Förlamande planhushållningsnostalgi
Nu går solen upp i Egypten när den går ner i Sverige!
Modell 1927. Med de nya Tidaholmsbussarna kunde arbetarna snabbt ta sig till och från arbetet och
tillbringa flera timmar med familjen. Tiden på arbetsplatsen hade ju sänkts från 13 till 9 timmar. (Matuppenhället inräknades inte längre i arbetstiden.) Men Tidaholmsbussarna revolutionerade framför allt livet på landsbygden. Bondfruarna åkte in till torgen i städerna med ägg, frukt, grönsaker och hemlagade produkter - och hem igen, samma dag! De busslinjer som startades då utgör fortfarande stommen i länstrafikbolagens landsbygdstrafik. Busslinjerna startades av driftiga företagare och gick med vinst. Nu måste nästan all lokal kollektivtrafik subventioneras p.g.a dåligt fordonsutnyttjande. Det är ju högtrafik bara morgon och eftermiddag, vilket kräver en dyrbar överkapacitet. Med 6 timmars arbetsdag i två skift, skulle det bli högtrafiktid även vid skiftbytet mitt på dagen. Största delen av subventionsbehovet till kollektivtrafiken skulle bortfalla. Och bussförarna skulle få mycket bättre arbetstider!
----------
På statliga Gosplan i kommunisttidens Moskva satt horder med byråkrater och fyllde i blanketter. De fördelade resurser, råvaror, arbetskraft, energi. Arbetare behandlades som robotar, som stod avställda i något hörn av fabriken i väntan på något att jobba med. Jag har läst skildringar om hur man väntade hela förmiddagen, hela eftermiddagen, hela nästa dag, hela nästa vecka på att materialleveransen skulle komma. Och alla har väl sett bilder på de tomma butikshyllorna. Jodå, jag har också sett bilden på den sista arbetsförmedlíngen i Sovjetryssland, den enda som fanns kvar innan arbetslösheten var defintivt avskaffad.
Så skulle vi få det i Sverige också - utan att det skulle behövas någon blodig revolution. En åldrande socialdemokrati, som förlorade ungdomen till de kommunistiska sekterna som poppade upp efter 1968 försäkrade att "Vi vill samma sak, det är bara metoderna som skiljer." Nu kallas de "högersossar", de som lade grunden för den nutida massarbetslösheten och nyfattigdomen. Men planhushållningsmentalitet sitter i. Den kommer fram i argumentationen mot en rejäl arbetstidsreform:
"Den diskuteras samtidigt som vi vet att blir allt färre som ska försörja allt fler. Den förs samtidigt som vi vet att det blir ett problem inom en alltför lång framtid att rekrytera folk till vården, skolan och omsorgen."
Gosplan-byråkraten har talat. Jag har inte mer arbetskraft att skicka!
I ett marknadssystem skickar man en penningpåse - även när det gäller skattefinansierad verksamhet. Pengarna kan ju tas från något anslag för försörjning av arbetslösa, de som får jobb om det verkligen behöver nyrekreras till vård, skola och omsorg.
En arbetstidsförkortning från 40 till 30 timmar per arbetsvecka innebär en lönehöjning per timme med 33.33 %.
Det är ungefär lika mycket som den "löneskatt" (arbetsgivarafgift, socialförsäkring, mm) som en arbetstivare ska betala både för sig själv och de anställda (om han har sådana). Denna "löneskatt" ser inte de anställda på lönebeskedet, där endast den inkomstskatt som arbetsgivaren också ska dra redovisas. De flesta löntagare känner väl till att denna "löneskatt" finns, men tänker inte på den eftersom de aldrig ser den. "Löneskatten" kommer ofta som en kalldusch för dem som startar eget. Ty denna skatt gör sig plågsamt påmind om att den finns för den som är företagare /arbetsgivare.
Arbetstidsreformen kan finansieras genom att genom att reducera denna "löneskatt", motsvarande kostnaderna för arbetslösheten. Om man även räknar med den icke öppet redovisade arbetslösheten handlar det om gigantiska kostnader.
Därtill kan, som jag nämnt i föregående inlägg. även företagen och det allmänna göra besparingar med en 6 timmars arbetsdag i två skikt som normalarbetstid, exempelivs minskad tid på dagis för barn med två sammanboende föräldrar (förutsatt att de arbetar olika skift), minskat behov av subventioner till kollektivtrafiken, etc. För de stora kontorsarbetsplatserna, med 8 timmars arbetsdag idag, skulle ett system med 6 timmars arbetsdag i två skift (= sammanlagt 12 timmar lokalutnyttjande) skulle kostnaderna för lokaler och värme minska med 1 /3-del.
Vi måste emellertid också se till årsarbetstiden. Den minskade under en 50-årsperiod (ung 1920 - 1970) med hela 50 %, först genom övergången från 13-timmarsarbetsdagen (varav 11 timmar verklig arbetstid) till 8 timmar, och därefter genom succesiv minskning av årsarbetstiden genom övergång från 6 till 5 arbetsdagar per vecka, samt införande av semester som succesivt har ökat från 2 till 5 veckor per år.
Nu frågar jag bara: Låg timlönerna 1970 kvar på samma nivå som 1920?
Men det stora språnget i början av 1920-talet, när arbetstiden i ett enda steg sänktes med hela 37 %, ledde till svåra störningar för produktionen och statfinanserna under de närmat följande åren. Men inom några få år hade näringslivet kommit i kapp, nybyggda fabriksbyggnader kunde ses runtom i de svenska bruksorterna, mekaniseringen av jordbruket hade inletts, Västra stambanan var elektrifierad och de nya Tidaholms-bussarna rullade på landsvägarna.
Hur mycket arbetstiden kan sänkas innan det är stopp, vet fortfarande ingen. Men nu undrar jag vad Socialdemokraterna (och andra partier) vill. Är socialism (eller det liberala idealsamhället) detsamma som planhushållning, politikerstyre och ineffktivitet? Eller att människor kan råda över sin egen tid?
Lärdomen av den stora arbetstidsreformen i början av 1920-talet är att en så stor arbetstidsförkortning måste spridas ut över några år. Om vi ser till årsarbetstid i stället för arbetstimmar per dag blir det lättare. Lördagsarbete och färre semesterveckor under första året kan vara ett sätt.
Modell 1927. Med de nya Tidaholmsbussarna kunde arbetarna snabbt ta sig till och från arbetet och
tillbringa flera timmar med familjen. Tiden på arbetsplatsen hade ju sänkts från 13 till 9 timmar. (Matuppenhället inräknades inte längre i arbetstiden.) Men Tidaholmsbussarna revolutionerade framför allt livet på landsbygden. Bondfruarna åkte in till torgen i städerna med ägg, frukt, grönsaker och hemlagade produkter - och hem igen, samma dag! De busslinjer som startades då utgör fortfarande stommen i länstrafikbolagens landsbygdstrafik. Busslinjerna startades av driftiga företagare och gick med vinst. Nu måste nästan all lokal kollektivtrafik subventioneras p.g.a dåligt fordonsutnyttjande. Det är ju högtrafik bara morgon och eftermiddag, vilket kräver en dyrbar överkapacitet. Med 6 timmars arbetsdag i två skift, skulle det bli högtrafiktid även vid skiftbytet mitt på dagen. Största delen av subventionsbehovet till kollektivtrafiken skulle bortfalla. Och bussförarna skulle få mycket bättre arbetstider!
----------
På statliga Gosplan i kommunisttidens Moskva satt horder med byråkrater och fyllde i blanketter. De fördelade resurser, råvaror, arbetskraft, energi. Arbetare behandlades som robotar, som stod avställda i något hörn av fabriken i väntan på något att jobba med. Jag har läst skildringar om hur man väntade hela förmiddagen, hela eftermiddagen, hela nästa dag, hela nästa vecka på att materialleveransen skulle komma. Och alla har väl sett bilder på de tomma butikshyllorna. Jodå, jag har också sett bilden på den sista arbetsförmedlíngen i Sovjetryssland, den enda som fanns kvar innan arbetslösheten var defintivt avskaffad.
Så skulle vi få det i Sverige också - utan att det skulle behövas någon blodig revolution. En åldrande socialdemokrati, som förlorade ungdomen till de kommunistiska sekterna som poppade upp efter 1968 försäkrade att "Vi vill samma sak, det är bara metoderna som skiljer." Nu kallas de "högersossar", de som lade grunden för den nutida massarbetslösheten och nyfattigdomen. Men planhushållningsmentalitet sitter i. Den kommer fram i argumentationen mot en rejäl arbetstidsreform:
"Den diskuteras samtidigt som vi vet att blir allt färre som ska försörja allt fler. Den förs samtidigt som vi vet att det blir ett problem inom en alltför lång framtid att rekrytera folk till vården, skolan och omsorgen."
Gosplan-byråkraten har talat. Jag har inte mer arbetskraft att skicka!
I ett marknadssystem skickar man en penningpåse - även när det gäller skattefinansierad verksamhet. Pengarna kan ju tas från något anslag för försörjning av arbetslösa, de som får jobb om det verkligen behöver nyrekreras till vård, skola och omsorg.
En arbetstidsförkortning från 40 till 30 timmar per arbetsvecka innebär en lönehöjning per timme med 33.33 %.
Det är ungefär lika mycket som den "löneskatt" (arbetsgivarafgift, socialförsäkring, mm) som en arbetstivare ska betala både för sig själv och de anställda (om han har sådana). Denna "löneskatt" ser inte de anställda på lönebeskedet, där endast den inkomstskatt som arbetsgivaren också ska dra redovisas. De flesta löntagare känner väl till att denna "löneskatt" finns, men tänker inte på den eftersom de aldrig ser den. "Löneskatten" kommer ofta som en kalldusch för dem som startar eget. Ty denna skatt gör sig plågsamt påmind om att den finns för den som är företagare /arbetsgivare.
Arbetstidsreformen kan finansieras genom att genom att reducera denna "löneskatt", motsvarande kostnaderna för arbetslösheten. Om man även räknar med den icke öppet redovisade arbetslösheten handlar det om gigantiska kostnader.
Därtill kan, som jag nämnt i föregående inlägg. även företagen och det allmänna göra besparingar med en 6 timmars arbetsdag i två skikt som normalarbetstid, exempelivs minskad tid på dagis för barn med två sammanboende föräldrar (förutsatt att de arbetar olika skift), minskat behov av subventioner till kollektivtrafiken, etc. För de stora kontorsarbetsplatserna, med 8 timmars arbetsdag idag, skulle ett system med 6 timmars arbetsdag i två skift (= sammanlagt 12 timmar lokalutnyttjande) skulle kostnaderna för lokaler och värme minska med 1 /3-del.
Vi måste emellertid också se till årsarbetstiden. Den minskade under en 50-årsperiod (ung 1920 - 1970) med hela 50 %, först genom övergången från 13-timmarsarbetsdagen (varav 11 timmar verklig arbetstid) till 8 timmar, och därefter genom succesiv minskning av årsarbetstiden genom övergång från 6 till 5 arbetsdagar per vecka, samt införande av semester som succesivt har ökat från 2 till 5 veckor per år.
Nu frågar jag bara: Låg timlönerna 1970 kvar på samma nivå som 1920?
Men det stora språnget i början av 1920-talet, när arbetstiden i ett enda steg sänktes med hela 37 %, ledde till svåra störningar för produktionen och statfinanserna under de närmat följande åren. Men inom några få år hade näringslivet kommit i kapp, nybyggda fabriksbyggnader kunde ses runtom i de svenska bruksorterna, mekaniseringen av jordbruket hade inletts, Västra stambanan var elektrifierad och de nya Tidaholms-bussarna rullade på landsvägarna.
Hur mycket arbetstiden kan sänkas innan det är stopp, vet fortfarande ingen. Men nu undrar jag vad Socialdemokraterna (och andra partier) vill. Är socialism (eller det liberala idealsamhället) detsamma som planhushållning, politikerstyre och ineffktivitet? Eller att människor kan råda över sin egen tid?
Lärdomen av den stora arbetstidsreformen i början av 1920-talet är att en så stor arbetstidsförkortning måste spridas ut över några år. Om vi ser till årsarbetstid i stället för arbetstimmar per dag blir det lättare. Lördagsarbete och färre semesterveckor under första året kan vara ett sätt.
Kommentarer
Trackback
