Snart förbannar jag Katolska kyrkan i Sverige.
Det låter hårt. Men jag har ju själv blivit förbannad av ett gäng unga, katolska snorvalpar. Inte torra bakom öronen, som kräver att konvertiteter ska bekänna den tridentinska bekännelsen, och fördöma och förbanna "dessa heresier" (lutherdomen) "på samma sätt" (tortyr och mord) som Katolska kyrkan gjorde under 1500-talet. Nåja, ungdomligt oförstånd! Och vilken rätt har man att döma en hel mänsklighet under en gången tid? Inkvisitionenm var en realitet, och den var förfärlig, och både Gustav Vasa i Sverige och Karl V (kejsare i Österrike och anslutna länder - det största rike som någonsin funnits i hela världshistorien) sa NEJ. Men kan man verkligen skylla inkvisitionen på enskilda människors ondska. Eller på ett kyrkosystem (påvedömet) som genomgått många historiska förvandlingar. Eller på ett religiöst budskap (kristendomen) som trots allt förts vidare från generation till generation utan att till sina centrala dogmer nämnvärt påverkas av tidsandan?
Till om med datum var bestämt. Den 16 december 2005 skulle jag tas upp som medlem i Katolska kyrkan. Upptagningen skulle förrättas av kyrkoherden i den katolska församlingen, efter rekommmendation av kyrkoherden i en annan katolsk församling, vilken jag läst för. Det fanns bara ett orosmoln: Katolsk vision. Skulle jag verkligen slippa det andliga förfall som man möter i Svenska kyrkan? Till min stora förvåning försvarades Satansdyrkarna i Katolsk vision av andra katoliker, som menade "De är ju ändå en del av oss, till skillnad mot dom där lutheranerna". Men vad jag inte räknat med, var intresset från släkt och vänner. Det var nästan som vid de otaliga begravningarna av äldre släktingar. De fortfarande levande, som inte träffats under decennier, vill vara med. Jag hade inte möjlighet att arrangera den stora festen med så kort varsel, så jag bad att skjuta på upptagningen till den 23 december. Men då var kyrkoherden upptagen med förberedelserna till julmässan, och ville skjuta upptagningen över årsskiftet. Då kom kallduschen: Nya order från katolska biskopsämbetet. Jag måste gå ur Svenska kyrkan först, innan jag kunde bli upptagen i Katolska kyrkan. Jag skulle alltså inte vara medlem i någon kyrka, och inte ha begravningsrätt i någon kyrka, under en övergångstid av obestämd längd. Jag skrev under en blankett för utträde ur Svenska kyrkan, men glömde att posta den, dag efter dag, vecka efter vecka. Jag började tro att den heliga Ande låg bakom denna för mig ovanliga glömska. Och jag konstaterade att Katolsk vision försökte krossa varenda kristen dogm, som reformatorerna under 1500-talet inte hade givit sig på. Men fortfarande var Satansdyrkarna "en del av oss". Men inte jag, fick jag veta från de rättrogna katolikerna. Min lutherska barnatro var helt förkastlig.
Jag får fortfarande frågor från min kära A, om jag har varit i Katolska kyrkan nyligen. Nej, det har gått ett par år sedan senast. Vi var alltså två som inte konverterade. Som inte förverkligade våra klosterplaner. Jag hade inte tänkt stanna i Sverige. Jag skulle alltså bli invandrare i något annat land. Men jag har förstått, att som svensk kan man inte vänta tills man har flyttat utomlands inan man blir invandrare. Man måste börja med att bli invandrare i Sverige.
För att bli katolik i Sverige, måse man avsäga sig både sin svenska nationalitet och sin kristna tro. När jag läste för den katolska prästen, som f.ö. inte var svensk (De brukar inte vara det), frågade någon: "Har du nu blivit katolik". Jag svarade, närmast som ett skämt: "Jag har blivit luthersk katolik". Den katolska prästen sa då: "Då är det dags för upptagning". Det är stor spännvidd mellan den globala katolicismen och den svenska sektkatolicismen, som handlar om att byta religion i stället för att byta kyrkotillhörighet. Under hela lästiden hade jag jämfört den katolska katekesen med min lutherska tro, och kommit fram till att det bara handlade om att återerövra några dogmer som förlorades under den s.k. reformationen, och alltså inte om att byta religion.
Men för de flesta svenskfödda katoliker handlar det om att ta avstånd från något, inte om att bejaka något. Det handlar om att uttrycka sitt förakt för den tro som har förvaltats av Svenska kyrkan under flera hundra år.
Den katolska bloggaren Bengt Malgren har nu (för vilken gång i ordning) uppträtt som domare i Svenska kyrkans och protestantismens interna strider, och som vanligt tagit ställning mot den bekännelsetrogna delen. Malmgren kör med tricket att katoliker har en mer värd tro, och därför kan kosta på sig generositet mot heresier. Är det inte inkvisition, så är det total principlöshet, som dessa präktiga katoliker förespråkar.
Under rubriken "Jesusmanifestationen: Låt inte mänskliga konflikter hindra Anden att verka." skriver Malmgren:
"Visst är det så att gamla gränslinjer har tunnats ut i det ekumeniska landskapet och nya förstärkts. Evangelikala, karismatiska, katolska och ortodoxa finner varandra plötsligt i en gemensam uppslutning kring det som är den kristna trons grunder uttryckt i den nicenska trosbekännelsen som är gemensam för alla. Att man sedan gör det utifrån vitt skilda motiveringar och skilda synsätt på bibeltolkning och tradition är en annan sak. På andra sidan gränslinjen står de inom Svenska kyrkan och en del frikyrkosamfund som utifrån ett liberalteologiskt synsätt verkar vara beredda att ge upp vissa delar av tros-arvet formulerat vid koncilierna i Nicea och Konstantinopel (åtminstone är det så som det uppfattas) men ändå håller fast vid kärleken till Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.
Katolska kyrkan som av tradition har ett etablerat läroämbete och en mycket tydlig utläggning..."
Man lägger märke till två saker, som är typiska för Malmgrens retorik:
1. Han kontrasterar den förvirring, som han anser råder på den protestantiska sidan mot Katolska kyrkans etablerade läroämbete och "mycket tydliga utläggning".
2. Han nämner inte ens oss traditionella lutheraner - som faktiskt är den största gruppen inom den svenska kristenheten (om man bortser från de "kyrkotillhöriga", som inte har någon teologisk åsikt alls och aldrig går i kyrkan).
Jag är den förste att erkänna att Katolska kyrkan har en stor fördel i sitt läroämbete, som består av kyrkans 4.500 biskopar som är spridda över hela världen. Ett sådan läroämbete är inte lika känsligt för tillfälliga opinionsvindar, som Svenska kyrkans läroämbete på 22 personer. Men de kraftiga opinionskantringarna i Svenska kyrkan ändrar inte på det faktum att det finns en mer långlivad luthersk tradition.
Malmgrens ärende är emellertid att för att samarbeta med Svenska kyrkan måste man lägga sig platt för Stockholms domprost Åke Bonnier och biskop Eva Brunne, och stryka avsnitt ur trosbekännelserna. Och de avsnitt som ska strykas är avsnitt som handlar om Jesus - den Jesus som skulle manifesteras! Varför inte byta ut Jesus mot Dalai Lama? I själva verket spär Malmgren på Bonniers misstro. Huvudlinjen i hans kritik är ju att Jesusmanifestationen bara vänder sig till de små karismatiska grupperna i Svenska kyrkan.
Dessutom verkar Malmgren ha missat att det är den andra personen i treenigheten, Jesus, som ska manifesteras och inte den tredje personen, den helige Ande - i den mån man kan manifestera bara en av de tre personerna i treenigheten utan att manifestera även de båda andra. Men med Malmgrens sätt att skriva om Anden, får man intrycket att Jesusmanifestationen är en större upplaga av de seanser som Malmgren själv höll i Klara kyrka, då man skulle öva sig att säga "Helige Ande, kom" - ungefär som man lockar på en bortsprungen hund.
Mitt råd är tvärtom att Jesusmanifestationen ska bekänna allt det som trosbekännelserna säger om Jesus, och inte fördjupa sig så mycket i pingstundret och andeutgjutelsen.
Slutligen hoppar Malmgren på Stanley Sjöberg, som trots att han själv är pingstpastor, valt att fokusera på det som hela kristenheten ställer upp på - och alltså inte på andeutgjutelsen (som kallas "karisma" på katolska) - för att denne slår vakt om de centrala dogmerna (enligt trosbekännelserna) om Jesus. Men i den frågan är det Stanley Sjöberg och inte Bengt Malgren, som har visat gott omdöme och ekumeniskt sinnelag.
Men Malmgren levererar ytterligare än av sina vanliga klyschor: Att vaktslåendet om centrala, samfundsgemensamma kristna dogmer, skulle bottna i osäkerhet om sin egen tro. Katolikers tro är "mer värd" än andras tro! När man blir så styv i korken av att tillhöra Katolska kyrkan, så är det nära att jag förbannar Katolska kyrkan. Malmgren har ju också fått svar på tal på sin egen blogg, vilket han har lagt ut som om det vore typiskt för Svenska kyrkans tro:
"La Ha said:
Exakt! Låt inte mänskliga konflikter hindra Anden att verka. Eva Brunne är vigd under bön och handpåläggning med den Heliga Andes närvaro, vilket vissa "klassiska kristna" väljer att förneka och tysta ned. Innan både hennes prästvigning och biskopsvigning har hon prövats i både sin inre och yttre kallelse av mängder av duktigt folk i Guds församling och som lesbisk präst även under hela sin tjänst. Hon har nog undersökts mer än många: och befunnits lämplig. När ex Stanley S. och andra underkänner henne, säger han/de sig egentligen kunna anse att ett hundratal andra kristna i stockholm och sverige varken har kontakt med omdöme eller DHA. Är inte det oerhört förmätet och arrogant?
Den som stoppar Brunne, bryter mot Den Helige Anden."
Som om det skulle vara särskilt svårt att lära sig den karismatiska retoriken och de katolska klyschorna. Malmgren har dessutom lagt ut en länk till någon baptistpastor, som skriver att bibeltrogna kristna inte har någon ensamrätt till ordet "bibeltrogen". Alla är ju "trogna" mot sin egen tolkning av Bibeln. Vad har den katolska sekten givit den svenska kristenheten, frågar jag. Relativisering av allt. Det finns inga kristna sanningar! Bibelns Jesus har aldrig funnits. Bibeln är ett hopplock av kyrkan själv av olika textfragment, o.s.v.
Vad dessa präktiga katoliker gör, är att de sprider förvirring bland nyfrälsta protestanter (och det är ju ändå de allra flesta nyfrälsta i Sverige) som råkar halka in på någon av deras eländiga bloggar, så att de får en aha-upplevelse: "Den där Gardell har ju rätt."
Svenska katoliker ser det som mer angeläget att driva protestanter i armarna på avgudadyrkare än att vinna anhängare till sin egen kyrka. Och denne Malmgren ska representera Katolska kyrkan i förberedelserna för Jesusmanifestationen!
Till om med datum var bestämt. Den 16 december 2005 skulle jag tas upp som medlem i Katolska kyrkan. Upptagningen skulle förrättas av kyrkoherden i den katolska församlingen, efter rekommmendation av kyrkoherden i en annan katolsk församling, vilken jag läst för. Det fanns bara ett orosmoln: Katolsk vision. Skulle jag verkligen slippa det andliga förfall som man möter i Svenska kyrkan? Till min stora förvåning försvarades Satansdyrkarna i Katolsk vision av andra katoliker, som menade "De är ju ändå en del av oss, till skillnad mot dom där lutheranerna". Men vad jag inte räknat med, var intresset från släkt och vänner. Det var nästan som vid de otaliga begravningarna av äldre släktingar. De fortfarande levande, som inte träffats under decennier, vill vara med. Jag hade inte möjlighet att arrangera den stora festen med så kort varsel, så jag bad att skjuta på upptagningen till den 23 december. Men då var kyrkoherden upptagen med förberedelserna till julmässan, och ville skjuta upptagningen över årsskiftet. Då kom kallduschen: Nya order från katolska biskopsämbetet. Jag måste gå ur Svenska kyrkan först, innan jag kunde bli upptagen i Katolska kyrkan. Jag skulle alltså inte vara medlem i någon kyrka, och inte ha begravningsrätt i någon kyrka, under en övergångstid av obestämd längd. Jag skrev under en blankett för utträde ur Svenska kyrkan, men glömde att posta den, dag efter dag, vecka efter vecka. Jag började tro att den heliga Ande låg bakom denna för mig ovanliga glömska. Och jag konstaterade att Katolsk vision försökte krossa varenda kristen dogm, som reformatorerna under 1500-talet inte hade givit sig på. Men fortfarande var Satansdyrkarna "en del av oss". Men inte jag, fick jag veta från de rättrogna katolikerna. Min lutherska barnatro var helt förkastlig.
Jag får fortfarande frågor från min kära A, om jag har varit i Katolska kyrkan nyligen. Nej, det har gått ett par år sedan senast. Vi var alltså två som inte konverterade. Som inte förverkligade våra klosterplaner. Jag hade inte tänkt stanna i Sverige. Jag skulle alltså bli invandrare i något annat land. Men jag har förstått, att som svensk kan man inte vänta tills man har flyttat utomlands inan man blir invandrare. Man måste börja med att bli invandrare i Sverige.
För att bli katolik i Sverige, måse man avsäga sig både sin svenska nationalitet och sin kristna tro. När jag läste för den katolska prästen, som f.ö. inte var svensk (De brukar inte vara det), frågade någon: "Har du nu blivit katolik". Jag svarade, närmast som ett skämt: "Jag har blivit luthersk katolik". Den katolska prästen sa då: "Då är det dags för upptagning". Det är stor spännvidd mellan den globala katolicismen och den svenska sektkatolicismen, som handlar om att byta religion i stället för att byta kyrkotillhörighet. Under hela lästiden hade jag jämfört den katolska katekesen med min lutherska tro, och kommit fram till att det bara handlade om att återerövra några dogmer som förlorades under den s.k. reformationen, och alltså inte om att byta religion.
Men för de flesta svenskfödda katoliker handlar det om att ta avstånd från något, inte om att bejaka något. Det handlar om att uttrycka sitt förakt för den tro som har förvaltats av Svenska kyrkan under flera hundra år.
Den katolska bloggaren Bengt Malgren har nu (för vilken gång i ordning) uppträtt som domare i Svenska kyrkans och protestantismens interna strider, och som vanligt tagit ställning mot den bekännelsetrogna delen. Malmgren kör med tricket att katoliker har en mer värd tro, och därför kan kosta på sig generositet mot heresier. Är det inte inkvisition, så är det total principlöshet, som dessa präktiga katoliker förespråkar.
Under rubriken "Jesusmanifestationen: Låt inte mänskliga konflikter hindra Anden att verka." skriver Malmgren:
"Visst är det så att gamla gränslinjer har tunnats ut i det ekumeniska landskapet och nya förstärkts. Evangelikala, karismatiska, katolska och ortodoxa finner varandra plötsligt i en gemensam uppslutning kring det som är den kristna trons grunder uttryckt i den nicenska trosbekännelsen som är gemensam för alla. Att man sedan gör det utifrån vitt skilda motiveringar och skilda synsätt på bibeltolkning och tradition är en annan sak. På andra sidan gränslinjen står de inom Svenska kyrkan och en del frikyrkosamfund som utifrån ett liberalteologiskt synsätt verkar vara beredda att ge upp vissa delar av tros-arvet formulerat vid koncilierna i Nicea och Konstantinopel (åtminstone är det så som det uppfattas) men ändå håller fast vid kärleken till Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.
Katolska kyrkan som av tradition har ett etablerat läroämbete och en mycket tydlig utläggning..."
Man lägger märke till två saker, som är typiska för Malmgrens retorik:
1. Han kontrasterar den förvirring, som han anser råder på den protestantiska sidan mot Katolska kyrkans etablerade läroämbete och "mycket tydliga utläggning".
2. Han nämner inte ens oss traditionella lutheraner - som faktiskt är den största gruppen inom den svenska kristenheten (om man bortser från de "kyrkotillhöriga", som inte har någon teologisk åsikt alls och aldrig går i kyrkan).
Jag är den förste att erkänna att Katolska kyrkan har en stor fördel i sitt läroämbete, som består av kyrkans 4.500 biskopar som är spridda över hela världen. Ett sådan läroämbete är inte lika känsligt för tillfälliga opinionsvindar, som Svenska kyrkans läroämbete på 22 personer. Men de kraftiga opinionskantringarna i Svenska kyrkan ändrar inte på det faktum att det finns en mer långlivad luthersk tradition.
Malmgrens ärende är emellertid att för att samarbeta med Svenska kyrkan måste man lägga sig platt för Stockholms domprost Åke Bonnier och biskop Eva Brunne, och stryka avsnitt ur trosbekännelserna. Och de avsnitt som ska strykas är avsnitt som handlar om Jesus - den Jesus som skulle manifesteras! Varför inte byta ut Jesus mot Dalai Lama? I själva verket spär Malmgren på Bonniers misstro. Huvudlinjen i hans kritik är ju att Jesusmanifestationen bara vänder sig till de små karismatiska grupperna i Svenska kyrkan.
Dessutom verkar Malmgren ha missat att det är den andra personen i treenigheten, Jesus, som ska manifesteras och inte den tredje personen, den helige Ande - i den mån man kan manifestera bara en av de tre personerna i treenigheten utan att manifestera även de båda andra. Men med Malmgrens sätt att skriva om Anden, får man intrycket att Jesusmanifestationen är en större upplaga av de seanser som Malmgren själv höll i Klara kyrka, då man skulle öva sig att säga "Helige Ande, kom" - ungefär som man lockar på en bortsprungen hund.
Mitt råd är tvärtom att Jesusmanifestationen ska bekänna allt det som trosbekännelserna säger om Jesus, och inte fördjupa sig så mycket i pingstundret och andeutgjutelsen.
Slutligen hoppar Malmgren på Stanley Sjöberg, som trots att han själv är pingstpastor, valt att fokusera på det som hela kristenheten ställer upp på - och alltså inte på andeutgjutelsen (som kallas "karisma" på katolska) - för att denne slår vakt om de centrala dogmerna (enligt trosbekännelserna) om Jesus. Men i den frågan är det Stanley Sjöberg och inte Bengt Malgren, som har visat gott omdöme och ekumeniskt sinnelag.
Men Malmgren levererar ytterligare än av sina vanliga klyschor: Att vaktslåendet om centrala, samfundsgemensamma kristna dogmer, skulle bottna i osäkerhet om sin egen tro. Katolikers tro är "mer värd" än andras tro! När man blir så styv i korken av att tillhöra Katolska kyrkan, så är det nära att jag förbannar Katolska kyrkan. Malmgren har ju också fått svar på tal på sin egen blogg, vilket han har lagt ut som om det vore typiskt för Svenska kyrkans tro:
"La Ha said:
Exakt! Låt inte mänskliga konflikter hindra Anden att verka. Eva Brunne är vigd under bön och handpåläggning med den Heliga Andes närvaro, vilket vissa "klassiska kristna" väljer att förneka och tysta ned. Innan både hennes prästvigning och biskopsvigning har hon prövats i både sin inre och yttre kallelse av mängder av duktigt folk i Guds församling och som lesbisk präst även under hela sin tjänst. Hon har nog undersökts mer än många: och befunnits lämplig. När ex Stanley S. och andra underkänner henne, säger han/de sig egentligen kunna anse att ett hundratal andra kristna i stockholm och sverige varken har kontakt med omdöme eller DHA. Är inte det oerhört förmätet och arrogant?
Den som stoppar Brunne, bryter mot Den Helige Anden."
Som om det skulle vara särskilt svårt att lära sig den karismatiska retoriken och de katolska klyschorna. Malmgren har dessutom lagt ut en länk till någon baptistpastor, som skriver att bibeltrogna kristna inte har någon ensamrätt till ordet "bibeltrogen". Alla är ju "trogna" mot sin egen tolkning av Bibeln. Vad har den katolska sekten givit den svenska kristenheten, frågar jag. Relativisering av allt. Det finns inga kristna sanningar! Bibelns Jesus har aldrig funnits. Bibeln är ett hopplock av kyrkan själv av olika textfragment, o.s.v.
Vad dessa präktiga katoliker gör, är att de sprider förvirring bland nyfrälsta protestanter (och det är ju ändå de allra flesta nyfrälsta i Sverige) som råkar halka in på någon av deras eländiga bloggar, så att de får en aha-upplevelse: "Den där Gardell har ju rätt."
Svenska katoliker ser det som mer angeläget att driva protestanter i armarna på avgudadyrkare än att vinna anhängare till sin egen kyrka. Och denne Malmgren ska representera Katolska kyrkan i förberedelserna för Jesusmanifestationen!
Kommentarer
Trackback
