larsflemstroms

Bilderna: I början av 1990-talet minskade körtiden för snabbaste tåg
Stockholm - Göteborg från 4 timmar till 3 timmar, vilket motsvarar en
arbetstidsförkortning från 8 till 6 timmar per dag. Massor med exempel
från lantbruk, industri, kontor, handel och sjukvård kan anföras om
minskad tidsåtgång för samma produktion. Det är bara våra ledande
politiker som inte har blivit mer effektiva. De tror inte på kortare
arbetstid med samma lön. Har tågbiljetterna sjunkit lika mycket i pris
som restiderna, eller vad inbillar de sig? Den understa bilden visar
en storbalspress för lantbruket. Den gör på några minuter flera
arbetsmoment, som det behövdes flera timmar till för 10 år sedan.





Socialdemokratin har börjat röra på sig  arbetstidsfrågan. Några av partiledarkandidaterna har nu uttalat sig för en arbetstidsförkortning. Morgan Johansson säger sig vilja ha 35-timmars arbetsvecka. För lite och för sent, anser jag. Visserligen anser jag att sänkning bör ske i etapper, men det ska vara kortvariga etapper. Arbetstiden ska ner till 30 timmar inom 2-3 år, och det ska sägas! Då kan man inte ligga kvar på exempelvis 35-timmarsnivån under årtionden.

Veronica Palm (från vilken planet kommer hon?) vill "återgå" till 40 timmars arbetsvecka, genom att sänk arbetstiden för dem som arbetar mer, och höja den för de som arbetar mindre.  Huvudsakligen deltidsarbetande kvinnor, misstänker jag. Ska rätten till heltid bli detsamma som 40-timmarstvång?

Men det är klart att man kan fråga sig varför många arbetsgivare hellre pressar redan anställda till övertid än att nyanställa sig. Men då får man ta av sig skygglapparna och acceptera varje ärligt svar, och inte som Bent Silfverstrand slå ifrån sig med: "Någon stagnation på arbetsmarknaden är det inte fråga om. Tvärtom fungerar LAS m fl arbetsrättsliga regler mycket väl i praktiken. Det är bara i de borgerliga propagandasmedjorna som det låter annorlunda."

Rätten till heltid kan faktiskt tillgodoses genom att sänka heltid till den faktiska arbetstiden för deltidarna. 30 timmars arbetsvecka är 66.67 % av nuvarande heltid. Och det är många deltidare som ligger på den nivån idag.
- Och den som idag arbetar 50 % deltid skulle komma upp i 66,67 %.

Detta innebär givetvis också att antalet deltidssjukskrivna skulle minska och därmed samhällets kostnader för sjukfrånvaron.

Den största vinsten med 30 timmars arbetsvecka skulle förmodligen vara, om man har en lagstadgad normarbetstid på 6 arbetstimmar i två skift, kl 7.00 - 13.30 samt 13.30 - 20.00 (med en halvtimme rast i båda skiften.) Naturligtvis skulle denna lag, precis som nuvarande arbetstidslag, vara dispositiv, d.v.s att arbetsgivare och fack kan överenskomma om annan förläggning av arbetstiden, om verksamheten så kräver.

För alla arbetsplatser, som tillämpar normarbetstiden, skulle drifttiden för lokaler och maskiner öka från 8 till 12 timmar per dag, d.v.s 50 % bättre utnyttjande.

Det skulle också ge stora besparingar i lokaltrafiken, särskilt lokaltrafiken. Utom i glesbygd med få resenärer även i rusningstid skulle subventionsbehovet minska mycket kraftigt. Passagerarvolymen i högrafik är minst fyra gånger så stor som i lågtrafik. Detta innebär att vagnmaterielen uttnyttjas mycket dåligt, vilket är förklaringen till att lokaltrafiken t.o.m. runt våra storstäder måste subventioneras. Förstärkningsmaterielen, som används i högtrafik skulle bli dubbelt så mycket utnyttjad. Och därmed skulle behovet av förstärkningsmateriel halveras. Det tål att tänka på, om man vet att ett enda pendeltåg kostar c:a 100 miljoner kr i inköp.

Åtskilliga motorvägsprojekt, som inte heller är billiga, skulle kunna läggas på hyllan. Det förstår alla som har åkt på Essingeleden under lågtrafik mitt på dagen eller på kvällen.

När kravet på 6 timmars arbetsdag första gången fördes fram av S-kvinnorna under 1970-talet, var motiveringen att barnen inte skulle få så långa "arbetsdagar" på dagis. Med en normalarbetsid på 6 timmar arbetstid i två skift, skulle föräldrarna kunna arbeta olika skift, och då skulle barnen kunna vara på dagis några få timmar under skiftbytet mitt på dagen, och ändå skulle föräldrarna få tid med varandra, sedan de små barnen har nattats. Kostnaderna för dagis-verksamheten skulle minska.

Lönsamhetskalkyler för maskininvesteringar görs varje dag runtom i det svenska näringslivet. För att investeringen ska löna sig måste kapital- och driftkostnader under maskinens kalkylerade användningstid vara minde än den arbetskraftkostnad som sparas in. Givetvis måste vinsten per drifttimme vara större större vid 6-timmars arbetsdag jämfört med åtta timmar, om arbetstidsförkortningen ska genomföras utan lönereduktion.

När man har ersatt mänsklig arbetskraft med maskiner har man ofta kunna skära ner personalstyrkan från tio personer till en person. Det har lönat sig även om maskinerna har kostat flera miljoner. Jag hörde just att nyinvesteringar på 1,7 miljarder just har gjorts i Degerfors järnverk, som är ett jämförelsevis litet järnverk. Personalstyrkan har minskat från 2.600 pers. när den var som störst till 500 pers. efter den senaste miljardinvesteringen.

När Sverige i början av 1920-talet gick över från 13 timmars arbetsdag (varav 11 timmar verklig arbetstid) så var det en arbetstidsförkortning, som ökade arbetskraftbehovet med 37 % för att få samma totalarbetstid. Och mig veterligt genomfördes detta nästan över en natt. Och det blev förstås ett produktionsbortfall de närmaste åren efter reformen, men efter bara tio år var massarbetslösheten ett faktum igen.

Under en 40-period kom arbetstiden att sjunka ytterligare, genom övergång från 6 dagars arbetsvecka och införande av semester på först två och slutligen fem veckor, så att arbetskraftbehovet hade ökat med 33 % om inga rationalieringar hade skett under períoden.

Under den därpå följande 40-årsperioden har ingen väsentlig arbetstidsförkortning genomförts. Arbetskraftbehovet skulle öka med drygt 33 % vid övergång från 40 till 30 timmars arbetsvecka, om inga ytterligare rationaliseringar görs. Den öppna arbetslösheten i Sverige ligger nu på över 25 %. Hur stor den verkliga arbetslösheten är, vet ingen. Unga som går utbildning efter utbildning utan att få något jobb, och medelålders /äldre, som göms undan i meningslösa och förnedrande "arbetsmarknadsåtgärder" syns inte i någon statistik.

10.000-tals ungdomar flyr varje år från Sverige i jakten på jobb. Vi diskuterar om vi har råd med en arbetstidsförkortning så att fler får jobb. Men ingen diskuterar om ett land utan stora födelseöverskott har råd att förlora sin ungdom. Motståndarna till en arbetstidsförkortning upprepar det slitna argumentet att redan om 10 - 15 år kommer vi att ha så många vårdbehövande åldringar, så att arbetskraften inte kommer att räcka till. En som varnar för detta är förre finansminister Kjell-Olov Feldt, nu 80 år gammal och mig veterligt ännu inget vårdfall.

S.k. forskare, som säkerligen har godkända betyg från svenska universitet, påstår att inte ens ökad invandring kommer att täcka det enorma vårdbehovet om 10 - 15 år. De försöker göra Sverige till ett uland med en enorm arbetslöshet och en arbetskraft som är villig att sälja sig till vilket underpris som helst. Jag minns när rationaliseringsavtalet mellan LO och SAF skrevs under 1970. Då utlovades ökad fritid i den framtid som är nu - inte massarbetslöshet. Vem bär ansvaret? De socialdemokratiska partiledningarna under tiden som gått är helt klart medskyldiga. Samt naturligtvis de borgerliga regeringarna efter 1976.