Platt fall efter Pride
I fjol lyssnade jag på äktenskapsdebatten i Pride House, som är pride-spektaklets anständiga framsida. Alla är pågklädda. Det mest oanständiga som hände på Pride House var professor Tiina Rosenbergs ankomskt. En man sa urskuldande till mig: "Det finns konstigt folk i våran rörelse också. Hon tror att hon är mer bög än vi bögar". Ja, det är svårt det där med identiteter, att vara den man är.
I år tittade jag på Pride-paraden. Inte för att jag var intresserad, utan för att det är så pinsamt att bli beskylld för att inte veta vad man talar om. När man inte har sett med egna ögon alltså. De vanligaste bemötandena av kritiken går ut på att 1) "vi" (d.v.s. deltagarna i paraden) får vara de som "vi" innerst inne är, och 2) att det är media som fokuserar på det frånstötande, och att medias bild är falsk.
Jag har undrat hur många heterosexuella som springer i paraden och viftar på skinkorna och önskar att de vore något annat...
Jag såg inte någon som viftade på skinkorna, däremot en gosse som gick med rumpan bar och såg ut att vara i behov av toapapper.
Däremot såg jag en man med jättestora påklistrade bröst och några kvinnor med verkliga bröst, vilka dock hade spökat ut sig så att de närmast framstod som frånstötande... Kanske ett sätt av damerna ifråga att markera sin läggning och göra sig ointressanta för män?
Fackföreningen Unionen demonstrerade för kravet Nej till heteronormativa fikaraster. En arbetsgivarrepresentant som satt i ett fönster på ett av affärshusen vid Skeppsbron applåderade entusiastiskt.
Jag såg väldigt lite av det som jag sett i media från tidigare års Pride-parader. Antingen har hbt-folket själva tappat geisten eller så är bilderna från tidigare år fejkade.
Själv fick jag den där otäcka känslan Känns det så här att dö (trogna läsare minns kanse när ambulansen kom och mätte mitt EKG), och undrade om tidningen Dagen skulle ägna mig några rader, exempelvis "Kristen bloggare fick hjärtinfarkt av att se Pride". Så jag måste gå för att få fart på blodomloppet. Så jag gick i motsatt riktning mot paraden (så jag missade inget) och lyckades komma på ett tåg till den tillfälliga bostaden i förorten.
Och där var det platt fall, vill jag säga. En berusad kvinna hade fallit rakt bakåt och slagit huvudet i gatstenen och blödde. Vi var flera personer som ringde SOS Alarm, men det kom inten ambulans, så någon ringde igen, men det kom ingen ambulans, så någon ringde igen... "Fallet är inte prioriterat", var den förklaring som gavs. (Mina trogna läsare minns kanske att det behövdes överläggningar med tre personer under 40 minuter, samt hot från min sida att jag skulle ta bussen till sjukhuset, innan SOS-Alarm beslöt sig för att skicka en ambulans - för att ambulanspersonalen skulle avgöra om jag hade rätt att åka ambulans till sjukuset.)
Nog för att jag tycker att Pride-spektaklet skämmer ut Sverige som kristet land och turistnation. Men det hela är otroligt upphaussat av media. Det kallas nyhetsvärdering. Sex säljer.
