JHVH
Midvinterblotet gav säkerligen de församlade en känsla av mening. Men Gud är inte detsamma som människors känslor. - Skiss av Carl Larsson för Nationalmuseum 1915. Skissen är väldigt suggestiv, men ohistorisk. Männen till vänster blåser i lurar från bronsåldern, medan männen tilll höger bär rustningar från vikingatiden. Konstgenren är nationalromantik.
På en annan blogg läser jag att Gud är kärlek, ljus och mening.
1) Jag skulle snarare säga att Gud är Fader, Son och helig Ande, som ger kärlek, ljus och mening.
2) Tydligast finns Gud i den historiske Jesus som levde, dog och uppstod. Ja, och denne Jesus möter vi idag i nattvarden, som är ett mysterium* - på ett mer konkret sätt än:
3) Guds allestädes närvaro (den lutherska ubikvitetsläran), som förvisso även den är sann och verklig.
4) Jesus sa Jag är vägen, sanningen och livet. Detta betyder inte att Jesus är en väg, etc. Detta är en metafor. Jesus är den ENDA vägen etc, men han är inte den ENDA vägen på samma sätt som Jorden är den enda jorden (den enda bebodda planeten i solsystemet). Lägg märke till att Jesus säger själv "Jag är vägen, sanningen och livet", medan Paulus respektive Johannes sa "Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken." (1 Kor 13) respektive "Gud är kärlek" (1 Joh 4:8).
Man kan visserligen inte ställa apostlarna mot Jesus, eftersom hela Bibeln är Guds ord, men om något ska sättas före något annat, så är det väl Jesu egna ord? Lägg märke till genitivformen (Guds) i fortsättningen på 1 Joh 4:8, som lyder "Så uppenbarades Guds kärlek..." I första delen av bibelverson står att Gud "är" kärlek, i andra delen är kärleken något som tillkommer Gud eller ägs av Gud. Hur ska detta förstås? Ungefär på samma sätt som när vi skriver 2010-02-23, som olika grader av exakthet. "Gud är kärlek" är vår tids mest missbrukade bibelord.
5. Den judiska benämningen på Gud (JHVH) är en bokstavskombination, som betyder om jag minns rätt "Jag är den jag är". En avgud skulle svara (om avgudar kunde svara) "Jag är Marduk", "Jag är Zeus", "Jag är Oden", eller "Jag är Åskan", "Jag är Regnet", "Jag är Fruktbarheten". Det nutida missbruket av "Gud är kärlek" kommer farligt när hedningarnas dyrkan av fruktbarhetsgudarna. Det svenska ordet "gud" hänger ihop med det fornnordiska "gode", som var en präst.
Midvinterblodet kunde säkerligen ge de församlade en KÄNSLA av mening. Men Gud är inte samma sak som människors känslor. Och kyrkans uppgift är inte att dyrka människors känslor som en gud, utan att förkunna den verkliga guden, JHVH, som i den kristna teologin är bestämd som Fadern, Sonen och den helige Ande.
___________
*) Ett mirakel eller mysterium eller , är en verklig hänselse eller upprepade verkliga hänselser, som inte kan förstås med det mänskliga förnuftet, utan måste tros. En jungfrufödsel hos människa är biologiskt "omöjlig" och därför ett mirakel. Jungfrufödslar i bisamhället är däremot inga mirakler, eftersom de kan förklaras vetenskapligt. Att vi möter Jesus i nattvarden är ett mysterium, ett mirakel som upprepas varje gång vi tar nattvarden och på alla platser som nattvarden firas. En del protestantiska teologer under 1500-talet, dock ej Luther, hade problem med detta eftersom de menade att Jesus inte kunde vara närvarande på flera platser samtidigt. Lutherska teologer som har ställts mot väggen mot av andra protestantiska riktningar har ibland tillgripit ubikvitetsläran (Guds allestädes närvaro) som ett halmstrå "eftersom Gud finns överallt, finns han förstås även i nattvardens bröd och vin.
Men varför går vi då till nattvarden och inte till krogen, för där finns ju också bröd och vin? Genom konsekrationen omvandlas brödet och vinet till Jesu kropp och blod, och hur det kan ske är verkligen ett mysterium. Jag tänker att nattvarden upphäver tidens och rummets kategorier, så att det snarare är vi som förs till Jesus på Golgata än Jesus som kommer till oss. Denna tanke, som tidigare i kyrkans historia har framstått som helt "oförnuftig" har blivit möjlig genom Einsteins relativitetsteori.
Denna teori som framstår som avancerad modern vetenskap bygger i själva verket på urgammal judisk visdom. Einstein var jude. Gud skapade inte bara de materiella tingens längd bredd och höjd, utan även tiden, som "en fjärde dimension". Allting som har längd, bredd och höjd har också tid, finns i tiden. Människor har sin utmätta livstid. Men en sten, som är uråldrig, har också tid. Den existerar i tiden, men inte i evighet. Stenen fanns ju inte före skapelsen.
Evighet är motsatsen till tid, och inte detsamma som "mycket lång tid". Genom nattvarden får vi en försmak av evigheten. När en människa dör, säger vi att hon "går ur tiden och in i evigheten". Ett mirakel.
Frågan är väl vad nattvarden egentligen är. Man skulle ju kunna se den som ren vidskepelse. Och den som kan suggerera fram ett Kristusmöte i den, i den form vi firar den, tycker jag är att gratulera.
I en lång rad går vi fram och doppar oblaten i en äcklig sur vätska- för vi har ingen alkohol i- och sedan sitter i alla fall jag och mår halvt illa av ättikan och försöker få ner oblaten som oftast klistrar i gommen. Nog har jag annat att tänka på än Kristus i de sammanhangen. Dessutom gillar jag inte rollen att en präst ska dela ut Kristi kropp.
Nej, det där tror jag inte på. Det halvt hysteriska nattvardsfirandet som finns på vissa håll är väl ett utmärkt sätt att stärka prästens upphöjda roll.
Jodå, jag vet att jag kan förefalla hädisk nu, lika hädisk som jag är när jag insisterar på att det är
karlar och inte Gud som har sammanställt och valt Bibelns böcker. För så är det ju faktiskt.
Trodde att jag skulle få långa utläggningar som svar på den här provokationen!?
Lugn, det kommer. Har haft internetavbrott. Är väl snö på teleledningarna
Hej Lars!
Vill gärna ge en kort kommentar om innebörden av namnet JHVH eller JHWH, dvs. tetragrammet. Du tycks minnas betydelsen ”Jag är den jag är”. Den innebörden finns i vissa bibelöversättningar, som t.ex. 1917 års översättning. I fotnoten till 2 Mos.3:14 står det att det hebreiska uttycket (JHWH) kan översättas med ”han är”. Det har dock forskats en hel del om det heliga gudsnamnet. I själva verket är namnet JHWH ett verb, den kausativa (förorsakande) formen i imperfektum av det hebreiska verbet הוה (hawạh, ”bli”). Därför anger vissa forskare att namnet betyder ”han förorsakar att någon (något) blir”. Slutsatsen blir då att Gud är den som, i fortskridande handling, förorsakar eller gör så att han själv blir den som uppfyller löften, den som alltid förverkligar sina avsikter. Jag tycker att den definitionen säger mycket mer om Skaparens namn och ger en mer innehållsrik innebörd. Vad tycker du?
Hej, Tehå.
Intressanta ssybpunkrter. Eftersom jag inte kan fornhebreiska har jag lite svårt att avgöra vad som rätt i detta fall.
Svar till Tant Lila
Jag förstod nog att det där du skrev om nattvarden var en provokation. Men du förstår att det finns riktiga syndare som är präster nu, och för att de ska hålla sig nyktra ska det vara alkoholfri (och helst också Jesus-fri) nattvard. Ju värre syndare, desto härligare frälsning. Och aids-skräcken i samband med nattvarden ska vi bara inte tala om. J, det gör jag. Det är ju typiskt att de präster, som föredrar "dopp i grytan", också vill viga samkönat. Och anklagar sina vigselvägrande kollegor för homobobi. Hu så hemskt om någon bög, som sugit av sin partner som kanske är hiv-positiv, har druckit ur kalken före någon av dessa präktiga anti-homofober. Hela församlingen kan ju få aids. Hellre avstår de från mötet med Jesus!
Det är alltså dags att återupprätta nattvarden, med gemensam kalk och riktigt vin - och sluta med "det öppna nattvardsbordet." Nattvarden ska bara ges till konfirmerade medlemmar i kyrkor, som tror på Jesu verkliga närvaro i nattvarden (realpresens). Men medlemmarnas sexuella läggning har inte ett dyft med den saken att göra!
