Zaremba del 1:1, analys.

Den polsk-judiska katoliken Maciej Zaremba flydde 1969 från de jude-förföljelser, som hade utlösts av det polska kommunistpartiet. I Sverige engagerade han sig i det halvtrotskisktiska Förbundet Kommunist, som bl.a. ville utvidga det då fortfarande pågående Vietnamkriget till ett världskrig som skulle övergå i en permanet revolution, som skulle lägga hela världen under kommunismens fötter. Idag verkar han vara konservativ. Jag anklagar inte Zaremba för att ha drivits från den en ytterligheten till den andra.

Vid den tiden var det många frihetsälskande östeuropéer som hoppades på en ny sorts kommunism, "med mänskligt ansikte". En av dem var Alexander Dubsek, den tjeckiska kommunistledaren som satte sig upp mot Moskva. Men vilka kunskaper har Zaremba om en folkkyrka i ett fritt land? Själv ständig minoritet (polsk jude, judisk katolik  och katolik i det protestantiska Sverige) tror jag inte Zaremba riktigt förstår majoritetens problematik. Majoritetsstyre, helt enkelt. Hur man ska förena demokratiska principer med bevarandet av en religion, som uppenbarades för oss för 2000 år sedan.

Det är svårt nog för dem som har att styra Sveriges största religiösa samfund, Svenska kyrkan. Och sista ordet är säkeret inte sagt. Är Svk alltför "katolsk" (=allmännelig)? Enligt min mening är Svk:s katolicitet själva angreppspunkten i Zarembas DN-artiklar under senhösten 1999. Jag avser att granska granskningen, och börjar med följande:

"Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier."

Citat ur Zarembas DN-artikel del 1 om Svenska kyrkan. Detta bemöttes i en replik i DN från de socialdemokratiska kyrkopolitikerna Torgny Larsson och Marianne Upmark. Det hade varit klädsamt om Katolik.nu hade publicerat även replikerna:

"Men sanningen är att de stora politiska partierna ställt upp med kandidater till kyrkofullmäktigevalen i åtskilliga decennier. Och biskoparna har under många år saknat rösträtt i kyrkomötet. Men att påstå att biskopar och präster skulle vara marginaliserade av kyrkopolitiken i Svenska kyrkan kan endast den påstå som inte vet något om de vardagliga realiteterna. Biskoparna har alltid haft ett stort inflytande i kyrkomötet. Från årsskiftet blir det ännu större. De har yttrande-, motions- och förslagsrätt. De är representerade i varje utskott. Dessutom har de majoritet i den viktiga läronämnden (som tillkom 1983) och har i denna vetorätt i alla lärofrågor. Ärkebiskopen kommer att vara ordförande i den nya kyrkostyrelsen, en ordning vi socialdemokrater i kyrkomötet ställt oss bakom."

Nu kan man förstås tycka att Socialdemokraterna talar egen sak.  Och själv är jag klart missnöjd med delar av den socialdemokratiska kyrkopolitiken. Men säg den som är nöjd med allt. Socialdemokraterna är idag ett parti som stöds av över 45 % av väljakåren. Omfattar kyrkans frälsningsuppdrag bara halva folket, eller vad menar de som applåderar Zaremba? Och ärkebiskop K G Hammar fortsatte att styra Svenska kyrkan med järnhand, även sedan han fråntagits all makt, enligt Zaremba.

Man behöver inte vara sosse för att se att Zaremba försöker skrämma kristna med borgerlig partitillhörighet med det gamla socialist-spöket. Med följd, givetvis, att sossarna pockar fram det gamla högerspöket och pratar om "högerkristendom". Och om det är något som är "högerkristendom" i den socialdemokratiska retoriken, så är det Katolska kyrkan - som i Italien anklagas för "kato-kommunism". Att de själva - tillsammans med alla bekännelsetrogna lutheraner - har blivit inmålad i högerburen av ex-kommunisten Zaremba , borde bekymra Sveriges katoliker lika mycket som det bekymrar mig.

Det är inte alls självklart att biskopar och präster ska ha representation i organ, som representerar lekfolket. Detta förutsätter förstås att särskilda representationer för präster och andra anställda byggs upp. Det räcker med att granska de socialdemokratiska kyrkopolitikerna för att upptäcka att prästinflytandet i kyrkomötet är för stort redan som det är idag. Vissa präster verkar ha engagerat sig partipolitiskt för att driva gentemot traditionell luthersk teologi divergerande åsikter.

Bekännelslen har för liten plats i Svenska kyrkan. Javisst. Men det beror inte på att lekfolket har för mycket att säga till om. Problemet ligger djupare än så, och kräver en djupare analys än vad Zaremba med sina ytliga kunskaper om Svk har förmår. I grunden samma problem, fastän yttringarna skiljer,  finns i de stora katolska folkkyrkorna i de sekulariserade s.k. katolska länderna i Sydeuropa. Och den ortoxa kyrkan i Ryssland klagar på samma problem i det sekulariserade post-sovjetiska samhället.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0