larsflemstroms

Den numera utdöda mammuten var genetiskt så nära släkt med den nu levande indiska elefanten, att mammut och indisk elefant kan anses ha varit variationer inom samma art. Min personliga reflexion över detta är att mammuten inte ens behöver ha blivit utrotad. När glaciärer smälte sökte den sig söderut och parade sig mes sina indiska släktingar.  De mammutar, som blev kvar i Sibirien dog ut för kanske bara 1500 år sedan.

Den moderna djuraveln visar att långhårighet (som kan ha ett överlevandsvärde i kalla trakter) beror på ett genetiskt fel, som vid fortsatt avel leder till hårlöshet (som hos nutida elefanter). Man bör komma ihåg att stor kroppsvolym och långhårig päls motverkar värmeförlust, varför en stor, långhårig elefant i tropikerna torde ha dött av värmeslag. Fynd av långhårig elefant har dock gjorts även i Afrika, varifrån den indiska elefanten anses ha utvandrat.

Mammuten kan alltså ha fått en hårlös avkomma. Detta hindrar i och för sig inte att mammut och indisk elefant har existerat samtidigt. Men har hållits åtkiljda av glaciärer och inlandsisar, tills dessa smält bort. Så var det med många av de unika djurvarianterna (artrikedomen) under istiden, t.o.m. människan själv.

De äldsta fynden av neanderthalmänniska var mer lika den moderna människan än den yngsta fynden, vilket starkt indikerar att neanderthaltypen uppstod genom geografisk isolering från sina artfränder. Neanderthalarna behöver inte vara utrotade. Deras gener finns kanske fortfarande bland oss (vilket en del forskare faktiskt tror) genom uppblandning med den moderna människan, när den geografiska isoleringen upphörde.

Detta tycker jag är ett intressant forskningsspår, som kan komma att visa att religiös skapelsetro inte behöver stå i någon absolut motsättning till evolutionsbiologi som bygger på fakta och inte på naturhistoriska spekulationer.  Den enorma artrikedomen under tidigare geologiska perioder kan har varit variationer av de former som Gud en gång skapade. För att bli tagna på allvar, måste dock skapelsetroende kristna ge upp den s.k. bibelkronolin som säger att skapelsen ägde rum för bara 6.000 år sedan.

Ch Darwins utvecklingslära var en syntes av flera under den tiden (i bildade kretsar) populära föreställningar, såsom aktualitetsprincipen (numera ifrågasatt) och nationalekonomin Malthus populaionsteori. (Denna grund låg till grund för den svenska nationalekonomen Knut Wixells program från 1880 att skilja mellan sexualitet, äktenskap och fortplantnng - något som kastar sin slagskugga över den nutida abortdebatten, där kd-ledaren Göran Hägglund framstår som extrem-malthusian med sin kamp mot de "oönskade" graviditeterna.)

Ch Darwins naturvetensskapliga upptäcker, fram för allt på Galapagos-örna under forskningsresan med Beagle anses ha bekräftat utvecklingsläran. Men i vilken grad gjorde de det? Helt klart bekräftade de den s.k. mikroevulutionen, vilket skapelsetroende kristna idag (har inte alltid varit så!) är de första att erkänna.

Ch Darwin var dessutom inte den första att presentera en utvecklingslära, utan det var snarare hans berömda farfar, Erasmus Darwin. Och det var väl kombinationen av egna meriter (som iofs säkerligen var imponerande, men kanske inte unika) och släktskapen med E Darwin, som gjorde att Ch Darwin fick följa med forskningsskeppet Beagle. Det fanns förväntningar på Ch Darwin, när han anträdde resan, att han skulle finna  bevis för farfaderns teorier. Dessa förväntningar kan mycket väl ha styrt hans iakttagelser under expeditionen.

Ch Darwin var inte ens ensam om sin modifierade utvecklingslära. I princip samma lära presenterades vid samma tid av amerikanen Wallace. I striden mellan dessa två om vem av dem som egentligen var utvecklingslärans upptäckare, yttrade Wallace att Ch Darwin var en så mycket större vetenskapsman än han, så att Ch Darwin borde ha äran. Utan tvekan hade Beagle-färden givit Ch Darwin ett så stort kunskapsmässigt övertag, så att man nog bör ge honom äran.

Wallace kunde aldrig förlika sig med tanken att utvecklingsläran även gällde människan, vars tillkomst han ville se som resultat av en särskild gudomlig skapelse.
 
Enligt min mening är det inte hållbart att göra ett undantag för just människan, utan man får acceptera eller betvivla  utvecklingsläran i sin helhet. Betvivla är dock inte samma sak som förkasta. Utvecklingsläran gäller för alla arter, människan ej undantagen - men är en artgränsöverskridande utveckling möjlig? Tillåt mig tvivla på det!

Ch Darwins utvecklingslära bygger alltså på populära föreställningar inom olika vetenskapsområden vid mitten av 1800-talet. Alla dessa har inte hållit inför senare forskning, varför den utvecklingslära, som de flesta tror på idag, snarare bör kallas neo-darwinism än darwinism. Man kanske rentav bör tala om neo-neodarwinism. Det kan nog inte förnekas att den ursprungliga neodarwinismen införlivades i Hitlers rasläror. Många under sin tid framstående neodarwinister, t.ex. Herman Nilsson-Ehle i Sverige, var ju faktiskt nazister. Men alla var det inte.

Nordenstreng, som förmodligen intre själv var nazist men fascinerad av rasforskningen skriver i en bok om människoraser 1930 lakoniskt att vår tids skede av evolutionen kännetecknas av "gorillor och naturfolk utrotas." Som om det vore en naturlag.

Utvecklingsläran är naturhistoria. Enligt min mening spänner utvecklingen över så långa tidsperioder, så att fram för allt de historiska bevisen saknas eller kan förklaras på annat sätt. Därmed anser jag den artgränsöverskridande utvecklingen (makro-evolutionen) vara obevisad. Mikroevulutionen kan däremot experimentellt bevisas i vilken större djurbesättning som helst.

I syfte att bevisa utvecklingsläran, var det egentligen Darwin som grundade etologin, vetenskapen om djurbeteenden. Hans teckningar är klassiska, som realistiska exempel på aggresivitet hos djur. Så visst spelade aggressionen, (den starka mot de svaga) en roll i den ursprungliga utveckingsläran.

Från vetenskapligt håll har utvecklingsläran ifrågasatts fram för allt av astronomen Fred Hoyle, som har grundat en ny men föga uppmärksammad vetenskapsgren, astrobiologin, som menar att livet på jorden kommer från andra planetsystem.  Livet kan inte ha uppstått på jorden, enligt Hoyle. ( - om man utesluter gudomlig skapelse? )

Utan att ifrågasätta Ch Darwins stora förtjänster som forskare, tvivlar jag på utvecklingsläran. Den var det sista filosofiska systembygget. Forna tiders filosofer, kristna filosofer ej undantagna, byggde gärna filosofiska system, som utifrån någon vanligtvis enkel grundprincip förklarade allt i tillvaron, allt från hur de religiösa dogmerna ska förklaras, till naturens beskaffanhet och hur samhället ska inrättas och staten styras.

En filosofisk princip för alltings utveckling, som var mycket populär på Darwins tid var den från religionshistorien övertagna trestegsprincipen, att männsikans religiösa tänkande har utvecklats under tre olika skeden, animism, polyteism och monoteism - med ateismen som ett framtida högsta stadium. (Att religionen själv, den absolut sanna, själv kunde vara underkastad en naturlig utveckling, var i sig ett grundkott mot kristendomens ställning. Strax före Ch Darwins utvecklingslära.)

Jämför det marxistiska schemat slavsamhälle, feodalism och kaptialism med socialismen som ett högsta och sista stadum. Eller indelningen av forntiden i stenålder, bronsålder och järnålder med innevarande tid som ett hösta och sista stadium. Eller det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets föreställningar om livets utveckling: växter djur och människor med den framtida "övermänniskan" som livets verkliga krona.

I ett idéhistoriskt perspektiv måste utvecklingslärans enorma popularitet i de bildade kretsaran under slutet av 1800-talet förklaras med behovet av ett ideologiskt försvar för kolonialismen. Men neo-neodarwinisterna har förstås en poäng, när de säger att det är skillnad mellan vetenskapen och hur vetenskapen avänds. Eller var utvecklingsläran bara ett hugskott av strämningar i tiden? Jag avslutar med Pontius Pilatus klassiska fråga: Vad är sanning?