larsflemstroms

Bilderna visar tydligt hur neanderthaltypen har omvärderats för att passa med evolutionsbiolgernas aktuella teorier om människans utveckling. Överst ses ett neanderthalbarn, som det uppfattas idag. Lägg märke till de blå ögonen och mellanblonda håret! Den blå ögonfärgen är en genetisk defekt (ett pigmentskikt saknas i ögat) Nederst till höger ses en mer apliknade neanderthalare som passar mer som "felande länk" mellan människa och apa, och nederst till höger en s.k. modern människa (homo sapiens): Mats Odell, kd. Visst är Odell mer aplik än neanderthalbarnet överst!








Den fantastiska upptäckten har gjorts av Svante Pääbo, professor i evolutionsgenetik, skriver Sveriges nyheter.
- Jag är förvånad över resultaten, säger Svante Pääbo, professor i evolutionsgenetik och ansvarig för kartläggningen, till SVT:s vetenskapsredaktion.
- Jag tillhör dem som inte trodde att de båda arterna korsats. Men vi har gjort tre olika typer av analyser och det är inga tvivel om att resultaten verkligen är korrekta.

Ja, det handlar alltså om människor av rasen homo sapiens och människor av rasen homo neanderthalis. Om den yrvakna professorn hade frågat mig för 10 år sedan, hade han fått veta att neanderthalarna "försvann" genom att de blandades upp med homo sapiens. På samma sätt försvann stora delar av istidens djurvärld, den som fanns mellan de stora nedisningarna. Det förstår man av att titta på en karta över inlandsisarnas utbredning, som visar hur små populationer stängdes inne i enklaver som skiljdes från varandra av glaciärerna. Under denna isolering utvecklade de sina genetiska särdrag. När glaciärerna smälte och populationerna åter fick kontakt med varandra, parade de sig så att de genetiska särdragen försvann.

Det är klart att människans äldsta historia, som den har fantiserats ihop av evolutionsbiologerna, nu måste skrivas om. Det är kanske även dags att omvärdera andra "utdöenden", ja varför inte hela utvecklingsläran? Efter de första neanderthalfynden har flera fynd gjorts, vilka visar att de äldsta fynden mer liknar den moderna människan (homo sapeins) än de senare fynden. Neandertahlaren var en mer robust människotyp, vilket tyder på en bättre hushållning med kroppsvärmen. Vilket kunde behövas i kalla trakter. Liknande skillnader finns även mellan de nutida människoraserna, då det visar sig att folkslag som hade sitt "urhem" under istiden i kalla trakter har en mer kompakt kroppsform och är större än de som haft sina "urhem" längre söderut.

Det finns åtskilliga evolutionära skillnader inom djurraserna som visar samma sak. Men här handlar det om genetisk variation inom samma art och inte om uppkomsten av nya arter. Den senaste hypotesen hos anhängarna till Darwins utvecklingslära är att djur- och människopopulationer har splittrats av naturliga "barriärer" och utvecklats i olika riktningar tills de inte kunnat få avkomma med varandra. Men det bevisar inte att denna utveckling kan drivas så långt så att helt nya arter uppstår. När skillnaderna jämfört med ursprunget blir så stora, att man verkligen kan tala om olika arter, då sker ett verkligt utdöende hos populationen. Det kan man se i modern djuravel, där extremavel leder till allt värre ärftliga defekter. Man kan ta den svenska fjällkon som exempel, där extremaveln, som syftade till vackra djur som skulle vinna pris i utställningar, ledde till brist på fertila tjurar.

Varroaproblemet hos honungsbin hänger väl också ihop med för långt driven avel. Snälla bin är bra för biodlarna, som slipper bistick, men även för varroakvalstren som slipper bli ihjälbitna av arga bin.