larsflemstroms

Kristna bloggar handlar ganska ofta om sexualitet. Synpunkter has på andra sexliv. Råd ges. Har man inte fått ihop ett heterosexuellt äktenskap ska man leva i celibat. Men är det inte en allvarlig missuppfattning av celibatet,. som något slags nödlösning? Jag har fått viss kritik för att jag lämnat ut mitt privatliv på bloggar. Jodå, jag har t.o.m blivit censurerad. Det var när jag skrev att min första kvinna var tio år äldre och nyskiljd. Det oanständiga var väl att jag skrev att jag genast var med på noterna, när jag märkte vad hon ville.

I kristna sammanhang ska man förstås ha blivit förförd av den syndiga kvinnan precis som Adam blev frestad av Eva i Paradiset. Men kära nån, då, hur gamla är de när de skiljer sig? En tio år yngre man är väl inget barn!

Jag har praktiskt taget ensam drivit kritiken mot landstingens sexualupplysningssajt www.umo.se/sex. Det är däremot förförelse av underåriga. Men andra kristna debattörer vågar inte knysta. Kommer man dragandes med sina lyckliga livslånga äktenskap med sexdebut under bröllopsnatten, kan man inte diskutera. Det är som när helnykterister ska undervisa i måttlighet.

Jag har blivit varnad för att jag kan förlora mitt anseende. Och anklagelser för att ha utnyttjat kvinnor samt att jag skulle ha "oäkta" barn i varje håla. Det vore ett sannskyldigt mirakel om jag skulle ha ett enda barn!

Nu visar TV "Spårlöst". som handlar om människor som letar efter okända anhöriga. En gång var det adoptivbarn som sökte sina biologiska syskon. Nu handlar det om Stina-Marie som söker sin pappa. Hennes mamma hade varit i Paris och träffat en amerikansk musiker, "det ena ledde till det andra och nio månader senare föddes Stina-Marie. Man får följa Stina-Maries sökande. Hennes mamma framträder också i programmet. Detta är ju inget som vanliga, sekulariserade svenskar skäms för att tala om.

Det fanns en tid när jag svarade på kontaktannonser. Kvinnorna kunde få några hundra svar. Välja och vraka. Jag åkte och träffade en. Sina tre barn hade hon lämnat hos ex-mannen, för att vi skulle vara ensamma. Vad som hände? Det var mycket lyckat på alla sätt och vis. Så jag var bombsäker på att det skulle bli en fortsättning. Men tydligen blev jag utkonkurrerad.

Sedan åkte jag och träffade en annan, i motsatta delen av  landet. Samhället, där hon bodde, gav ett dystert intryck, med tomma hus. Avfolkningsbygd. Söta ungar hade hon, och var ganska vacker själv. Där satt hon med ungarna uppradade i köket. Uppklädda, för nu skulle de träffa sin nya pappa, hade de kanske fått höra. "Duger vi", frågade hon. Jag undvek nog att svara, för det var lite hastigt påkommet. Det är väl inte så man inleder ett förhållande? Vi skiljdes några timmar senare. Nu tror ni kanske att vi hade sex? Eller åtminstone någon form av fysisk kontakt?

När jag flera gånger har sagt att jag hade en felaktig syn på kvinnor på den tiden, så tror sig alla veta: Aha han utnyttjar dem! Så han åkte och knullade den här kvinnan, men var inte intresserad. Men det gjorde jag alltså inte. Hon gjorde inte minsta invit till sex, var väl inte van vid det. Hon var nog van vid att mannen tar initiativet. Men jag tog inget initiativ. Varför gjorde jag inte det?  Vårt första möte, som blev det sista, var vardagstrist och oromantiskt. Och jag trodde ju på kärlek vid första ögonkastet. Så jag skippade henne. Och sådant har mitt liv varit, fullt med missade chanser.

I stället har det blivit ett antal mycket tillfälliga förbindelser. Och då tror alla att det var så jag ville ha det. Detta är en erfarenhet som man måste kunna berätta om. När andra har barn och barnbarn får jag nöja mig med ett fantasibarn. Med en kvinna som bara kom ihåg mitt förnamn, när hon upptäckte att hon var gravid. Antalet sådana chanser kan räknas på en handens fingrar.