Men Olof Palme då...
Sven Jerring var AB Radiotjänsts första hallåman. Här i studion på Kungsgatan i Stockholm, som man sände från innan radiopalatset på Gärdet byggdes. Jerring blev snabbt alla barns snälla fadersgestalt genom programmet Barnens brevlåda.
För många svenskar ett helgerån att ifrågasätta SR och SVT. "Staten kan man lita på", säger de samtidigt som de öser förakt över statskontrollerade medier i andra länder. För åtskilliga socialdemokrater är det nostalgi. Var inte public service Olof Palmes skapelse? Jag vill minnas att det var Palmes idé att vi skulle ha två konkurrerande TV-kanaler med olika nyhetsredaktioner. Palme var jagad av upplageraset för den socialdemokratiska landsortspressen. Aftonbladet räddades med mångmiljonsubventioner från LO och hårdkokta reportage om sexualiserat våld mot kvinnor.
I samma veva startades en mängd lokalradiostationer. Idag garanteras mångfalden i den lokala nyehtsförmedlingen av att sömninga radiojournalister läser nyheter på nätet, vilka har lagts ut av den borgerliga monopoltidningens journalister under kvällen eller natten. Och sänder som om det vore nyheter som radiojournalisterna själva har snokat rätt på. Och merparten av landsortspressen är borgerliga monopoltidningar, som ägs av ett fåtal stora tidningskoncerner.
Orsakerna till upplageraset för den socialdemokratiska pressen var flera. Allt ifrån annonsbojkotter tidigare under 1900-talet till usla företagsledningar och strider med Journalistförbundet om vem som skulle bestämma tidningarnas politiska linje. Journalistförbundet ville förpassa åsiktsbildningen till ledarsidan och ha resten av tidningen för sig själva, med samma typ av förment politisk neutralitet som präglade "statstelevisionen" och den borgerliga pressen.
Annonsbojkotterna, som både var medvetna försök att knäcka arbetarrörelsen och ett rent kommersiellt fenomen (de borgerliga tidningarnas läsare hade i medeltal större köpkraft), hade lett till en föråldrad och i vissa fall så nedsliten tryckutrustning så att det knappt gick att läsa vissa s-tidningar. Med presstödet, som infördes 1965 inköptes nya tryckpressar, men flera s-tidningar var inne i en nedåtgående spiral, som de i många fall usla företagsledningarna inte förmådde vända. Det borde vara en tankeställare att så många slutade med tidningen, när de äntligen kunde läsa den.
Trots två valnederlag i rad och ett ymnigt tal om förnyelse klamrar sig dagens sossar fast vid Public service som ett sanningselexir och Aftonbladet som en livboj. Och med en massa f.d. journalister bland ledande socialdemokrater är det inte ägnat att förvåna.
Olof Palmes politik att hindra annonsörerna att ta makten över etermedierna kan kanske försvaras även med argumentet att reklam var det enda alternativet till den obligatoriska TV-avgiften. Allt som sändes kunde ses av alla som hade en TV-mottagare. Det fanns inga tekniska möjligheter att begränsa mottagningen till dem som hade betalat för att se exempelvis reklamfri TV.
Nästan alla svenskar tror att vi har en statlig radio och TV, och att just radio- och TV-journalister är objektiva och opartiska statstjänstemän, som fastställer vad som är sant och rätt med mikroskopisk precision, utan några kommersiella hänsyn alls. De är vår tids statskyrkopräster.
Men Sveriges Radio-koncernen (eller Förvaltningsstiftelsen för SR, SVT och UR, som den numera herrelösa hunden numera heter) har aldrig varit ett statligt företag. Utan har gynnats av staten som inget annat privat företag. Bolaget ägdes redan från början av de kommersiella intressenterna, med 60 % ägarandel för tidningsbranschen och 40 % ägarandel av radiobranschen (tillverkning och handel).
1924 fick AB Radiotjänst, som bolaget då hette, statens tillstånd till radioutsändningar i Sverige. Det var troligen från början en ensamrätt. Syftet med monopolet torde från början ha varit att hindra etableringen av en fri radio, som konkurrerade med tidningarna. Tidningarnas Telegrambyrå, som ägdes av de kommersiella "konkurrenterna" skötte nyhetssändningarna i Sveriges Radio ända till om med 1995. Dagens Eko hade startat som ett kommenterande nyhetsprogram redan 1937, men nyhetsurvalet som kommenterades gjordes alltså av de kommersiella "konkurrenterna".
Och hur fristående från de kommersiella mediebranchsintressena är public service-företagen idag? I själva verket råder en sträng åsiktskonformism mellan public service och de kommersiella aktörerna. Enligt (en nu eventuellt föråldrad) uppgift har två fackföreningar, Svenska Journalistförbundet inom TCO och Unionen (organiserar privatanställda tjänstemän inom TCO - men däremot inget LO-förbund - ett avgörande inflytande på tillsättningen av styrelseledamöter i SR, SVT och UR. Styrelserna har dock inget direkt inflytande över programverksamheten, utan det har de anställda cheferna.
Om public service faller finns förstås risken att de kommersiella aktörerna tar över helt och hållet - om de inte redan har gjort det i praktiken. Men folkrörelser och politiska partier kommer ju också att få en chans att etablera egna medieföretag.
Kommentarer
Trackback
