Prästvigningsjubileum, omyndighet och livmodertransplantationer
Eugenia (1830 - 1889), prinsessa av Sverige och Norge. Hon var en av de första svenska kvinnor, som ansökte om myndigförklaring, sedan riksdagen år 1858 hade beslutat att ogifta kinnor kunde bli myndighförklarade efter egen ansökan.
Efter det misslyckade försöket häromåret att stort fira 50-årsjubileet av beslutet 1958 att kvinnor skulle kunna bli präster, gör kyrkoledningen ett nytt försök att fira. Denna gången är det 50-årsjubileet av de första prästvigningarna av kvinnor, som ägde rum 10 april 1960, som ska firas. Stort. För att göra hänselsen större än den vara, slår kyrkoledningen på stora trumman, och påstår att Sveriges kvinnor blev "myndigförklarade" den dagen. Det är förbannad lögn. Myndigförklarade blev kvinnorna långt tidigare, närmare bestämt 1863*. Och fullt jämställda först några decennier senare.
Mina gamla mostrar, som redan var vuxna när rösträtten för kvinnor infördes 1920, skulle protestera våldsamt mot påståendet att de blev myndigförklarade först 1960. De levde omyndiga hela sina liv, enligt kyrkoledningens definitioner. De hade ju ingen teologutbildning och kunde inte bli präster, även om de hade velat. Och själv är jag också omyndig, eftersom jag inte har fått någon prästkallelse. Gud är bra orättvis!
Och dessutom är ju hela det här tramset, historieförfalskningen, en grov förolämpning mot de kvinnliga präster, som seriöst upplever att de har fått prästkallelse. Vad de än har blivit kallade till, ska de respekteras för sin övertygelse, och inte göras till något slags suffragetter för sekulära ideal.
Gud är bra orättvis, skrev jag! Ja, mot oss män. Bibelns lära är bra avskyvärd, när den inte accepterar manliga barnaföderskor. Snacka inte om "biologiskt omöjligt". För här är det principer, och inte verkligheten som gäller!
Tänk vilken lycka det vore för en man, som inte har funnit en käresta som är beredd att fixa saken åt honom, att kunna gå på krogen och ragga upp någon tillfällig bekantskap som inte anande ("jag använder p-piller") gör honom gravid!
Det är ju så det går till numera med fortplantningen, men det är ett helkvinnligt privilegium! Hur kan man tro på en så orättvis Gud? Att en så orättvis Gud har skapat allting? Nog måste det väl vara slumpen ändå...
Och för övrigt: Finns det inte lekmanna-ministranter i Svenska kyrkan numera? Varför är det så viktigt att varje person, som ska prästvigas, måste vara beredd att samarbeta "fullt ut" med alla tänkbara, kända och okända, kollegor?
Det är väl att sätta prästerna på en piedistal och lura i dem att de är förmer än andra?
Jag vidhåller att tron och prästkallelseens äkthet ska prövas inför prästvigningen, och sammarbetsförmågan under anställningsförfarandet. Och då vara relaterad till den sökta tjänsten. Varför har inte församlingarna den rätt, som de påstås ha, att själva välja vilka präster de vill anställa. Utan biskopen i Luleå åker till Övertorneå och laxar upp de folkvalda politikerna för att de inte har de politiskt korrekta åsikterna!
Borde inte ärkebiskopen åka ner till Stockholm och läxa upp riksdagen för att den inte beslutat att varje man ska ha rätt att få en livmoder transplanterad? Samt skyldighet för varje kvinna, som har fött minst två barn, att donera sin begagnade livmoder till transplantation! Så får ju dessa kvinnor dessutom ett fullgott alternativ till både p-piller och abort!
Nej, det är nu dags att båda sidorna i kvinnoprästfrågan accepterar varandras existens!
________
*) Detta år blev alla ogifta kvinnor, som fyllt 25 år, automatiskt myndigförklarade. 1858 hade riksdagen beslutat att ogoifta kvinnor kunde bli myndigförklarade efter egen ansökan. En av dem, som då myndigförklarades var prinsessan Eugenia. Hennes mor, drottning Josefine, förblev dock omyndig. Gifta kvinnor, som fyllt 21 år, myndigförklarades 1921. En av de kvinnor, som då myndigförklarades, var min mormor.
Alla vuxna svenska medborgare blev dock myndigförklarade först 1990, då omyndigförklaringarna av vuxna avskaffades. Omyndigförklaringarna av vuxna är en skamfläck i Sveriges moderna historia. Men egentligen var det bara så att de omyndigförklarade då fick rösträtt. Omyndigförklaringarna av vuxna lever kvar under annan benämning. Och för dessa människor råder total rättslöshet. Jag har inte hört ett ord av protest, från vare sig manliga eller kvinnliga präster mot detta makalösa förtryck av vuxna svenska medborgare. Att kyrkoledningen nu går ut och LJUGER genom att påstå att alla svenska kvinnor blev myndigförklarade genom kvinnoprästvigningarna 1960, är så FÖRBANNAD LÖGN så att jag inte vet ord. Kyrkoledningen borde skämmas.
Jag har själv nästan förstört mitt liv på försök under flera år att få en av dessa omyndigförklaringar i praktiken som förekommer än idag, upphävd. Det gäller en kvinna som jag håller kär. Men detta att jag är myndig och hon "omyndig", har stått emellan oss hela tiden. Hon är inte det minsta förståndshandikappad (Och de ska väl inte heller vara andra klassens medborgare?), utan det är ett rent rättsövergrepp, som illvilliga personer ligger bakom.
Låt mig bara nämna ett exempel på Svenska kyrkans skamliga anpasslingspolitik gentemot den jordiska överheten: När jag behövde en fullmakt för att företräda min vän i domstol, frågade vi ett par kvinnliga diakonlever och de ville bevittna fullmakten. Det vägrade de göra, med hänvisning till "risken" att hon skulle vinna i domstolen. De ville inte stöta sig med en kommunala överförmyndaren!
Och dessa diakoner innehar nu "vigningstjänster" i Svenska kyrkan. Kvinnors tillträde till "vigningstjänsterna" har inte alls gjort alla kvinnor myndiga.
Jag kan inte uttala mig om det specifika exempel som du talar om, eftersom jag inte alls känner till det. Dock så vill jag påpeka, att det faktiskt finns ett antal människor som behöver förvaltare av den enkla anledningen att de faktiskt inte alls kan ha hand om sina egna liv. För dem är det inte förnedring, utan något som gör att de kan leva så värdigt som möjligt, trots att de har någon form av handikapp som gör att de inte har makt (myndighet) över sitt eget varande.
Kan hålla med om det du skriver i första meningen. andra meningen har jag invändningar mot. Personer som har förvaltare är myndiga. De har rätt att bestämma över sitt eget varande. Förvaltningen gäller enbart deras egendom. Förvaltaren har ingen rätt att bestämma i huvudmannens personliga angelägenheter mot hans vilja. Om förvaltaren ändå gör det, missbrukar han sin ställning som förvaltare. Den som är medveten om att han har förvaltare känner förnedring. Han har inget rättsligt skydd mot en förvaltare som missbrukar sin ställning. Huvudmannen (= den som har förvaltare) har inte ens rätt att överklaga beslut av förvaltaren. Förvaltaren har inget myndighetsansvar. Det har avslöjats åtskilliga fall i media, då förvaltare i maskopi med överförmyndaren både har förtryckt huvudmannen och förskingrat hans pengar. Förvaltarskap är ett föråldrat rättsinstitut, och används i många fall för att undvika kostnader för socialtjänsten. Rättsinsitutet omyndigförklaring har i alltför hög grad stått som förebild för rättsinstitutet förvaltarskap. På grund av den kränkning som huvudmännen utsätts får får många personer, som faktiskt har behov av en förvaltares tjänster, ingen förvaltare.
Jag har pratat med åtskilliga diakoner om detta. Men samtliga utom en hade en mycket fördomsfull och förmyndarmässig attityd. Blir man diakon för att man inte passar som sjuksköterska (vilket är många diakoners grundutbildning)?
Jag planerar att skriva ett särskilt inlägg om detta, att det i Sverige idag finns personer som har en rättslig ställning som liknar slavars.
Det stora problemet ligger väl i att just en del människor inte gör det de ska. Det finns alldeles för många oärliga människor inom administration och myndigheter. Det finns en profetia om fridsfursten, att han inte ska krossa ett brutet rör och inte släcka en tynande veke. Tänk om alla människor kunde göra just så, försvara de svaga, stå upp för de maktlösa, trösta de rädda. Ibland måste förvaltare finnas, och man då bara hoppas att de har en kristen grundsyn. Jag vet om en man som har förvaltare pga psykisk sjukdom. Han har en egendom, två vuxna söner och är sambo med en kvinna som inte är barnens mor. Hon är missbrukare och skulle utan problem kunna missleda honom till att sälja egendomen och sedan använda pengarna för att tillfredsställa sitt missbruk. I detta fall anser jag det helt nödvändigt med en förvaltare så att sönerna så småningom kan få det de har rätt till. Det finns helt säkert många liknande eller likvärdiga exempel. Att det kan vara förnedrande kan jag hålla med om, men man får se det i relation till hur förnedrande det skulle vara att bli vräkt för att man inte förstod att betala hyran, att inte ha pengar till mat för att man blev lurad att köpa en hemmabio för alla sina pengar. Dock, beteendet hos de diakoner som du talar om, måste jag helt ta avstånd från. De verkar att i hjärtat vara, inte diakoner, utan snarare motsatsen. Lycka till, Lars, du har mitt stöd i denna fråga.
Tack!
Jag har tänkt skriva ett särskilt inlägg om förvaltarskap.
I det exempel som du nämner har en person fått förvaltare på grund av en annan persons missbruk.
Om det hade varit före 1990 hade man i samma fall fått tillgripa omyndigförklaring, med bl.a. förlust av rösträtten som följd.
Jag undrar om inte vissa personer (tyvärr ganska många) har blivit diakoner för att de har en så negativ männisyn, så att de inte kan praktisera den inom sjukvården, för att de i så fall skulle kränka patienterna så att deras tillfrisknande motverkas
Det handlar om en överbeskyddande attityd.
