Och det blev historia
Det finns mycket att säga och skriva om detta. Jag har ju faktiskt läst både fornkunskap och historia vid univ, men det mest givande var kursen i källkritisk metod. Sedan har jag intresserat mig för allmän, politisk, ekonomisk, rätts- och kyrkohistoria, i ett orsak - verkanperspektiv, alltså vilka faktorer före en händelse, som har lett fram till händelsen. Historia är en koncentrat av vad många miljoner människor i flera generationer har upplevt, och då gäller det ju att vaska fram just det "som har blivit historia", och bortse från allt annat. Evangelisterna behärskade det sättet att SKRIVA historia till fulländning.
Vilket borde ge ökad trovärdighet åt den kristna traditionen... Men det skulle ta för mycket utrymme att gå in på här. Vårt behov av "odödlighet" innebär för mig att lämna tros-arv (depsitum fidei), som jag mottagit från tidigare generationer kristna, vidare. Det är den egentliga drivkraften för mig att diskutera kristen tro på bloggar - att föra arvet vidare. Den muntliga tradition, som kompletterar Bibeln, och fram för allt tolkningstraditionen som vägleder oss att förstå Bibeln, är oumbärliga delar av kristendomen som en LEVANDE religion.
När det inte längre finns någon som läser "Gud som haver barnen kär" vid sängkanten med sitt lilla barn, som kristna mödrar har gjort med sina barn i snart 2000 år (även om språk och böner har skiftat), kommer kristendomen att vara en död religion, i likhet med fortidens utdöda hednareligioner. Jo, jag hör invändningen: Den helige Ande kommer att blåsa nytt liv i kristendomen...
Men med hednareligionerna är det i alla fall så, att när ingen längre finns som dyrkar de gamla hednagudarna, finns ingen möjlighet att återinföra de gamla religionera, att tro som de gamla hedningarna gjorde. När de små barnen, som ännu inte lärt sig tala, kunde avläsa de vuxnas ansiktsuttryck i skenet från lägerelden... Kommunikation - och traditionsöverföring är en form av kommunikation - är så mycket mer än ord...
Därför vet vi mer - hur konstigt det än låter - om de forntida religionerna genom kristendomens levande tradition, än genom artefakterna från dessa religioner själva. Dels genom att rester av hednareligionerna har inkapslats i det kristna tänkandet, som datavirus som gömmer sig i program, och dels genom häftiga känslomässiga reaktioner mot vissa företeelser från personer med en traditionell kristen tro. Som fortfarande bär på arvet från missionstiden för tusen år sedan, då missionärerna sa att vissa saker skulle man akta sig särskilt noga för...
Den icke-verbala kommunikationen är också en del av traditionen...
Kristendomens ibland överdrivna "sexualskräck" kan bottna i missionstidens kamp mot orgiastiska fruktbarhetsriter under hednatiden. Alla låg med alla i vådsamt gruppsex, men det var knappast dagligt familjeliv under forntiden, utan vid speciella tillfällen, även skildrat i Bibelns berättelse om Sodom och Gomorra.
Och går inte nutidens intresse för polyamorösa förhållanden hand i hand med försöken att återuppväcka döda hednareligioner, som dyrkade olika naturkrafter, inklusive den mänskliga sexualdriften som gudar? Svenska kyrkan är nog mer indragen i denna naturdyrkan, som ligger i förlängningen av den "gröna" ideologin, än man kan tro.
Det är ju som om en dammlucka har öppnats när domprosten i Stockholms stift Åke Bonnier gör reklam för gruppsexet på sin blogg under den oslagbara rubriken "Polyamorös och trogen". Gärna gruppsex, men det ska vara inom gruppen - som enligt uppgifter på nätet kan bestå av mellan tre (minsta möjliga antal) och flera hundra personer! Detta accepteras inte av Svenska kyrkan "i dag", skrev domprosten bekymrat.
Men hur tillförlitlig är då traditionen? Är det inte risk att den förändras över tiden utan att vi vet något? Det finns ju inga bandinspelningar från traditionens begynnelse, när evangelisterna själva lade ut texten och förklarade vad de menade med det som de hade skrivit.
Nej, men det finns tidiga nedskrivningar "sekundärtraditionen" (Bibeln kallas i dessa sammanhang "primärtraditionen"). Och man kan få en uppfattning genom att jämföra hur traditionen har förvaltats av kristna kyrkor som har isolerats från varandra, såsom den Europeiska kyrkan och Tomas-kyrkan i Indien, enligt traditionen grundad år 52 av Jesu lärjunge Tomas. Jag har hört ett föredrag av en indisk präst, som är uppvuxen i denna kyrka. Att lyssna på honom var som att flyttas drygt 50 år bakåt i tiden, till en kristendomslektiom i den svenska Folkskolan.
Man kan också få en god uppfattning om traditionens tillförlitlighet genom att studera hur olika hednareligioner har förvaltat sina traditioner. Man har använt i stort sett samma berättarteknik. Men det har varit skillnad mellan vandringssägner, som har berättats i underhållssyfte och som det varit tillåtet att "förbättra" och återgivande av sådant som gudarna har uppenbarats. Dem har det varit noga med. Och därför har traditionsbevarandet anförtrotts åt speciella personer, som haft detta som sitt yrke - prästerna.
Konsten att skriva och återge - muntligt såväl som skriftligt - stammens historia och gudarnas ingripande i historien var driven till fulländning hos både judarna och hednafolket í östra Medelhavsområdet, när kristendomen framträdde som en ny religion. Den konsten behövde de kristna inte uppfinna. Den fanns redan. Jesu egna intiativ stämmer väl med moderna psykologiska rön om det mänskliga minnets sätt att fungera.
Det resonemang som jag här har fört hade väckt förargelse, innan kristendomen hade börjat ifrågasättes av krafter både utanför och innan för kyrkan. Men nu behövs det. Vad som kyrkans tradition har att säga om kristen tro kan man lita på. Även om man inte själv är kristen.
