larsflemstroms

Uppstaplingskupor i skala 1:45 för modelljärnvägen. Finns även i skala 1:87. Från firma SV&LV (www.svlv.se). Men var får man tag i skalenliga bin?


Biodling är en kristen specialitet. Lorenzo Langstroth, som givit namn åt rammåttet langstroth, var präst och en av dem som under 1800-talet utvecklade den moderna ramkupan - som gjorde det möjligt att "skatta" honungen utan att döda samtliga invånare i kupan. Det blev därmed också möjligt att studera livet i bikupan. Det är därför knappast troligt att man redan på Jesu tid kände till att jungfrufödslar faktikt förekommer i naturen. Det finns två slag av ramkupor. Uppstaplingskupor (som visas på bilden) och trågkupor. En trågkupa kan beskrivas som en uppstaplingskupa, som har lagts ner. De byggs ut på längden, i ett ytterhus,  i stället för på höjden.

En ramkupa är en kupa, där bina bygger sina vaxkakor i ramar, som kan lyftas ut ur kupan och såleds skattas på honung. Vildbin bygger sina bostäder i ihåliga trädstammar och liknande, och fäster då vaxkakorna dirket i taket på hålan. I den tropiska miljön i skogar på de indonesiska öarna, där det aldrig blir kallare utomhus än inne i en bikupa finns vilda biraser, som bygger sina vaxkakor under trädgrenar i det fria.

Nu är rätta tiden att planera, och önska en bikupa i julklapp. Bilden visar ett par uppstaplingskupor i skala 1:45 för modelljärnvägen. En lämlig julklapp för modellrallare som kör i skala 1:45 eller 1:87. Naturligtvis är en kupa i fullskala en lämplig julklapp till den blivande biodlaren. Önska kan man ju alltid göra.

Anledningen till att jag valt denna bild som illustation till detta inlägg är att man tydligt ser spärrgallret mellan andra och tredje lådan på kupan till höger. De båda kuporna kan vara samma kupa, på vintern (till vänster) och på sommaren (till höger). Spärrgallret hindrar drottningen att gå upp och lägga ägg i skattlådorna ovanför gallret. Vad som däremot är fel på modellen är att bottenlåda saknas, utan landningsbrädan och flustret  är placerade  direkt på den understa yngellådan. Bottenlådan kan liknas vid entréplanet på ett hyreshus, där bottenvåningen är åtminstone en halvtrappa upp. Bottenlådan är en låda utan ramar och med lägre väggar än yngel- och skattlådor.

Bin köper du av en etablerad biodlare till våren. Vad man kan få på köpet är, förutom bin, är en låda med ramar och utbyggda vaxkakor. Om säljaren inte har samma rammått, som du tänker använda, kan du be säljaren att göra avläggaren i en av dina egna lådor. Direkt efter hemkomsten måste du kontrollera att drottningen har överlevt transporten. Om det dessutom saknas drottningceller, som kommer att kläckas inom några få dagar, måste du omgående skaffa en ny drottning. För att du inte ska få äggläggande arbetsbin. Ett samhälle med äggläggande arbetsbin är dödsdömt. Men visst är det intressant med jungfrufödslar i insektsvärlden (se tidigare inlägg)!

De flesta, som börjar med bin, tänker nog att det första och mest avgörande beslutet är att välja biras. Men då har de fel. Man kan byta ras genom att köpa nya drottningar av den önskade rasen. Om det finns andra biodlare inom parningsflygavstånd, är det klokt att välja samma ras som de. Det viktigaste beslutet, när man börjar med bin, är valet av rammått. För även om man kan få begagnad materiel med "fel" rammått billigt, så kan det handla om åtskilliga hundralappar, med följd att man kanske måste dras med olika rammått under flera år. Dessutom ska man vara försiktig med begagnad materiel. Du kan få smitta, som saknas i dina egna trakter, på köpet!

Läsaren har nog redan gissat att jag tänker propagera för langstroth-ramar.  Om nu Lorenzo Langstroth själv är upphovsman till langstroth-ramen, så hade han tänkt på allt. Det hade han nog gjort. Många har försökt komma på något bättre, och det kanske passar dem själva. Och om du har tänkt tillverka all kupmaterielen själv, kan du ju försöka. Satsa i så fall på en kvadratisk låda, som fylld med honung, är optimal för dig. Gratulerar, du har uppfunnit ett nytt system, så att du sälja kupmateriel av egen tillverkning! Rationell biodling handlar om att elimenera onödiga arbetsmoment utan att förstöra ryggen - eller krossa bin som - med alltför tunga lyft.

Enligt min mening är 3/4 lanstroth optimalt för en yngre eller medelålders person, som är 170 - 180 cm lång, och inte har något fel på ryggen. Om man är över 180 cm lång, kan man välja 1/1 langstroth. Är man över 200 cm lång kan man kanske välja det största rammåttet: dadant! 1/1, 3/4 eller 1/2 avser ramens höjd. Längden är densamma. Man kan alltså utan problem ställa lådor med olika ramhöjder på varandra. Men det är en olägenhet, om man inte kan använda alla ramar i alla lådor. Langstroth och Dadant har samma längd, men olika höjd på ramarna, vartill en dadantlåda rymmer 12 ramar mot 10 ramar för lanstrothlådan.

Om man har riktigt dålig rygg, kan 1/2 svea vara det enda valet. För att inte få alltför höga staplar, måste man skatta ofta, alternativt välja trågkupa. Det finns flera andra rammått. Lågnormal är vanlig i Sverige, och var väl den första som började ersätta svea, när man mer allmänt började gå över från trågkupa till uppstaplingskupa.  Den som är under 170 cm lång kan välja 1/2 langstroth eller lågnormal, som är kortare än langstroth.

Vad som är ergonomiskt optimalt rammått, handlar inte bara om lådans vikt, när den är fylld med honung, utan även hur långt ut från kroppen och hur brett mellan händerna, som man måste hålla lådorna. Eftersom lådorna staplas på varandra, och bin gärna sätter sig på lådväggarnas ovansida, måste man vara mycket försíktig när man ställer på lådorna, så att man inte krossar något bi. De andra bina märker det, och kan gå till anfall. Man måste kunna arbeta med både långsamma och mjuka rörelser. Ett bi kan göra 240 vingslag i sekunden, och ett annat bi kan se varje vingslag (människan kan se högst 24 vingslag i sekunden). I stället har  bin svårt att uppfatta långsamma rörelser. Trots att det finns 70.000 - 100.000 bin i en kupa, kan en erfaren biodlare arbeta så långsamt att inte ett enda bi anar att han finns där.

Faktum är att rätt arbetssätt ger bättre skydd mot bistick än skyddskläder. Största nyttan med skyddskläder är att de reducerar antalet bin som kommer åt att sticka, om olyckan är framme. Bistick förebyggs med en birepellent, vanligen rök från en rökpust.

Som nämnts i tidigare inlägg är en slungare inte helt nödändig, om man har bin enbart i studiesyfte. En slungar är ett slags centrifug, som slungar ut honungen ur den avtäcka vaxkakorna. Ramarna med honung ställs på högkant i slungaren. Breda ramar kräver höga slungare. Höga ramar kräver breda slungare (d.v.s. slungare med stor diameter). Det finns handdrivan bordsslungare för de mindre rammåtten (lågnormal) för c:a 1.500 kr. En bra motordriven slungare för langstroth kostar minst 5.000 kr. En motgorslungare bullrar och vibrerar kraftigt, och är det olika rammått, med olika mängd honung, i slungaren, får man dansa tango med slungaren, så att den inte vandrar iväg.

Allt detta ska du tänka på, när du väljer system (rammått), även om du inte börjar med att köpa slungare. Om du har en stort lantställe finns inget annat hinder än ditt eget intresse - eller snarare brist på intresse - som hindrar att din biodling med tiden blir en mycket stor bisyssla, med flera tiotal samhällen och egen drottningodling. Och kanske eget vaxrenseri och egen tillverkning av kupmatieriel. Överblivet bivax kan användas till ljustillverkning. Och här tycker jag verkligen att kristna biodlare ska ta krafttag för traditionella vaxljus i våra kyrkor. Och som dop- och konfirmationspresenter.

I Sverige finns relativt få storbiodlare och ännu färre yrkesbiodlare med biodlingen som huvudsaklig näringsgren. Den hobbymässiga biodlingen med ett fåtal bisamhällen dominerar stort. Hur din egen biodling kommer att utvecklas har du inte en aning om, när du skaffar ditt första bisamhälle. Som alltså kan bli ditt enda. Trots utmärkta förutsättningar för biodling i de flesta svenska landskap, räcker den inhemska honungsproduktionen inte till för den inhemska konsumtionen. Dessutom är det stor åldersavgång bland biodlare.

En sak som du också måste besluta innan du börjar, är vilket system för varroa-bekämpning som du ska använda. Varroan, är en parasit som upptäcktes på ön Java i Indonesien är 1904, och som efter andra världskriget har gjort sitt segertåg över världen. Om man väl har börjat använda syntetiska kemikalker (produktnamn: apistan) blir man aldrig av med kemikalien. Genom att producera "kemikaliefritt" vax, får man en utspädning av kemikalien, men blir inte av med den helt. Därför måste du starta din biodling med garanterat apistanfria vaxkakor.

Varroan är en parasit, som har gäckat alla förutsägelser och motstått alla utrotningsförsök. Enligt min mening har varroan inte alls uppfört sig som man kan förvänta sig enligt Darwins utvecklingslära. Sannolikt hade biodlingen haft mindre problem med varroan utan utvecklingsläran. Enligt min mening har de bekämpningsmetoder, som har utvecklats i Darwins anda, givit rena varroa-aveln som oavsiktligt resultat. Förutom att vi fått "apistan-resistenta" varroa-stammar, har försöken att genom avel producera "varroa-resistenta" bin resulterat i ännu mer aggresiva varroa-stammar.

Sommarhalvåret, från april /maj till september /oktober är bisamhällets aktiva tid. Men januari - mars är bråda tider för biodlaren, som måste bli färdig med alla förberedelser innan säsongen börjar. Under högsommaren och semestern är det bättre att åka och bada än att snickra på halvfärdig kupmateriel, eller hur? Under senhösten sysslar biodlaren med slutslungning och kanske ljustillverkning till julmarknaden. Använd alltså tiden fram till nyår till planering!

  Fluster med långsmalt flyghål, tak och väggar samt landningsbräda, som kan fällas upp så att inga ben kommer ut eller in. Bottenlådan, målad i vitt, som flyghålet leder in till, är faktiskt det enda nödvändiga kuptillbehöret av det som syns på bilden.