Vad kan kyrkan bekräfta?
I en kommentar till föregående inlägg påstås att äktenskapet är en bekräftelse av makarnas kärlek till varandra, att det var så redan före beslutet om samkönade vigslar, och att detta står i Kyrkohandboken. Jag har sökt efter Kyrkohandboken på nätet utan resultat, men däremot har jag funnit Kyrkoordningen, och där står inget om detta. Det står däremot att båda ska ge sitt samtycke till äktenskapet samt lova att älska varandra tills döden skiljer dem åt., etc. Det står inte uttryckligen att makarna ska bekräfta sin kärlek till varandra, men det är rimligt att uppfatta deras löfte om livslång kärlek, etc, på det viset.
Om prästen, som ska viga, har välgrundad anledning att misstänka att de blivande makarna inte älskar varandra utan att de exempelvis vill ingå ett skenäktenskap, ska han vägra viga, enligt min mening.
Men är då de vigslar som faktiskt förrättas i kyrkan verkligen en bekräftelse från kyrkans sida på makarnas kärlek? Och vem avgör, för kyrkans räkning, att de blivande makarna verkligen älskar varandra? Har verkligen prästerna den kompetensen?
Det är frågan som diskuteras i föregående inlägg.
Och har man förnekat att ett par, eller en hel hop människor som kanse lever i ett polyamoröst förhållande, kan älska varandra, om de inte får gifta sig i kyrkan? Det är också en fråga som diskuteras i föregående inlägg.
Genom att göra de samkönade vigslarna till en fråga om att bekräfta den homosexuella kärleken, har man bäddat för den situation som nu har uppstått, att opportunistiska präster känner med fingret i luften om inte kyrkan måste bekräfta alla slags "kärlekar".
Jag diskuterar nu inte om beslutet om samkönade vigslar var rätt eller fel. Men de vanligaste motiveringen, att det handlade om att bekräfta homosexuellas kärlek, var det definitivt.
Efter den senaste veckans hejdlöst opportunistiska uppsläpp av s.k. försöksballonger för att testa om opinionen är mogen för att upphöja rena sodomin (d.v.s. polymarösa förhållanden), som domprosten i Stockholm Åke Bonnier står bakom, är jag nu själv starkt tveksam mot att gifta mig i Svenska kyrkan. Och även mot att begravas i Svenska kyrkan. Men gå ur tänker jag inte göra. Det framstår som allt tydligare att Svenska kyrkan håller på att infiltreras av en annan religion. Och det ska möta motstånd.
Det talas i sammanhangen allt för lite om dendrofilerna. I dagens samhälle är det en både förbisedd och diskriminerad grupp.
Men nu finns det ändå hopp för så snart som Åke Bonnier får upp ögonen för dendrofilin kommer det säkerligen att finnas åtminstone en förkämpe för människors rätt att ingå äktenskap med varelser ur växtriket. Så länge kärleken är äkta förstås!
