larsflemstroms

Halvvägs mellan Stockholm och Göteborg kan man under några minuter uppleva en vidunderlig utsikt över den svenska Vargavidderna från tågfönstret. Mellan Laxå och Finnerödja, på norra sidan. Västra stambanan och E20:an utgör tillsammans en barriär som hindrar vargens spridning söderut. Under forntiden, innan anlagda vägar fanns, var denna vildmark ett effektivt hinder för mänskliga kontakter mellan Svealand och Västergötland. Under slutet av medeltiden anlades här ett antonniterkloster med inriktning på vägfarande. Klosterruninen ligger i direkt anslutning till Borasjöns rastplats vid E20.



Domprosten Åke Bonnier har skrivit på sin blogg att Stockholms domkyrkoförsamling har beslutat att bli "medansvarig" till pridehouseverksamheten nästa år. Ett fånigt beslut, tycker jag. Någon har frågat mig om det inte är att "problematisera homosexualiteten" om man påstår att utlevd homosexualitet är en synd. Jag tycker nog att de som problematiserar är de, som ständigt konfronterar kyrkan och kristendomen med diverse homosexuella krav. Den debattören har tydligen blandat ihop biologi och teologi, genom påståendet att homosexualitet skulle vara vanligt bland djur. Jag har skrivit ett svar, som jag fått mycket beröm för (bl.a. frågan om jag är präst). Svaret återges här:


Låt oss för en stund lämna Djungelbokens sagovärld och återvända till de svenska Vargavidderna!

Mottot för det alltmer genomkommersialiserade pride-spektaklet var härom året "Den svenska synden spränger gränser". Alltså en värdig uppföljare till den särkönade porrbranschens jubileumsfilm några år tidigare "Den svenska synden 25 år". Ojdå fanns det ingen svensk synd dessförinnan? Nej för då var den dansk (den danska s.k. gladporren) och dessförinann var den fransk.

Om detta motto var att "problematisera homosexualiteten" så tycker jag verkligen inte att domkyrkoförsamlingen ska ställa upp! Dessutom är ju pridehouseverksamheten ingen kristen verksamhet, om man inte med "kristen" menar att vidga klyftan mellan kristna och muslimer (som genom domkyrkoförsamlingens medansvar får en helt felaktig bild av kristendomen).

Det är skillnad mellan att vara medansvarig för verksamheten och delt i enstaka debatter. Men den debatt under fjolårets pridehouse, som domprosten deltog i, skämde ut Svenska kyrkan på det grövsta - trots domprostens försök att dämpa tonläget hos två av de övriga medverkande prästerna, varav den ena hotade Svk med repressalier om inte kyrkomötet skulle komma att säga ja till homovigslar i kyrkan.

Efter att ha hört denna uppvisning i hat och intolerans och rigid tvåsamhetsnorm, var det en befrielse att bevista de polyamorösas propaganda för gruppsex (alla kn*ll*r alla, både särkönat och samkönat). Men är det kristet? Debattdeltagarna var betydligt yngre, varför jag anar en generationsmotsättning i de sexliberala leden. Dessutom klagade de på att de hade förpassats till undervåningen för att deras åsikter inte var riktigt rumsrena.

För att reglera gruppsexet rättsligt skulle man upprätta ett äktenskapskontrakt med alla gruppsexdeltagarna. På en direkt fråga från mig, om det skulle finnas en särskild ruta på detta äktenskapskontrakt för "livslångt heterosexuellt äktenskap mellan en man och en kvinna" blev svaret "Ja, allt ska ju vara tillåtet".

Jag kände en stor lättnad efter att ha lyssnat på de intoleranta tvåsamhetsförespråkarna i de fina salongerna på övervåningen. Men då tycker jag att kyrkan ska ta hand om de heterosexuella vigslarna, och låta någon annan ta hand om såväl de homosexuella som de polyamorösa vigslarna.

Någon verklig mångreliositet och mångkulturalism får vi ju inte om alla ska tryckas på samma norm! Och sin acceptans av mångfalden borde domkyrkoförsamlingen visa genom att inte delta i sådant som inte är kristet, och alltså överlåta åt profana organisationer att ansvara för det okristliga.

Om de polyamorösa även fortsättningsvis ska förpassas till källarplanet, när domkyrkoförsamlingen ska vara medansvarig, är det risk att domkyrkoförsamlingen även blir medansvarig för censur av allt som inte stinker av rigid tvåsamhetsnorm. Bekännelsetrogna kristna och polyamorösa har kanske från sina diamentralt motsatta utgångspunkter ett gemensamt intresse av försvar för religionsfrihet och yttrandefrihet?

Och hur har domprosten tänkt sig att hantera medansvaret i pridehouseverksamheten i den intereligiösa dialogen med muslimerna? Ska de också tvingas in i den könsneutrala tvåsamhetsnormen? Jag är mot upphöjandet av den obibliska tvåsamhetsnormen till nya lära i kyrkan, eftersom kyrkan därmed inför en ny diskrimineringsgrund - med udden riktad mot framför allt ensamlevande. Vad svarar domprosten den ensamme bögen (och heterosexuella i motsvarande situation) som jagar runt på gaybarerna och byter partner varannan månad (eller t.o.m köper sex), utan att finna den stora kärleken?

Resultat blir ett förstärkt utanförskap, och en förvärrad syndaånger utan utsikt till nåd. Vore det inte bättre med ett "Vi är alla lika stora syndare"? Om kyrkan ska förneka i stället för att förlåta synder, borde väl alla få sina synder förnekade?

Eller är det bara de synder som begås av någon biskop som ska förnekas?