larsflemstroms

Volvo 240, som tillverkades 1974 - 1993 var en populär bil bland hemmafixare med måttliga inkomster, eftersom den var lätt att meka med. Nu straffbeskatas ägare till sådana bilar av den borgerliga regeringen. Inför valet 2010 lovade "de rödgröna" att vi skulle få nya "gröna skatter".Samhället skulle "ställas om".







Det är i och för sig sant att det inte finns något som är gratis. Men det kunde vara billigare! En vara eller en tjänst, som man inte använder borde man inte behöva betala för - utom vid de få tillfällen då man faktiskt använder den. Det behöver då inte nödvändigtvis bli en ren omfördelning från sällananvändare till de som använder varan eller tjänsten ofta. Det kan ju också bli en press på leverantören av sänka sin kostnader. 
 
1. Avskaffa bilskatten. Om man  vill minska utsläppen från bilismen ska man väl inte ge skattebefrielse på nya bilar under de fem första åren, utan i stället införa en riktigt stor skrotningspremie på äldre bilar. Skattebefrielsen på nya bilar leder ju bara till att välbeställda personer säljer sina gamla bilar på begagnatmarknaden, tills bilen efter några ägarbygen hamnar hos en fattig stackare, som får betala dyrt för den första ägarens val av bil.

Detta kallar miljöpartiet och miljöminster Anders Carlsgren (c) för "gröna skatter", när det i själva verket är en straffskatt på låga inkomster med undantag för dem, som är så fattiga så att de inte har någon bil alls.

Bilskatten skulle kunna ersättas med en måttlig höjning av bensinskatten (c:a 50 öre /liter) - lite dyrare att köra med bilen, billigare att äga bilen. 

2. Det finns i det närmaste ingen anledning alls att behålla den obligatoriska TV-avgiften. Defintivt inte på nuvarande nivå Man har ju redan avskaffat radiolicensen. Alla "public service"-kanalerna (P1, P2 och P4 finansieras med anslag från TV-avgiften. Då skulle man kunna finansiera det public service-utbud, som inte kan finansieras på annat sätt med en liten avgift eller skatt på de kommersiella kanalerna.

Att "public servic" skulle vara detsamma som reklamfri radio och TV är en bluff. "Public service" är däremot produktionen av "smala" program med så få lyssnare eller tittare så att ingen annonsör vill betala för programmen. Hur många sådana program, som verkligen är av allmänt intresse, sänds egentligen? Inte många!

Men de skulle alltså kunna sändas av de kommersiella kanalerna mot en särskild avgift från staten, som tar in en liten avgift på det kommersiella utbudet för detta ändamål. TV-avgiften på 2076 kr /år skulle därmed kunna ersättas med  en public  service-avgift på exempelvis 76 kr /år för tillträde till de kommersiella kanalerna.

Men då måste man ju betala till de kommersiella kanalerna för deras produktion, i den mån programmen inte finansieras med reklam. Och om man VILL lyssna på reklamfri radio och se på reklamfri TV? Idag finns teknik för sådant. Det finns massor med betalkanaler.

3. Ett abbnnemang för fast telefoni kostar idag 1.740 kr / år hos Telia och 1.428 kr /år hos Tele 2. Mer konkurrens än så är det inte. De privata konkurrenterna måste betala till Telia för att använda Telias ledningar, särskilt accesnätet, dvs. ledningarna från den närmaste automatstationen till den enskilda abbonenten. Det skulle bli för dyrt om varje operatör hade sina egna accessnät.

Kostnaderna för accessnätet skulle förstås inte försvinna bara för att den fasta avgiften för abbonemannget avskaffas. Men Telia borde delas, så att en statlig myndighet, Televerket, ansvarar för de fasta teleanläggningarna (mobilmasterna, automatstationerna, accessnätet och övriga teleledningar). Teleoperatörerna skulle då betala en trafikavgift till Televerket för varje samtal.

Uppringaren betalar. Att enbart ta emot samtal eller ringa mottagaren betalar samtal skulle vara helt gratis.

Det handlar om sammanlagt 5.896 kr /år - i bilskatt (Volvo V70), teleabonnemang (Telia) samt TV-avgift. Det är mer än hälften av vad många pensionärer får ut i pension. Och det är ju ofta pensionärer som sitter fast i ett dyrbart bilägande, ett dyrbart teleabbonnemang samt tvångsavgiften till public service. Inte sällan handlar det då om pensionärer som köpt stora, dyra bilar under slutet av sina yrkesversamma liv för enstiaka söndagsutflykter efter pensioneringen. Eller barnfamiljer på landsbygden.

Detta motiveras med ett "orwellskt" nyspråk, "gröna skatter", "klimatsmart samt "public service" .