Nu ska katoliker be till ateist-guden!
Denna blogg började som en rent kyrklig och teologisk blogg, men har sedan alltmer blivit en blogg som handlar om det mesta som intresserar mig. Bloggens ursprungliga syfte var att föra ut en idé, som jag lancerat i Kyrkans Tidning några år tidigare, om användningen av alla kyrkor som står mer eller mindre tomma. Dessa kyrkor, som är invigda av en biskop till "Herrens tempel" är heliga rum (som inte får profaneras) för stora delar av kristenheten. Dessutom är kyrkorna en mycket viktig del av vårt kulturhistoriska arv. Vilket man inte behöver vara troende för att inse.
Kyrkornas stora kulturhistoriska värde kommer bäst till sin rätt om kyrkorna används till sitt ursprungliga syfte, d.v.s. till kristna gudstjänster. "Övertaliga" kyrkor ska varken göras om till moskéer*, krogar eller köpgallerier. Om varken kristenheten eller staten (Riksantikvarieämbetet) skulle orka med underhållet av alla kyrkorna, ska de övertaliga kyrkorna avsiktligt göras till ruiner. Det finns flera exempel på kyrkor, som har tagits ur bruk, har tagits i bruk igen, bl.a. på grund av befolkningsförändringar. Exempel på en illa medfaren kyrkoruin, som har återuppbyggts finns också.
Mitt förslag gick ut på att en del av Svenska kyrkans bestånd av kyrkor skulle upplåtas för andra kristna samfund på lika villkor, samt att det skulle inrättas en särskild organisation eller myndighet för underhållet och skötseln av dessa kyrkor, klicka på kategorin "Kyrkokommun" i spalten till höger!
I kategorin "kyrkohistoria" finns intressant läsning om hur det egentligen gick till när Sverige lämnade den påveledda kyrkan. Det går inte att fastställa något bestämt datum, utan det var en långdragen process, som började med att påven år 1524 (med ett undantag: Västerås) vägrade tillsätta de vakanta biskopsstolarna i Sverige (två biskopar hade mördats av den påvestödda ärkebiskopen Gustav Trolle, Trolle hade avsatts av svenskarna själva, och två hade dött i inbördeskriget /befrielsekriget mot danskväldet) och slutade med slaget vid Stångebro 1524, då påvens hejdukar försökte tvinga Sverige till villkorslös underkastelse. Detta sedan potentaten i Rom hade avvisat den svenske kungen Johan III:s förhandlingsinvit år 1576.
Under tiden hade den lutherska läran, som från början bara stöddes av det tyska borgerskapet i Stockholm, gradvis brett ut sig mer och mer över Sverige, delvis under både prästerligt och folkligt motstånd. Med en mindre blodtörstig politik gentemot Sverige från påvens sida, hade det säkerligen gått att återförena den svenska kyrkan med Rom, efter en viss övergångstid. Slaget vid Stångebro var det blodigaste slaget i de svenska inbördeskrigens historia med tusentals döda på båda sidor.
Luthers reformation är mest känd för striden mot avlatsbreven. Formellt handlade avlaten om gottgörelse för den skada som man hade orsakat genom sina synder, men avlatsbreven uppfattades som att man kunde köpa syndernas förlåtelse, så att de rika kunde köpa sig fria medan de fattiga fick dingla i skärselden innan de kom till Himlen. Men Luthers reformation var också en reaktion mot den mycket utbredda avgudadyrkan, som förekom i den oreformerade, påveledda kyrkan. Gamla hednagudar dyrkades under olika helgonnamn, precis som i Latinamerka i våra dagar. Monstranser** med nattvardsbrödet bars omkring på åkrarna för att ge större skördar, precis som man gjorde med de gamla trägudarna under hednatiden. Påven vördades som en ofelbar halvgud o.s.v.
Luther menade att orsaken till den envist kvardröjande hednatron i den kristna kyrkan berodde på att prästerna försummade sin plikt att predika. Avståndstagandet från påvedyrkan är en annan av grundbultarna i den lutherska läran, vilket dock har tonats ner betänkligt i de lutherska kyrkorna under senare tid. Jag har i och för sig inget emot en återförening mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, men det ska vara enligt Johan ÍII:s förhandlingsmodell och inte enligt 1500-talspåvarnas krigsmodell: villkorslös kapitulation. Arvet från reformationstiden får inte gå förlorat. Och en av de viktiga delarna av detta arv är att påven ska vara en kyrkoledare och inte någon halvgud, som aldrig kan ha fel i frågor som rör teologi och (sexual-) moral.
Den nuvarande påven var med all rätt mycket kritisk till de interreligiösa mötena i Assisi under företrädarens tid (när han själv var kardinal), då kristna, muslimer och rena hednagudadyrkare bad sida vid sida till sina respektive gudar. Men denne märklige man, som inte kan ha fel sedan han befordrats från kardinal till påve, ska nu arrangera ett tredje Assisi-möte, då man tydligen ska be till ännu en gud, som inte ens de "troende" själva tror på? Hur ska den bönen låta? Kanske så här: "O. store gud, som inte finns, och inget kan göra, gör så att jag förnekar dig av hela mitt hjärta"?
Jag hittade nämligen följande text på en svensk katolsk blogg: "27 oktober bjuder påve Benedikt XVI in företrädare för olika religioner, också icke-troende till en dag av reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen."
Så nu ska katoliker och ateister be sida vid sida med både muslimer och månggudadyrkare till varandras gudar!
Glöm inte att Katolska kyrkan är en stat, Vatikanstaten, med ett eget utrikesdepartement!
Teologin har blivit en täckmantel för diplomatin. Men det var så sant, påven kan aldrig ha fel i trosfrågor! Och Svenska kyrkan kommer förstås att vara på plats. De svenska ateisternas ordförande Christer Sturmark också?
_________
*) Jag har tidigare framfört på denna blogg att statsbidrag bör utgå till moskébyggen i Sverige. Detta för att kompensera Sveriges muslimer för att det inte finns något byggnadsarv av moskéer i Sverige från tidigare generationer. Men också för att Sveriges muslimer inte ska vara beroende av utländska finansiärer, som kanske vill påverka det religiösa budskapet i de moskéer som de bidrar till att finansiera. Jag är inte heller någon vän av gemensamma gudstjänster mellan kristna och muslimer. Det är en styggelse. Så det är klart att muslimerna ska ha moskéer, så att de kan fira gudstjänst enligt sin tro. Och kristna enligt sin tro.
**) En monstans är ett slags glasskåp med infattningar av silver i vilket nattvardsbrödet bärs omkring i processioner eller bara visas upp för de församlade i kyrkan. Enligt både katolsk och luthersk teologi omvandlas brödet till Jesu kropp (jmfr prästernas ord "Jesu lekamen för dig utgiven"). Luther reagerade mot att monstranserna med nattvardsbrödet troddes ha magiska egenskaper på växtligheten precis som de gamla trägudarna. Alla svenska monstranser smältes ner under 1500-talet och användes till betalning av statsskulden efter befrielsekriget. Av andra silverföremål fick församlingarna behålla åtminstone ett exemplar.
Kyrkornas stora kulturhistoriska värde kommer bäst till sin rätt om kyrkorna används till sitt ursprungliga syfte, d.v.s. till kristna gudstjänster. "Övertaliga" kyrkor ska varken göras om till moskéer*, krogar eller köpgallerier. Om varken kristenheten eller staten (Riksantikvarieämbetet) skulle orka med underhållet av alla kyrkorna, ska de övertaliga kyrkorna avsiktligt göras till ruiner. Det finns flera exempel på kyrkor, som har tagits ur bruk, har tagits i bruk igen, bl.a. på grund av befolkningsförändringar. Exempel på en illa medfaren kyrkoruin, som har återuppbyggts finns också.
Mitt förslag gick ut på att en del av Svenska kyrkans bestånd av kyrkor skulle upplåtas för andra kristna samfund på lika villkor, samt att det skulle inrättas en särskild organisation eller myndighet för underhållet och skötseln av dessa kyrkor, klicka på kategorin "Kyrkokommun" i spalten till höger!
I kategorin "kyrkohistoria" finns intressant läsning om hur det egentligen gick till när Sverige lämnade den påveledda kyrkan. Det går inte att fastställa något bestämt datum, utan det var en långdragen process, som började med att påven år 1524 (med ett undantag: Västerås) vägrade tillsätta de vakanta biskopsstolarna i Sverige (två biskopar hade mördats av den påvestödda ärkebiskopen Gustav Trolle, Trolle hade avsatts av svenskarna själva, och två hade dött i inbördeskriget /befrielsekriget mot danskväldet) och slutade med slaget vid Stångebro 1524, då påvens hejdukar försökte tvinga Sverige till villkorslös underkastelse. Detta sedan potentaten i Rom hade avvisat den svenske kungen Johan III:s förhandlingsinvit år 1576.
Under tiden hade den lutherska läran, som från början bara stöddes av det tyska borgerskapet i Stockholm, gradvis brett ut sig mer och mer över Sverige, delvis under både prästerligt och folkligt motstånd. Med en mindre blodtörstig politik gentemot Sverige från påvens sida, hade det säkerligen gått att återförena den svenska kyrkan med Rom, efter en viss övergångstid. Slaget vid Stångebro var det blodigaste slaget i de svenska inbördeskrigens historia med tusentals döda på båda sidor.
Luthers reformation är mest känd för striden mot avlatsbreven. Formellt handlade avlaten om gottgörelse för den skada som man hade orsakat genom sina synder, men avlatsbreven uppfattades som att man kunde köpa syndernas förlåtelse, så att de rika kunde köpa sig fria medan de fattiga fick dingla i skärselden innan de kom till Himlen. Men Luthers reformation var också en reaktion mot den mycket utbredda avgudadyrkan, som förekom i den oreformerade, påveledda kyrkan. Gamla hednagudar dyrkades under olika helgonnamn, precis som i Latinamerka i våra dagar. Monstranser** med nattvardsbrödet bars omkring på åkrarna för att ge större skördar, precis som man gjorde med de gamla trägudarna under hednatiden. Påven vördades som en ofelbar halvgud o.s.v.
Luther menade att orsaken till den envist kvardröjande hednatron i den kristna kyrkan berodde på att prästerna försummade sin plikt att predika. Avståndstagandet från påvedyrkan är en annan av grundbultarna i den lutherska läran, vilket dock har tonats ner betänkligt i de lutherska kyrkorna under senare tid. Jag har i och för sig inget emot en återförening mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, men det ska vara enligt Johan ÍII:s förhandlingsmodell och inte enligt 1500-talspåvarnas krigsmodell: villkorslös kapitulation. Arvet från reformationstiden får inte gå förlorat. Och en av de viktiga delarna av detta arv är att påven ska vara en kyrkoledare och inte någon halvgud, som aldrig kan ha fel i frågor som rör teologi och (sexual-) moral.
Den nuvarande påven var med all rätt mycket kritisk till de interreligiösa mötena i Assisi under företrädarens tid (när han själv var kardinal), då kristna, muslimer och rena hednagudadyrkare bad sida vid sida till sina respektive gudar. Men denne märklige man, som inte kan ha fel sedan han befordrats från kardinal till påve, ska nu arrangera ett tredje Assisi-möte, då man tydligen ska be till ännu en gud, som inte ens de "troende" själva tror på? Hur ska den bönen låta? Kanske så här: "O. store gud, som inte finns, och inget kan göra, gör så att jag förnekar dig av hela mitt hjärta"?
Jag hittade nämligen följande text på en svensk katolsk blogg: "27 oktober bjuder påve Benedikt XVI in företrädare för olika religioner, också icke-troende till en dag av reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen."
Så nu ska katoliker och ateister be sida vid sida med både muslimer och månggudadyrkare till varandras gudar!
Glöm inte att Katolska kyrkan är en stat, Vatikanstaten, med ett eget utrikesdepartement!
Teologin har blivit en täckmantel för diplomatin. Men det var så sant, påven kan aldrig ha fel i trosfrågor! Och Svenska kyrkan kommer förstås att vara på plats. De svenska ateisternas ordförande Christer Sturmark också?
_________
*) Jag har tidigare framfört på denna blogg att statsbidrag bör utgå till moskébyggen i Sverige. Detta för att kompensera Sveriges muslimer för att det inte finns något byggnadsarv av moskéer i Sverige från tidigare generationer. Men också för att Sveriges muslimer inte ska vara beroende av utländska finansiärer, som kanske vill påverka det religiösa budskapet i de moskéer som de bidrar till att finansiera. Jag är inte heller någon vän av gemensamma gudstjänster mellan kristna och muslimer. Det är en styggelse. Så det är klart att muslimerna ska ha moskéer, så att de kan fira gudstjänst enligt sin tro. Och kristna enligt sin tro.
**) En monstans är ett slags glasskåp med infattningar av silver i vilket nattvardsbrödet bärs omkring i processioner eller bara visas upp för de församlade i kyrkan. Enligt både katolsk och luthersk teologi omvandlas brödet till Jesu kropp (jmfr prästernas ord "Jesu lekamen för dig utgiven"). Luther reagerade mot att monstranserna med nattvardsbrödet troddes ha magiska egenskaper på växtligheten precis som de gamla trägudarna. Alla svenska monstranser smältes ner under 1500-talet och användes till betalning av statsskulden efter befrielsekriget. Av andra silverföremål fick församlingarna behålla åtminstone ett exemplar.
Kommentarer
Trackback
