Reflexioner efter 1 maj.
Denna blogg startade som en rent kyrklig blogg, som behandlade ett organisationsförslag för Svenska kyrkan (se kategorin Kyrkokommuni spalten till höger). Den har sedan svällt ut till att handla om kyrkohistoria (speciellt 1500-talet) och bibelkritik (Bibeln skall inte kritiseras utan förstås, anser jag). Men även annat som intresserar mig. De senaste månaderna har det blivit mycket poliltik.
Det är viktigt att slå fast att kyrkan ska vara partipolitikst neutral, men inte religiöst neutral. Därför kan kyrkan kritisera den faktiska politik, som förs av ett visst parti. Samtliga kristna samfund, som är medlemmar i Sveriges Kristna råd står bakom påskuppropet mot utförsäkringarna. Det allra bästa hade förstås varit om kristna moderater hade tvingat sin partiledning till en rejäl reträtt i denna fråga, utan andras inblandning. Både för att det hade varit till större hjälp för de utförsäkrade, och för att kyrkan hade undgått beskyllningar för att driva s-märkt partipolitik.
Att jag driver s-märkt partipolitik så gott jag kan, är det däremot ingen tvekan om. Men jag är inte kyrkan. Och alla de bloggläsare som tycker att jag skriver bra inlägg i teologiska frågor, behöver inte alls instämma i mina politiska åsikter.
Men å andra sidan kan väl en del av mina åsikter i sakpolitiska frågor stödjas även av er som sympatiserar med borgerliga partier?
Följande har jag skrivit som kommentar på en socialdemokratisk blogg. Men även ni, som sympatiserar med borgerliga partier, kan väl i stort sett instämma i min kritik mot den kommunala huggsexan om trafikinvesteringarna?
"Det här tycker jag var bra sagt av Tommy Weidelich. Han är nog rätt man på rätt plats. "Vi kommer att prioritera sådana investeringar som skapar tillväxt, företagande och att fler får jobb", säger han.
Ska man därtill återinföra den ekonomiska tryggheten för sjuka och arbetslösa, vilket kommer att kosta ett antal miljader varje år, och ändå inte höja skatten, kommer det att krävas hårda - för att inte säga brutala - prioriteringar bland investeringarna.
Det räcker inte att fler får jobb under byggnadstiden. Det måste leda till varaktiga jobb. För att ta ett exempel: Vilka jobb i Norrland gav utbyggnaden av vattenkraften i Norrland? Inte ett enda bestående ersättningsjobb för de jobb i jordbruket som försvann när åkermarken sattes under vatten, vill jag påstå.
Jag ska ta ett aktuellt exempel på behovet av hårda prioriteringar, på nödvändigheten av att krossa en del "kommunalrådsdrömmar". Nämligen förbifart Hova och nordöstra Västergötland. Hova är sista tätort före länsgränsen mot Örebro län.
Inför omvalet i Västergötland slåss borgare och sossar om vem som ska stå för merkostnaden för enfyrfilig förbifart. Staten tycker nämligen att det räcker med en 2 + 1 väg. Och varför skulle det inte räcka? En nybyggd 2 + 1 väg är ju vad man har på andra sidan länsgränsen. Och det räcker.
Men västgöta-kommunerna längs E20 anser att det höjer den kommunala prestigen med en fyrfilig väg hela vägen. I stället för investeringar som ger fler jobb, vill man alltså höja den kommunala prestigen, genom att dra på onödiga extrakostnader.
Räcker det inte att den kommunala huggsexan om järnvägsinvesteringarna under flera år har dränerat Banverkets / Trafikverkets budget på underhållsresurser till de befintliga järnvägarna, så att det nu finns ett uppdämt reparationsbehov i storleksordningen 25 miljarder?
Ska det bli samma sak med väginvesteringarna? Nej, det behövs alltså hårda prioriteringar, brutala prioriteringar. Sätt stopp för den kommunala /regionala huggsexan om de nationella trafikinvesteringarna!"
Regeringen har sagt att om regionen (Västra Götaland) vill ha en fyrfältsväg förbi Hova, så får regionen betala merkostnaden själv. På den punkten håller jag fullständigt med regeringen. Men jag håller inte med de regionpolitiker som eventuellt tycker att detta kommunala prestigeprojekt är viktigare än att rusta upp Karlsborgsbanan eller rätta till bristerna i sjukvården.
http://www.trafikverket.se/Privat/Projekt/Vastra-Gotaland/E20-GoteborgOrebro/E20-forbi-Hova/
