larsflemstroms

Filioque - det lilla ordet som ledde till den första stora kyrkosplittringen

tack för ett mycket bra inlägg!



Filioque-tillägget är i mitt tycke bland det mer onödiga tilltag som västkyrkan hittat på. Dels är det i mitt tycke teologiskt tveksamt, dels, och kanske viktigare, så är det ett tydligt brott mot en överenskommen telogisk dogm: den niceanska bekännelsen. Har man kommit överens ska inte en part ensidigt ändra på överenskommelsen.



Treeninghetsläran är den filosofiska och teologiska juvelen i den kristna kronan. Där judendomen och islam inte klarar av att beskriva hur Herren Gud kan vara både transcendent och immanent träder den kristna treenigheten in med förklaringen.



Fadern, Skaparen, är den transcendenta aspekten av Gud, den aspekt som finns oberoende av, och skild från, skapelsen. Det ligger ju i sakens natur att den som skapar något inte helt kan vara del av det skapade utan måste ha en självständig existens. Har Fadern då kropp? Frågan är meningslös. I sin transendens existerar fadern skild från den fyrdimensionella rumtid som Einstein definierar som vår skapade värd. Vad kan våra begrepp och ord säga något om denna existens bortom allt vi kan ha erfarenhet av? Naturligtvis inget alls. Mystikerna, som menar sig möta denna absoluta värld, famlar med orden och kan endast beskriva det gudomliga genom negationer eller absurda omskrivningar. "En stråle av mörker", skriver mäster Eckhardt. "Det Tao som kan beskrivas är inte Tao", står det i Tao Te Ching.



Guds inomvärldsliga, immanenta, existens är inom kristenheten Sonen, dvs Ordet (logos), och Anden. Detta är de aspekter av Gud som verkar i världen. Jesus Kristus är det inkarnerade Ordet, dvs Ordet blivet till kött, men det är Ordet som är den enfödde Sonen inte människan Jesus från Nasaret. Det grekiska logos går tillbaka till Platon och betyder egentligen mer än "ordet". Planen, principen eller lagen skulle också kunna vara översättningar. Jag läste nyligen en text av en romersk-katolsk missionär i Thailand som beskrev hur de Buddhistmunkar han undervisade i Johannesprologen satte likhet mellan Logos och "Dharma", missionären menade att de hade en viktig poäng i detta. Genom logos inkarnerande i människan Jesus, sann Gud och sann människa, ges den kristne möjligheten att möta Herren som individ. Detta att kunna möta Gud som individ är unikt för kristendomen. Anden är sedan den kraft som sveper genom världen och formar den. Söndagens predikan påminde om Jesu samtal med Nikodemus. Anden är som vinden. Du känner att den blåser, du ser dess effekt, men du kan inte ta på den eller se den.



Anden har inte kropp. Sonen KAN i alla fall bevisligen ha det.



Såsom immanenta, inomvärldsliga aspekter av Gud är Sonen och Anden naturligt underordnade Fadern. Inte så att de är mindre Gud, men deras existens är begränsade till denna Skapelse som ju ska gå under, "Himmel och jord ska förgås", medan Fadern existerar i evigheters evigheter, dvs i en tidlös tillvaro bortom vår skapade värld. Tiden är ju en egenhet i skapelsen. Därmed är det östkyrkliga synsättet med Fadern som huvud och Sonen och Anden som händer väldigt rättvisande. Lika mycket Gud, av samma väsen, men likväl med en tydlig rangskillnad.



Men utgår då Anden från Faderna alena? Ja, säger inte Jesus att han ska be Fadern sända Hjälparen?



Västkyrkan hade dock ett mer praktiskt en teologiskt behov. Vid tiden för filioquetillägget frodades allehande kätterska rörelser i västeuropa. En av de starkaste var arienarismen vilken ifrågasatte Jesu guddom (det finns här en intressant nutida koppling till de kvasivetenskapliga teorier som Dan Brown anväde för att skriva Da Vincikoden). Arienarismen behövdes slås ned både med våld och teologi och därmed blev det viktigt att på varje sätt befästa dogmen om Jesu guddom. Ett tillägg i trosbekännelsen som lästes i kyrkan varje söndag torde vara effektivt, och därmed "filioque". ett olyckligt, men kanske nödvändigt, tilltag.



I den kyrka som jag sedan en tid tillbaka besöker läses den niceanska bekännelsen som del av mässan, men man har man varit ekumeniskt diplomatiskt och skrivit "... som utgår av Fadern, (och Sonen), ..." i de utdelade bladen. Majoriteten, inklusive jag, gör en konstpaus, men inte alla och det går alldeles utmärkt att acceptera varandra ändå.



Sonens allestädes närvaro behöver nog inte Anden som hjälp. Om Logos är Planen, formeln, för skapelsen så torde den ju ändå vara närvarande överallt och alltid.



Jag ber om ursäkt att det blev en väl lång kommentar.

Och jag får tacka för en mycket intressant och läsvärd kommentar. Det är alltid uppfriskande att läsa mer än det man redan visste, att få lära sig något nytt. Jag tänker då på beskrivningen av Fadern som den transcedenta aspekten av Gud, medan Sonen och Anden är Guds inomvärldsliga existens. Denna förklaring har jag inte stött på förut, men framstår nu för mig som alldelses självklar. Men jag har ändå en fråga, som nog kräver ett svar: Sonen och Anden är väl inte enbart inomvärldsliga aspekter av Gud, vars "existens är begränsade till denna Skapelse som ju ska gå under..." Det står ju att Guds Ande svävade över djupet (enl 1917 års övers), samt att Jesus skall komma åter - som en särskild händelse, skiljd från den "vanliga" ubikvitetenl Då måste väl både Sonen och Anden ha existerat/ existera i evigheten. Hur besvarar du detta?

Det gläder mig verkligen att du uppskattar beskrivningen av Fadern, Sonen och Anden! Det är relativt nya förklaringar även för mig, men viktiga, det var mycket dessa tankar som fick mig att släppa min agnostiska världsbild och komma till tro! Egentligen är det ett underbetyg till Svenska Kyrkans nuvarande andliga förkunnelse att inte förklaringar som dessa används och sprids, man verkar fången i en söndagsskolegudsbild som i alla fall jag som naturvetenskapligt utbildad inte kunde tro på.



Det gläder mig också att du ställer en fråga som jag måste fundera ordentligt på, nu kommer vi båda förhoppningsvis att bli klokare genom att fundera ut svaret.



Vad säger då Bibeln egentligen?



1:a Mosebok: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet."



Här finns faktiskt en tidsaxel, som kan vara kort eller mycket långt beroende på om man tolkar "jorden" bokstavligt som planeten Tellus eller inte, där Gud FÖRST skapar världen och SEDAN låter Anden sväva över vattnet. Klart är i alla fall att man inte behöver förutsätta Andens existens innan skapelseögonblicket.



Johannesevangeliet: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud." Noterbart är "i begynnelsen" inte före. På samma sätt som med Anden behöver man alltså inte förutsätta Sonens, Ordets, Logos, existens innan skapelseögonblicket utan kan anta att både Son och Ande föds samtidigt med, och in i, skapelsen. En komplikation är förstås att man i egentlig mening inte kan prata om "före skapelseögonblicket" eftersom tiden ju skapas då. Före Big Bang existerar inte. Men oavsett om man försöker förstå Faderns existens bortom tid och rum naturvetenskapligt eller teologiskt så är det egentligen omöjligt för en vanlig människohjärna...



Hur är det med Jesu återvändande? Jag ska komma åter säger han. Vad menar han med jag? Som alltid när Jesus talar kan det vara både den Sanna Guden, Ordet, som talar och människan. Jag har personligen mycket svårt att tänka mig att människan Jesus fortfarande kroppsligen existerar efter himlafärden, måste man inte tänka sig att himlafärden innebär att Jesu kropp upphör att finnas? Annars måste man ta ställning till var han befinner sig nu. På månen? Ordet är visserligen allestädes närvarande, men kan inte återkomsten förstås som att Ordet ånyo kommer att bli till kött? Detta kan väl ske på olika sätt, kanske står bara Jesus där en dag, kanske inkarneras Ordet igen på samma sätt som för 2000 år sedan. Jag har nog inget bättre svar än att ubikviteten nog avser Ordet, medan återkomsten avser en ny inkarnation.



Återkomsten ska ju ske vid "tidens ände" heter det, och Jesus själv är ju mycket tydlig med att ingen, inte ens han själv, utom Fadern vet när det är. Därför är jag egentligen ganska tveksam till eskatologiska resonemang, dessutom har de ju genom tiderna visat sig vara både farliga och felaktiga. Många är de sekter som trott sig leva i de sista av dagar och därför dragit olycka över sig både genom att underlåta att leva sina liv och genom att försöka påskynda undergången. Men kanske ska man tolka detta med "tidens ände" med personligt. Tveklöst tar ju tiden slut då man dör, då "går man ur tiden" och träder in i den tidlösa tillvaron hos Fadern. Kanske ska återkomsten förstås som att vi möter Sonen då?



Jag vet inte om jag lyckades svara på frågan nåt vidare, men det var i alla fall ett försök. Här kommer en länk till en artikel som anknyter till dessa ämnen, den är dock inte särskilt lättläst: http://www.religioperennis.org/documents/cutsinger/mystery.pdf