larsflemstroms

 

"Vad är sanning?" Pontius Pilatus frågar han som är Sanningen!


På grund av all turbulensen har jag inte hunnit skriva färdigt påbörjade ämnen. Men det kommer. Det gäller dels inlägget om filioque-tillägget i trosbekännelsen, och dels del 2 av två planerade inlägg om varroans världserövring. Och det kommer att handla mycket om ärtlighetslära, ärtliga minnen om man så vill. För det är ju så att generna "minns", dvs överför genetisk information från en generation till nästa. För drygt hundra år sedan diskuterades flitig om generna också kund minnas sådant som vi i allmänhet kallar "minnen". Kan det som en person hade läst och bevarat i sitt "minne" ärvas av hans /hennes barn, så att de hade samma kunskap, utan att själva öppna en bok eller ta emot någon undervisning? Eller är det genetiska "minnet" begränsat till individernas biologiska konstitution och psykologiska "grundstruktur"?

Varroan är en parasit som lever på honungsbin. Och varroans genetiska "minne" verkar ha en fenomenal förmåga att "minnas" vilka kemiska bekämpningsmedel, som biodlaren har använt i kampen mot varroan. De nya generationerna varro anpassar sig, blir resistenta. Ja, jag vågar t.o.m påstå att de bekämningsmedel, som har anbefallts av de agrar myndigheterna, är rena aveln, selektiv avel - som av Darwin kallade "det artifícella urvalet", som kom att stå som modell för Darwins teori om "det naturliga urvalet" (Kampen för tillvaron genom naturligt urval).

ag har dessutom börjat läsa KG Hammars intervjubok "Jag har inte sanningen - jag söker den" för att ta reda på var karln egentligen står för. Man hör ju ständigt att "Gud är kärlek". Det står i brevsamlingen i slutet av Nya Testamentet, och är inte ens ett direktcitat av något som Gud har uppenbarat. Det är däremot ett direktcitat att Jesus har sagt: "Jag är vägen, sanningen och livet." Gud är alltså sanning.

Det är ganska så märkligt att en teologiskt utbildad ärkebiskop, som dessutom har varit prästubildare, påstår sig inte ha funnit sanningen, utan måste söka den. Jag har i och för sig inte funnit Sanningen, utan det är Han som har funnit mig. Så jag behöver inte söka sanningen. Skulle jag skriva en dyligt bok, skulle den heta Jag har Sanningen - men förstår den inte fill fullo.

Men det kallar K G Hammar föraktfullt "Bilprovar-kristendom". varmed han menar att man prickar av på en lista för att avgöra om någon är kristen. Nej, så gör jag inte. Jag kanske prickar av på en "lista" om en "livsåskådning" är kristendom, islam, asa-tro eller något annat.

Om K G Hammar är kristen vet jag inte. Jag har inte läst boken, förutom några sidor i början. Men varför smädar K G Hammar oss kristna, och han sälv tillhör den kristna tron? Varför förakta andra människors ärliga sökande.
Sanningen har hunnit ifatt mig. Jag försöker förstå den! Om den f.d. ärkebiskopen vet bättre (och en ärkebiskop borde ju veta bättre) än en vanlig kyrkomedlem borde han väl undervisa mig - i stället för att håna mig för de små framsteg på trons väg som jag ändå har gjort?

Den tro, som den f.d. ärkebiskopen försöker pådyvla mig, är inte min tro. Men så kan man förstås göra. Tillskriva sina kritiker åsikter som de inte har. Och låtsas vara ensam om att ha funnit sanningen. För det är vad K G Hammar gör: Ett påstående kan vara sant eller falskt. Det gäller även påståendet "Jag har inte funnit sanningen -. jag söker den." Byt ut den första "jag" mot "du" (för K G Hammar menar väl att ingen människa har sanningen??)
Då blir det: Du har inte sanningen - (men jag söker den.

Jag borde kanske ha köpt boken "Härskartekniken" i stället. För den konstlade ödmjukheten är faktiskt en härskartekning - Ett sätt att framtälla sig själv som ödmjuk och tolerant, och sina kritiker som inskränta och "dogmatiska".

Det är illa nog när kyrkan splittras för att medlemmarna tycker olika. Men det är ännu värre när kyrkan splittras för att medlemmarna tror att de tycker olika, men i själva verket tycker ganska lika. Människor känner sig missförstådda.