Ny eller förnyad?
Före jul råkade jag i en bokhandel hitta två böcker om livet efter döden. Den ena boken var skriven av en svensk 1800-talsteolog, som ifrågasatte läran om de eviga straffen. Efter att i ett par decennier grundligt studerat läran om straffen kom han fram till att det inte utifrån Bibeln går att styrka att straffen är eviga. Innan Helvetet ”avskaffades” under Första världskriget (Kunde det finnas något ännu värre helvete?) var människans framtid redan avgjord i dödsögonblicket, trodde man: Till Himlen eller Helvetet.
Den andra boken har skrivits av NT Wright, engelsk teolog och biskop, som har skrivit en rad intressanta böcker, bl.a: ”Vad sa Paulus egentligen”? Det är en bok som förenar traditionell kristendom med modern forskning. Forskningen förklarar Bibeln på ett sådant sätt, så att den urgamla kristna bibeltolkningstraditionen framstår som både trovärdig (för skeptikern) och sann (för den troende).
Den nya boken av NT Wright heter ”Ännu bättre” och förklarar vad som menas med kroppens uppståndelse, som vi bekänner i trosbekännelsen. Och vad som menas med en ny himmel och en ny jord, som det står i Bibeln. I den svenska katekesutvecklingen från 1876 står det att själen skiljs från kroppen i dödsögonblicket, men återförenas med kroppen vid uppståndelsen på yttersta dagen. Menas därmed den gamla, ”förgängliga” kroppen, som det såg ut i dödsögonblicket, eller en ny kropp? Kommer denna uppståndelse att ske på samma jord, som vi nu lever på, eller på en nyskapad himlakropp långt uppe i Himlen?
Dessa frågeställningar blir så banala och barnsliga, så att många bland oss som tror på ett evigt liv tänker sig en enbart andlig tillvaro, lång bortom varje fysisk verklighet. I så fall kanske kristendomen bara ställer frågorna, utan att ha svaren. För att få svaren måste man gå till andra religioner, och hamnar då i konstiga föreställningar om olika vägar till en transcedent Gud. Kristendomen har endast ”glimtar” av den gudomliga sanningen. Andra religioner har ”glimtar” som kristendomen saknar.
NT Wright gör anspråk på att ha återupptäckt den tro på kroppens uppståndelse och den tro på himlens och jordens förnyelse, som de första kristna trodde på, men som sedan har gått förlorat. Vårt språk saknar de nyanser, som behövs för att mejsla fram vad som egentligen menas med ny i ett eskatologiskt sammanhang. Ny eller förnyad, helt ny (något som inte har existerat förut) eller som ny: Något som har existerat förut och återskapas till sitt ideala skick – sådant det var vid en tidigare tidpunkt, eller aldrig hann bli. Vi får dock inte fastna för en viss ålder, för även då fanns egenskaper, som inte hör till det evigt goda, och speciellt förgänglighet. Om den nya skapelsen har egenskapen förgänglighet, så kommer ju även den nya kroppen att åldras och dö.
Vad tänkte de första kristna, när de för trons skull var beredda på att dö av den värsta tortyr, att få sina kroppar sönderslagna? Trodde de att Gud skulle ge dem nya, och helade kroppar? Trodde de på den kroppsliga uppståndelsen, att deras själar skulle återförenas med en ny och ännu bättre kropp, den gamla kroppen förnyad? Eller om man så vill säga: att de kommer att återfödas i sina gamla kroppar, som kommer att vara som nya och ännu bättre än de någonsin har varit?
