Hög tid för en rejäl arbetstidsreform
En bild från museijärnvägen på Gotland. Ett stycke svensk arbetshistoria. På sista vagnen sitter en bromsare,
med handen på bromsen. Så fick han sitta, i upp till 13 timmar per dygn, sommar som vinter, i ur och skur. För sin magra lön kunde bromsaren dock köpa en fårskinnspäls av järnvägsbolaget. Bromsare var ett yrke som snabbt försvann vid de flesta järnvägar efter införandet av 8-timmars arbetsdagen i början av 1920-talet.
Jag hade tänkt skriva mer om arbetstidens förläggning på min blogg, men annat kommer hela tiden emellan. Där finns dock ett inlägg om produktivkrafternas utvckling under kampen mot slaveriet. Och att produktivkrafterna utvecklas är ju en förutsättning för att folk ska få mer fritid.
Min idé är att som lagstaftad normalarbetstid införa två skift på 6,5 timmar (varav 6 timmar verklig arbetstid) kl. 7.00 - 13.30 samt 13.30 - 20.00. När arbetsgivarens verksamhet så kräver kan fack och arbetsgivare trärra lokala avtal om annan förläggning av arbetstiden.
Att jag föreslår en arbetstidsreform som ger 6-timmars arbetsdag med två skift (två olika arbetslag) som normalarbetstid, innebär ju inte att alla anställda på alla arbetsplatser ska pressas in i den mallen. Exempelvis måste busschaufförer, som kör folk till och från jobben, börja tidigare och sluta senare - exempelvis genom förskjutna skift i förhållande till dem som ska transporteras.
Det skulle bli lättare inom vård och omsorg att anpassa arbetstiderna till vårdtagarnas behov
Två skift på arbetsplatser med idag åtta timmars arbetsdag ger 50 % bättre utnyttjande av lokaler och maskiner, vilket är en besparing och därmed ett bidrag till finansieringen av reformen.
Fordonsinsatsen inom kollektivtrafiken skulle kunna nästan halveras, med rusningstid till jobben två gånger om dagen i stället för en gång om dagen, samt rusningstid från jobben två gånger. Behovet av subventioner till kollektivtrafiken skulle minska eller upphöra helt - och likaså behovet av nya motorvägar.
Likaså skulle elförbrukningen spridas ut mer över dygnet, och därmed behövs ingen ny kärkraft eller fler utbyggda älvar.
Det har ställts frågor om arbetstidsreformer och hur jag ställer mig till att en eventuell arbetstidsförkortning skulle kunna bidra till minskad arbetslöshet. Jag menar att den nuvarande massarbetslösheten är en följd av att arbetstagarna inte har fått del av den ökade fritid, som det var meningen att rationaliseringsavtalet skulle leda till.
Rationaliseringsavtalet gick ut på att fackföreningsrörelsen skulle prioritera produktionsökningar (ökad produktivitet per arbetstimme) framför kampen att bevara jobben, vilket har medfört att hundratusentals jobb har försvunnit, med fackets goda minne.
Mig veterligt framfördes kravet på 6 timmars arbetsdag av det socialdemokratiska kvinnoförbundet under 1970-talet för att dagisbarnen inte skulle få för långa "arbetstider" på dagis. Det var alltså barnen, och inte någon beräkning av arbetskraftbehovet som låg bakom förslaget, som sett - till behovet av arbetskraft - var för tidigt väckt. Om reformen hade genomförts 20 år senare (början av 1990-talet), så hade det inte varit för tidigt.
Olof Palme sågade kravet på 6 timmars arbetsdag med ett argument, som kommit att bli den värsta lögnen i socialdemokratins historia, att den tillgängliga arbetskraften inte skulle räcka till den framtida äldreomsorgen, när människor blir allt äldre. Denna lögn upprepas idag som ett mantra av ledande socialdemokrater, som i maktställning själva har skurit ner personalen i vård och omsorg - och föst in den friställda vårdpersonalen i meningslösa och förnedrande "sysselsättningsprojekt". Och detta är ju även vad Moderaternas s.k. arbetslinje går ut på.
Dessa s.k. sysselsättningsprojekt kan gå ut på att tio f.d. vårdbiträden får göra en industriarbetares jobb, d.v.s. göra manuellt sådant som det finns maskiner till. Det blir billigare för kommunen, som får lönebidrag från staten. I eftervalsdebatten har f.d. minister Ylva Johansson, s, krävt både höjd pensionsålder och "fler arbetade timmar".
Det finns mycket att lära av den förra stora arbetstidsreforen, övergången från 13 timmars arbetsdag (varav 11 timmar verklig arbetstid) till 8 timmars arbetsdag i början av 1920-talet. Det dröjde inte fullt tio år innan massarbetslösheten var ett faktum igen - trots en enorm produtionsökning genom de rationaliseringar som arbetstidsförkortningen hade givit incitament till.
Ett sätt att förebygga produktionsbortfall initialt vore att tillfälligt återinföra lördagen som arbetsdag under första året efter reformen. Arbetsveckan skulle under det året bli 36 timmar. Genom att arbeta varann lördag under andra året skulle arbetstiden sänkas till 33 timmar per vecka, så att målet 30 timmar per vecka uppnås först under tredje året.
Sverige har idag en mycket hög ungdomsarbetslöshet, vilket motverkar ungdomars anpassning till arbetsmarknaden. De hinner skaffa sig vanor som inte går ihop med arbete. Vi har en i jämförelse med andra industriländer hög pensionsåldetr. Sverige torde dessutom ha världens högsta förvärsarbetsfrekvens för kvinnor.
Före införandet av 8-timmarsarbetsdagen för snart 90 år sedan var arbetstiden utanför hemmet i de flesta familjer (även många arbetarfamiljer) 78 timmar per vecka, varav 66 timmar verklig arbetstid. Idag är den, med två heltidsarbetande, 80 timmar per vecka.
Bruno Kunze (1854 - 1935) och Georg Knorr (1859 - 1911) uppfinnare av den ännu idag mest använda tågbromsen, varmed samtliga vagnar i tåget kan bromsas från loket. Kunze-Knorrbromsens stora fördel är att bromsarna går till automatiskt vid fel på bromssystemet, varigenom risken för skenande tåg vid bromsfel elimineras. Kunze-Knorrbromsen var alltså en redan gammal uppfinning, när den infördes vid svenska järnvägar som en följd av arbetstidsförkortningen i början av 1920-talet. De långa arbetstiderna dessförinnan fördröjde alltså införandet av modern teknik, ibruktagandet av redan gjorda uppfinningar. Nu vill svenska politiker möta framtiden med fler arbetade timmar. Ska vi på nytt få handbromsade tåg?
Den frigjorda tiden kan förutom till bön och gudstjänst med fördel användas för klimatåtgärder som även förbättrar folkhälsan, t ex småskalig ekologisk odling, cykla till och från jobbet, göra storkok mm. Dessa saker som förutom miljö och hälsovinster gör livet billigare kan dessutom kompensera för inkomstbortfallet som jag tror är nyckeln till varför reformen inte blir av. Sänkning med bibehållen lön är en utopi i dagens globaliserade värld anser jag. Dela på jobben är det inte.
