Bisamhället under vintern
Mina inlägg om biodling har mötts av stort intresse. Upprinnelsen var debatten om den "omöjliga" junfrufödseln, som faktiskt är en realitet inom bivärlden. På denna blogg kan man bara välja en kategori för sina inlägg, och alltså inte flera "etiketter". Men bi-inläggen handlar ju inte bara om praktiska råd till blivande biodlare, utan även om både tro och teologi, sexualitet och fortplantning. All kristna borde ha minst ett bisamhälle någon gång i livet, eftersom det är så lärorikt. Om man har bin enbart i studiesyfte, och kanske för att få lite honung till husbehov, räcker det med ett samhälle och då är det kanske inte så noga med system. Den blivande biodlaren bör dock ta ställning till vilket utfodringssystem han ska använda, innan han skaffar sitt första bisamhälle.
Bin svärmar, och ett samhälle blir flera, vanligen tre vid natursvärmning. Om man inte vill det, kan man slå ihop samhällen till hösten, när bistyrkan (= antalet bin per samhälle) minskar. Sammanslagningen går till så att man ställer det ena samhällets yngelrum ovanpå det andra samhällets yngelrum, med ett föreningsgaller eller tidningspapper (som man stuckit små hål i) mellan. Detta för att bina i de olika samhällena ska få samma lukt innan de förenas, för annars utbryter krig. Man kan dock inte ha mer än en drottning per samhälle. Om man inte har tagit bort den ena drottningen före sammanslagningen är det risk att bina själva dödar båda. Det rekommendras därför att ha minst två samhällen över vintern.
Det är vanligt med två natursvärmar varje säsong. Ett samhälle blir tre samhällen, av tillräcklig styrka för övervintring. Om man inte vill ha natursvärmar, kan man sätta en drottningfälla på flustret. Det är ett galler, med tillräckligt stora maskor för att släppa ingenom arbetsbin, men inte drottningen. Svärmen återvänder till kupan, när de svärmande bina upptäcker att de inte har drottningen med sig.
Att en svärmning är på gång, märks några timmar i förväg på att aktiviteten och ljudnivån ökar märkbart. Genom att utvidga yngelrummet med en extra låda under spärrgallret (som hindrar drottningen att gå upp och lägga ägg i skattlådorna) kan man fördröja svärmningen. Enda sättet att helt förhindra natursvärmning är att göra konstsvärmar (avläggare). Man flyttar över några yngelramar med påsittande bin till en ny kupa och ser till att drottningen följer med, sedan man kontrollerat att det finns kläckningsfärdiga drottningceller i den gamla kupan.
Man kan göra betydligt fler konstsvärmar än natursvärmar, men alla nya samhällen blir då inte tillräckligt starka för övervintring i egen kupa. Man kan emellertid inhysa flera samhällen i samma låda genom att sätta in heltäckande mellanväggar, så att två eller tre samhällen gemensamt håller värmen. Man behöver då en bottenlåda med separata fluster för varje samhälle. Dessa samhällen blir tämligen svaga under följande säsong, men har dock hunnit bli tillräckligt starka för att övervintras separat under sin andra vinter. Man får inte mer honung med flera svaga samhällen, jämfört med ett mindra antal starka samhällen. Men flera avläggare kan vara ett sätt att långsiktigt utöka verksamheten.
Det finns huvudsakligen tre metoder för vinterutfodring av bina. Man kan köpa särskilt bidoder, eller själv göra bifoder genom att lösa upp vanligt strösocken i vatten. Det enklaste sättet är förstås att låta bina proviantera själva, genom att låta dem behålla de honung som de samlar under senare delen av säsongen, som infaller redan efter midsommar. För säkerhets skull bör man då spara en del honungsramar från försommaren, ifall eftersäsongen skulle bli dålig.
Syftet med utfodringen med bifor eller egenproducerad sockerlösning är alltså att man då kan skatta även eftersäsonghonungen. Detta lönar sig en kommersiell biodling, eftersom honungen är dyrare än bifor och sockerlösning. Men honungen kommer ju också från olika blommor, och detta påverkar smak och konsistens hos honungen. Ljunghonung, som är en eftersäsonghonung. är särskilt uppskattad av konsumenterna, men är tyvärr extremt svår att få ur vaxkakorna.
Det finns två sätt att utfodra med bifor och sockerlösning. Det ena är foderbräda och foderballong, som är en plastskål med en trång hals, med en ventil som öppnas när ballongen ställs upp och ner, med halsen mot en foderkopp, som placeras i foderbrädan. Nackdelen är att foderballongen måste fyllas på fyra - fem gånger. Och varje gång ballongen tas bort, flyger arga bin upp genom hålet i foderbrädan, och är då mycker benägna att sticka. Det andra sättet är att använda en foderlåda, som kan fyllas på på plats och sitta på hela vintern.
Men i så fall måste man ha bra isolering av kupan, så att inte all värmen i yngelrummet försvinner upp i foderlådan. I foderlådan finns en skorstensliknande konstruktion, som når över foderytan, så att bina kan gå upp och hämta fodret. Det är numera inte ovanligt med extremt varma vinterdagar, och då kan bina få för sig att det har blivit vår. De förbrukar då mycket foder, men kan inte proviantera själva ute i det fria. Om inte foderförråden är maximalt fyllda under hösten, kan det behövas extra utfodring under eventuella varma vinterdagar. Om möjligt, bör man minska isoleringen under sådana dagar för att dämpa aktiviteten i kupan. Annars kan samhället dö, om det kommer en ny köldknäpp.
Drottningen minskar äggläggningen under eftersäsongen och upphör helt med äggläggningen under hösten. Sedan de sista ynglen har kläckts och blivit vuxna bin, ska det inte finnas några ägg eller yngel i kupan förrän våren verkligen har kommit. Under de kalla vinterdagarna samlas bina i ett klot (som kallas vinterklotet) i mitten av kupan, för att värma varandra. Aktiviteten är då mycket låg, och består i att bina i vinerklotet oupphörligen byter plats. Solidariskt turas de om att vistas i mitten av klotet, där det är varmast och i periferin av klotet, där det är kallast. Ett fascinerande samspel mellan samhällets individer för hela samhällets överlevnad!
