetad sedvänja, etc), och inte i ordets teologiska betydelse "kyrkans tradition". Det är alltså skillnad mellan "kyrkliga traditioner" och "kyrkans tradition", som är själva det kristna budskapet, Skriften och dess rätta uttolkning, som har traderats inom kyrkan sedan apostlarnas tid.
Kyrkans traditon får under inga förhållanden avskaffas eller ändras, möjligen förtydligas. För även ändringar som kan se ut att vara små, kan tillsammans med många lika lika små ändringar under lång tid, ge en helt annan lära, ja en ny religion. Och detta vore dessutom orätt mot tidigare generationer kristna, dem vi möter i nattvarden, som bevarat tradition till vår tid och kanske till och med fått lida för sin tros skull.
De kyrkliga traditionerna får däremot ändras. Men det har alltså ett pris. Det är dessutom de kyrkliga traditionerna, snarare än kyrkans tradition, som ger de olika samfunden deras identitet. Men det är som benstommen och skinnet. Benstommen som bär upp hela kroppen, men som man inte ser.
En ortodox eller orientalisk gudsjänst känns helt främmande för mig. De är inte min kyrkliga tradition. Men de förklunnar likväl min kyrkas tradition. Det upptäckte jag när jag började läsa ortodoxa texter. De talar direkt till ett luthersk hjärta. Att samma kyrkans tradition har traderats så oförändrad under så lång tid i så skiljda delar av världen, är ett bevis för ursprunglighet.
Om vi binder ihop det här så är de kyrkliga traditionerna varumärket, men det är kyrkans tradition som är varan.
Och veckans huvudgudstjänst, högmässan, är spjutspetsen i kyrkans kärnverksamhet (som omfattar både varumärket och varan). Den borde vi diskutera mera, men högmässn verkar vara det minst intressanta i den kyrkliga debatten. Något som finns för att det är en gammal kyrklig tradition.
"Förnyelse" handlar ofta om veckomässor (komplement till söndagens högmässa) eller kategoriindelade grupper, olika åldersgrupper för sig. Och högmässorna tappar besökare.
"Alla tillsammans"?
i
Om alla ska vara tillsammans måste det finnas EN tidpunkt då alla samlas.
Och det måste vara samma tid, varje söndag, i alla kyrkor.
Veckans huvudgudstjänst (högmässan) måste vara den mest besökta kyrkliga verskamheten under hela veckan. De som deltar i någon kyrklig verksamhet högst en gång i veckan måste helt enkelt gå i högmässan, såvida detta inte hindras av icke-kyrkliga faktorer (arbetstider, etc).
Högmässan måste alltså ge det som de mindre kyrksamma får genom att delta i andra aktiviteter, vare sig det gäller bibelstudier eller bara att träffas. Detta hinns förstås inte med under tidspressade högmässor, som ska stressas igenom fort för att inte inkräkta för mycket på andra söndagsaktiviteter.
En högmässa får inte dra ut på tiden, med folk sittande i kyrkbänkarna, så att de flesta somnar. Utan högmässan måste ha en naturlig fortsättning (som känns självklar att delta i) i någon annan aktivitet.
Trots att jag är väldigt mycket emot att ändra det inarbetade varumärket "Högmässa varje söndag klockan elva", måste andra tider diskuteras. Och huvudalternativet borde då vara att högmässan börjar kl. 9.30 och pågår (inkl. andra aktiviteter i anslutning till högmässa) till kl. 12.00. Varför inte lägga in en kombinerad frukost och lättlunch 10.20 - 11.00?
Kyrkan ska naturligtvis vara öppen under hela dagen, kl. 9.00 - 17.00.
Tiden 9.00 - 9-30 kan användas till en guidad rundtur i kyrkan, varunder exempelvis symboliken i kyrkans arktitektur och utsmyckning förklaras, speciellt för nya besökare.
Kommentarer
Trackback
