Vem har givit våra "kyrkopolitiker" deras uppdrag?
Även om man råkar vara vald till kyrkomötet på en partilista, representerar man inte sitt parti utan kyrkans medlemmar och ytterst kyrkans Herre.
Det är emellertid ofrånkomligt att i en kyrka, som har 76% av landets invånare som medlemmar, det finns en viss överensstämmelse mellan kyrkomedlemmarnas och hela väljarkårens åsikter. Detta är inte av ondo, om bara de s.k. kyrkopolitikerna klarar de olika rollerna som beslutsfattare inom kyrkan och det profana samhället.
Kritiken mot partipolitiseringen av kyrkan skjuter ibland över målet, och är i en del fall en täckmantel för andra politiska syften. Vissa teologiska åsikter stämplas som "politiska" för att de stöds av vissa partiföreträdare. Detta gäller i hög grad äktenskapsdebatten, där frikyrkliga och katolska sekterister försöker ta vigselrätten från Svenska kyrkan i syfte att rädda kvar kd i riksdagen. Detta är inget allkristet intresse!
Homorörelsen visar vägen för hur framgångsrik politisk påverkan ska drivas. De har inte låtit något enskilt parti monopolisera sina krav, som de i stället driver genom alla partier. Och varför skulle de inte det? Alla homosexuella är ju inte stöpta i samma politiska form.
De ideliga försöken att koppla ihop bekännelsetrogen kristendom med ett visst parti är förödande för kyrkans möjligheter att föra ut det bekännelsetrogna budskapet till andra partiers väljare. Därigenom förvärras partipolitiseringen av kyrkan.
Men Jesus är Herre över både moderater och socialdemokrater. Båda tillhör de kyrkan. De, och alla andra!
