Kvinnligt och manligt
Nu har jag inte skrivit på ett tag på den här bloggen. Läsare som även följer med på andra bloggar, har kanske sett att jag skrivit på andra bloggar. Varför har jag inte haft tid med min egen blogg? Något har hänt, som tagit mycket tid och mycket energi. Det mest osannolika har drabbat mig. Sådant som man inte tror kan hända i min ålder. Är det hjärtinfarkt? Eller är det något annat med hjärtat? Ja, jag har förlorat mitt hjärta.
Har någon tänkt på vilken stor skillnad den är mellan manliga och kvinnliga bloggar? De manliga bloggarna brukar handla om den yttre verkligheten. De kvinnliga bloggarna handlar lika mycket om den inre verkligheten. Om bloggägarinnan själv. Lika mycket om det inre som om det yttre skeendet.
För att vara en manlig blogg har jag ändå lämnat ut små delar av mitt privatliv. Se inlägget om pensionsfonder, som jag skrivit jag-form: http://larsflemstroms.blogg.se/2010/january/kondom-pa-pensionsforsakringen-hjalper-mot-oo-1.html Det handlar om ett krogbesök i Stockholm, jag följer en kvinna hem, men det blev inga barn. Så då kan man ju ana vad vi gjorde. Sedan återser jag henne många år senare, och då är hon bakkassörska i Handelsbanken på Barnhusgatan. Innan jag skrev, kontrollerade jag naturligtvis att Handelsbanken inte har något kontor på Barnhusgatan.
Berättelsen är alltså fiktion. Och syftet var att diskutera hur moderna pensionssystem kan motverka överbefolkningen. Kondomkampanjer hjälper inte mot överbefolkning. Det gör däremot pensionssparande i bank! Pensionsfonder är ett alternativ till stora barnaskaror, som trygghet på ålderdomen. Men nog behövs väl ändå någon form av preventivmedel eller preventivmetod för att begränsa barnantalet? Naturligtvis! Och jag har ju även skrivit om naturlig familjeplanering:
Berättelsen är alltså påhittad. Jag har inte haft sex med någon kvinna, som numera arbetar på bank. Inte så vitt jag vet i alla fall. Berättelsen är alltså påhittad, men ändå fylld med sanna bilder ur mitt eget liv, vad jag har gjort, och hur jag har tänkt om barn och barnlöshet och mina vakendrömmar om att jag har ett okänt barn någonstans, nu i 40-årsåldern, ett barn som letar efter sin okända biologiska far. Om jag har ett för mig okänt barn, har barnet snarare fötts i Luleå än i Stockholm.
Jag hatar kondomer, och nu vet ni varför. Inte för att jag har använt kondomer särskilt ofta. Men kondomer är inte bara glädjedödare för stunden, utan kan bli till glädjedödare för livet. Men man är ju två om den saken. Sedan kan man ju förstås klä sitt kondomhat i teologiska argument. Det är ju så vi män gör. Vi är ju alltid så sakliga! Vi behandlar ÄMNET och blandar inte in oss själva, som kvinnliga bloggare brukar göra.
Jag är less på den manliga stilen, att skriva som vore det ett referat av någon forskningsrapport. Även om man har personliga erfarenheter av ämnet som avhandlas. Jag har haft utomäktenskapligt sex med ganska många kvinnor, inte så många kvinnor så att man kan säga att jag har "knullat runt". Och det har alltid varit en åt gången. Och det har vanligen, men inte alltid, varit en förälskelse med i bilden. Jag är nämligen en av dem, som gått på filmmyterna under 1950- och 1960-talet att den stora livslånga kärleken börjar med kärlek vid första ögonkastet, och att man då har träffat "den enda rätta". Ni vet de där filmerna som slutade med att de kysstes, och så gick ridån ner, och så fick man gissa fortsättningen själv.
Åren gick, och ridån gick ner för gott, utan att jag träffat den enda rätta. Och åren gick, och jag gav upp. Och åren gick. Och åren gick, och jag trodde att jag hade framtiden bakom mig. Och jag började skriva på bloggar. Jag gav råd till ungdomar: Ta chansen innan det blir för sent. Som det hade blivit för mig. Och jag började bli alltmer less på det manliga sättet att skriva om kärlek och sexualitet. Som det vore vetenskapliga avhandlingar om hur andra gör. Så jag började hämta exempel ur min egen erfarenhet. Det som var förbi, tillhör det förgångna. Vad jag gjort i jakten på den enda rätta, som jag aldrig mötte.
När ridån helt oväntat, fullständigt osannolikt, går upp och föreställningen fortsätter! Med mig själv som en av de båda huvudpersonerna. Den andra huvudpersonen är hon som jag har väntat på hela livet, hon vars namn jag inte vetat, hon vars existens jag inte känt till, fastän hon har funnits någonstans där ute under hela mitt liv. Det fullständigt osannolika, ett mirakel, har skett. Efter 65 år korsas våra vägar. Bara nyblivna pensionärer kan älska så!
Har någon tänkt på vilken stor skillnad den är mellan manliga och kvinnliga bloggar? De manliga bloggarna brukar handla om den yttre verkligheten. De kvinnliga bloggarna handlar lika mycket om den inre verkligheten. Om bloggägarinnan själv. Lika mycket om det inre som om det yttre skeendet.
För att vara en manlig blogg har jag ändå lämnat ut små delar av mitt privatliv. Se inlägget om pensionsfonder, som jag skrivit jag-form: http://larsflemstroms.blogg.se/2010/january/kondom-pa-pensionsforsakringen-hjalper-mot-oo-1.html Det handlar om ett krogbesök i Stockholm, jag följer en kvinna hem, men det blev inga barn. Så då kan man ju ana vad vi gjorde. Sedan återser jag henne många år senare, och då är hon bakkassörska i Handelsbanken på Barnhusgatan. Innan jag skrev, kontrollerade jag naturligtvis att Handelsbanken inte har något kontor på Barnhusgatan.
Berättelsen är alltså fiktion. Och syftet var att diskutera hur moderna pensionssystem kan motverka överbefolkningen. Kondomkampanjer hjälper inte mot överbefolkning. Det gör däremot pensionssparande i bank! Pensionsfonder är ett alternativ till stora barnaskaror, som trygghet på ålderdomen. Men nog behövs väl ändå någon form av preventivmedel eller preventivmetod för att begränsa barnantalet? Naturligtvis! Och jag har ju även skrivit om naturlig familjeplanering:
Berättelsen är alltså påhittad. Jag har inte haft sex med någon kvinna, som numera arbetar på bank. Inte så vitt jag vet i alla fall. Berättelsen är alltså påhittad, men ändå fylld med sanna bilder ur mitt eget liv, vad jag har gjort, och hur jag har tänkt om barn och barnlöshet och mina vakendrömmar om att jag har ett okänt barn någonstans, nu i 40-årsåldern, ett barn som letar efter sin okända biologiska far. Om jag har ett för mig okänt barn, har barnet snarare fötts i Luleå än i Stockholm.
Jag hatar kondomer, och nu vet ni varför. Inte för att jag har använt kondomer särskilt ofta. Men kondomer är inte bara glädjedödare för stunden, utan kan bli till glädjedödare för livet. Men man är ju två om den saken. Sedan kan man ju förstås klä sitt kondomhat i teologiska argument. Det är ju så vi män gör. Vi är ju alltid så sakliga! Vi behandlar ÄMNET och blandar inte in oss själva, som kvinnliga bloggare brukar göra.
Jag är less på den manliga stilen, att skriva som vore det ett referat av någon forskningsrapport. Även om man har personliga erfarenheter av ämnet som avhandlas. Jag har haft utomäktenskapligt sex med ganska många kvinnor, inte så många kvinnor så att man kan säga att jag har "knullat runt". Och det har alltid varit en åt gången. Och det har vanligen, men inte alltid, varit en förälskelse med i bilden. Jag är nämligen en av dem, som gått på filmmyterna under 1950- och 1960-talet att den stora livslånga kärleken börjar med kärlek vid första ögonkastet, och att man då har träffat "den enda rätta". Ni vet de där filmerna som slutade med att de kysstes, och så gick ridån ner, och så fick man gissa fortsättningen själv.
Åren gick, och ridån gick ner för gott, utan att jag träffat den enda rätta. Och åren gick, och jag gav upp. Och åren gick. Och åren gick, och jag trodde att jag hade framtiden bakom mig. Och jag började skriva på bloggar. Jag gav råd till ungdomar: Ta chansen innan det blir för sent. Som det hade blivit för mig. Och jag började bli alltmer less på det manliga sättet att skriva om kärlek och sexualitet. Som det vore vetenskapliga avhandlingar om hur andra gör. Så jag började hämta exempel ur min egen erfarenhet. Det som var förbi, tillhör det förgångna. Vad jag gjort i jakten på den enda rätta, som jag aldrig mötte.
När ridån helt oväntat, fullständigt osannolikt, går upp och föreställningen fortsätter! Med mig själv som en av de båda huvudpersonerna. Den andra huvudpersonen är hon som jag har väntat på hela livet, hon vars namn jag inte vetat, hon vars existens jag inte känt till, fastän hon har funnits någonstans där ute under hela mitt liv. Det fullständigt osannolika, ett mirakel, har skett. Efter 65 år korsas våra vägar. Bara nyblivna pensionärer kan älska så!
Kommentarer
Trackback
