larsflemstroms

  Drottningen putsas av sina hovdamer. På denna bild ser man tydligt skillnaden mellan drottning och arbetsbin. Om inte drottningen är inköpt från någon annan bigård kan hon vara helsyskon med arbetsbina. De kan ha exakt samma uppsättning gener. Skillnaden beror på hur de har fötts upp. Drottningen kan ganska lätt lokaliseras i ringer av hovdamer. Hon känns igen på sin långa bakkropp, som innehåller hundratusentals ägg, samt att hon öht är större än arbetsbina. På ryggsköden har hon förmodligen en tunn nummerplåt, som visar hennes personnummer (kläckningsår och att hon exempelvis är den tredje drottningen som kläcktes det året).  Just den här bigården i USA har haft problem med "oönskade anlagsbärare". Drottningen har parat sig med en annan drönare än vad biodlaren hade önskat sig. Enligt orginalbildtexten visar bilden "afrikanska mördarbin".  


Intresset för biodling är tydligen stort bland läsare av kristna bloggar. Eller är det det underförstådda ämnet sex som lockar? Låt oss då först konstatera att hela Sverige var ett avelsstall 1935 - 1975, med våra riksdagsledamöter som fanatiska människoavlare. Och det mest märkliga med det svenska människoavelsprojektet, var att höjdpunkten inföll efter andra världskriget, när nazismen i Tyskland hade störtats. Svenska ministrar, såsom Gunnar Myrdal, försökte i det längsta förklara skillnaden mellan svensk och tysk människoavel med att den svenska "eugeniken"  var "negativ" (eliminera oönskade anlagsbärare) medan den tyska "eugeniken" hade varit "positiv" (tvångsparningar mellan SS-soldater och t.ex. norska kvinnor i syfte att massproducera önskade  anlagsbärare.) Att man i Tyskland även hade eliminerat oönskade anlagsbärare hade Myrdal glömt redan 1946.

Den svenska människoaveln (den "negativa eugeniken") bedrevs enligt samma principer som biavel. Under senare tid har man förvisso börjat experimentera med inseminering av bidrottningar. Men de flesta parningar är fortfarande friparningar högt under himlens sky, dit bara den bästa drönarna lyckas följa drottningen. Men vad som är en bra drönare, en önskad anlagsbärare, kan det råda delade meningar om. Biodlaren vill ha fogliga bin, och inte "aggresiva" bin, som jagar iväg både fyrbenta och tvåbenta honungstjuvar.

Vid friparningar har den, som bedriver aveln, inte full kontroll över "avelsmaterialet". Att avla fram den önskade avkomman handlar om statistiska beräkningar av den genomsnittliga avkomman.  Och då gäller det om att så lång som möjligt hindra de "oönskade anlagsbärarna" att sprida sina gener. Detta kallas undanträngningsavel, och var den metod som användes för att producera en svensk "övermänniska".

Anledningen till att det skrivits så lite om att det faktiskt handlade om människoavel, snarare än om socialt förmynderskap (som förvisso också förekom), beror sannolikt på att historiker och samhällsvetare är just historiker och samhällsvetare. Medan biologer och genetiker är just  biologer och genetiker. De förra har för dåliga kunskaper om avel, och de senare har för dåliga kunskaper i politisk historia. Den tvärvetenskapliga analysen saknas. Själv har jag inga fina akademiska titlar, men har skummat rätt så mycket tvärpolitiskt.

Dessutom är ämnet politiskt explosivt än idag. Vid mitten av 1930-talet stod det klart för genetikerna att den renrasavel, som dittills bedrivits inom lantbruket hade fått oförutsedda konsekvenser. Försöke att få fram en helvit fjällko hade lett till sterila tjurar hos denna ras. Rasbiologiska institutets nya chef Gunnar Dahlberg, som tillträdde 1936, slog in på en helt ny linje och var i stort sett positiv till import av "mänskligt avelsmaterial" i syfte att förbättra svenskarnas påstått dåliga rasegenskaper.

Enligt den äldre teorin ger korsningsavel en sämre avkomma än de ingående raserna var för sig. Enligt den nya teorin ger korsningsavel en bättre avkomma än de ingående raserna. Dessa rön från lantbruket skulle nu omsättas även i människoaveln. Och därför var invandringen strängt reglerad - för att inga "oönskade anlagsbärare" skulle komma in i landet.  Först var det nordeuropéer, sedan sydeuorpéer, och slutligen bortre asiater som valdes ut. Därefter krackelerade den reglerade invandringspolitiken, och förföljelsen i hemlandet (flyktingskälen) blev avgörande.

Gunnar Dahlberg, under vars tid som chef för Rasbiologiska institutet de flesta tvångssteriliseringarna utfördes, har gått till eftervärlden som "antirasist"! Detta visar att Sverige inte alls har gjort upp med den politik som låg bakom tvångssteriliseringarna. Och den politiken fortsätter ju med andra medel. Den selektiva abortpolitiken har ersatts med "fria aborter", som i praktiken innebär att samma kategori kvinnor som beviljades abort under den selektiva abortpolitikens tid, nu pressas av regelverk och övertalning att göra abort.

Alla abortansökningar handlades av Rasbiologiska institutet, varefter de formella besluten togs av Mecinalstsyrelsen Socialpsykiatriska nämnd, som bestod av idel feminister (för att använda ett nutida ord) från riksdagsbänkarna. Överklassen aborterade underklassens barn.

Jag har själv sedan tidiga år varit ganska intresserad av både ärftlighetslära och historia, och intresset stegrades när jag fann socialpolitiks litteratur från Dahlbergs tid i en avlidens kvarlåtenskap. Där fann jag också elevanteckningar från en personalutbildning som anordnades av Socialstyrelsen 1940. Läkaren Andrea Andréen, ordf i Svenska kvinnors vänsterförbund samt mottagare av Stalins fredspris, undervisade om metoder för människoaveln:

1) Preventivmedel (som tydligen skulle delas ut selektivt).
2) Abort (selektivt på rasbiologisk indikation)
3) Sterilisering ( på rasbiologisk indikation)
4) Isolering (inspärrning av "oönskade anlagsbärare" på mentalsjukhus)
5) Isolatbrytning genom folkomflyttningar (korsningsavel).

Ordet isolatbrytning kräver kanske en förklaring. Enligt den rasbiologiska forskningen var Gotland och andra periefera landsdelar, exempelvis Västerdalarna, gentiska isolat, som hotades av inavel och "inavelsdegeneration". Man jämförde alltså de perifera landsdelarna med ladugårdar, där en handfull kor om och om igen parades med utvalda tjurar, som var deras egen avkomma. (Och i Norrland bar ju de utvalda tjurarna på den helvita genen, som egentligen är ett letalanlag*. Men det visste man inte då.)

"Inavelsfaran" går som en röd tråd genom hela människoavelsprojektet. Hur svenska folket inom 300 år har återfallet till apstadiet beskrevs utförlig av den genetikern Arne Muntzing i dennes lärobok "Ärtlighetslära", första upplagan 1953. Muntzing var, i lihet med många andra forskare / fuskare folkpartist. Myrdal och övriga sossar var långt, långt ifrån ensamma! I sista upplagan, 1977,  av samma bok saknas kapitlet om människans ärftlighetslära helt och hållet. Mörkläggningen av människoavelsprojektet hade börjat!

När den selektiva abortpolitiken avskaffades reagerade åtskilliga frikyrkokristna och Kristdemokraterna, som då hette KDS, mot att kvinnorna skulle få bestämma själva. Man var alltså inte mot aborterna som sådana. Man ställde sig aldrig frågan vilken rätt människan har att "förbättra" Guds avbild - människan själv. Men exakt den frågan ställde sig påven Pius XI.  Han svar var ett rungande NEJ! Och jag tror att den gamla påven såg ett större sammanhang än många nutida katoliker, som enbart ser till det ofödda barnets intresse (nog så viktigt). Påven var ju inte bara mot aborter. Han var mot allting som Herman Muller** var för.
______
*) Det är egentligen fel att säga att vi européer är "den vita rasen". Vi är ju inte helvita som vita djur. Men vår ljusa hy beror dock på en "utspädningsgen", och våra blå ögon beror på att ett färgskikt saknas. Detta beror otivelaktigt på bortfall av gentisk information. När man försöker öka de vita patierna i pälsfärgen hos djurslag, som redan har stora vita partier i sin päls (som fjällkon i utgångsläget) uppnås detta till priset av ännu mer bortfall av genetisk information. Eftersom andra egenskaper, framför allt syn, hörsel, balanssinne och fortplantingsförmåga är knutna till samma gener, leder extremavel för ökad vithet till flera ärtliga defekter, bl a förkrymta testiklar hos tjurar av fjällko-ras. Men detta beror alltså på en målinriktad avel på att främja en speciell egenskap och inte på friparningar i en liten population. Man kan inte jämföra parningar mellan fjällkor, och de allra vitaste av deras egna söner, med det förhållandet att gotländska män i flera generationer har gift sig huvudsakligen med gotländska kvinnor! Men sådana jämförelser sysslade man med i Statens Rasbiologiska institutet. Och detta var ämnet för åtskilliga debatter i Sveriges riksdag. "Inavelsfaran".

**) Från början liberal amerikansk genetiker, som blev kommunist 1931 och emigrerade till Sovjetunionen. Som han dock flydde från sedan han fallit i onåd hos Stalin. Muller fick nobelpriset i medicin 1946, varefter han återvände till USA, där han startade en spermabank, med nobelpristagare och elitidrottsmän som tilltänkta givare. Det är uppenbarligen Herman Muller som har inspirerat Andrea Andréens åtgärdskatalog. Myrdal var den drivande kraften bakom nobelpristet till Muller. Sedan den tyska nazismen hade krossats behövdes nya politiska förtecken för människoavelsprojektet.