larsflemstroms

I en kommentar till ett tidigare inlägg har jag fått tips om en motion till kyrkomötet om lönlösa präster. Så illa har det väl ännu inte gått för Svenska kyrkan, så att vi måste börja med lönlösa präster?  Borde vi inte börja med att avskaffa de statliga lönegraderna? Under sin tid som biskop i Växjö (med en lön då på 720.000 kr /år) tyckte den nuvarande ärkebiskopen att svenska bönder borde sänka sina inkomster för att visa solidaritet med sina kollegor i fattiga länder.

Så nu tycker jag att Anders Wejryd själv ska föregå med gott exempel. 6.000 kr / mån plus fri bostad i något kloster är en lagom ärkebiskopslön, enligt min mening. Han har väl inga barn att försörja, och frun tjänar väl tillräckligt som kommunal skolchef för att försörja sig själv? Hon kan säkert försörja Anders också på sin lön. Förr fick prästfruar avstå från egen yrkeskarriär och tjäna sina män.

För övrigt riskerar stora kulturhistoriska värden att gå till spillo, när anrika prästgårdar säljs ut för att våra överbetalda kyrkoherdar inte behagar bo i dem, utan väljer billigare boende. Skulle man inte kunna tänka sig att inreda flera lägenheter i prästgårdarna? Eller göra om dem till kloster?

För övrigt tycker jag att Svenska kyrkan i likhet med Katolska kyrkan skulle införa en ordning med frivilliga fattigdomslöften för personer som får hela sin försörjning från kyrkan. Men inte noll i inkomst. Man ska kunna leva på det man får från kyrkan, oavsett hel- eller deltid, eller arvoderad tjänstgöring. Då kan inte heller någon neka att utöka sin tjänstgöring. Men det får inte bli så att bara personer med arbetsfría inkomster av stora förmögenheter har råd att vara präster. Men de ska förstås också ha möjlighet att leva i fattigdom, om de vill.

Jag hoppas inte att kyrkomötet ska avslå motionen, eftersom den bara yrkar på en utredning om lönlösa präster.
Så här står det i motionen:

"Inom andra kyrkor såsom Church of England finns en funktion som kallas Non Stipendiary Ministry eller 'icke arvoderad tjänst'. Det innebär att en person kan prästvigas efter en kortare 'introduktionskurs' för tjänst på den plats därhan eller hon firar sin regelbundan gudstjänst. Vigningen ger behörighet att utföra de prästerliga uppgifterna i den församlingen, men ger inte behörighet att söka och inneha tjänster. Uppdraget är således lokalt förankrat och utförs helt ideellt. Vi tror att detta är en framkomlig väg även för Svenska kyrkan. Vi kommer annars att hamna i en allt kraftigare nedskärning av gudstjäsntlivet och särskilt möjligheten till mässfirande, på sikt också svårigheter när det gäller att på rimliga villkor få tag på tjänstgörande präster vid begravningar, vigslar och dop."

Jag anser i stället att:

1) Det behövs en tydlig definition av vad som är "prästerliga" uppgifter. Det är uppgifter som inte får utföras av någon annan än en präst (med undantag för nöddop). Vi måste dock göra klart att en prästtjänst på hel- eller deltid innehåller både prästerliga och icke-präserliga uppgifter (som skulle kunna utföras av någon annan).

2) Det ska inte ges några dispenser från utbildningskravet för präster, om prästkandidaten är en yngre person, utom i mycket speciella fall. De ekonomiska hinder mot högre studier för vissa personer, som fanns förr, finns inte längre. Och en yngre person har ju hela livet på sig att studera till präst.

3) Antagningskraven till de statliga universiteten får inte medföra att en mer lämplig person hindras att studera till präst, medan en mindre lämplig person kan göra det. Det måste finnas alternativa utbildningar, helst i kyrkans egen regi.

4) Åldersstrecket 55 år för prästvigningar avskaffas. I stället ska personer över 55 år, vilka visat lämplighet för att bli präster, få dispens från utbildningskravet med ett eller flera år. Dispens ska också kunna ges till yngre personer, som exempelvis p.g.a dödlig sjukdom kanske inte hinner fullfölja präststudierna inom sin återstående livstid.

5) Prästvigningen ska skiljas från anställningsavtalet, med undantag för det obligatoriska pastorsadjunktåret. Ingen ska vara garanterad någon anställning på hel- eller deltid efter pastorsadjunktåret. Men alla, även de som fått dispens från utbildningskravet, ska ha rätt att söka lediga tjänster.

6) Den som inte har en prästtjänst på hel- eller deltid, får ta arvoderade uppdrag fråm fall till fall för att tjänstgöra som präst vid gudstjänster och andra förrättningar som dop, vigslar och begravningar. Arvodet ska lägst motsvara lönen för motsvarande arbetstid (inkl förberedelser) inom ett låglönjobb på den profana arbetsmarknaden.

7) Alla som tjänsgör som arvoderade präster, ska vara garanterade ett minsta antal tjästgöringstillfällen per år, motsvarande exempelvis 20 % av en heltidstjänst, men de ska också vara skyldiga att tjänstgöra i minst samma omfattning. De kan därigenom, med bibehållen inkomsttrygghet, göra upp med sin huvudarbetsgivare om att arbeta deltid på exempelvis 80 %.

8) Dispenser (venia) för lekmän att leda gudstjänster utan nattvard eller andra "prästerliga" inslag måste bli vanligare. Även dessa uppdrag ska vara arvoderade.

Prästvigningen ska normalt anses bevisa att prästen har tillräcklig komptetens för att utföra samtliga rent "prästerliga" uppgifter. Vid anställning av präster till hel- eller halvtidstjänster får den anställande församlingen själv avgöra vilken ytterligare kompetens som behövs för att fullgöra övriga arbetsuppgifter.

Det skall alltså inte gälla några geografiska, men väl kompetensmässiga begränsningar för möjligheten för "dispenspräster" att få hel- eller deltidsanställningar. Det kan däremot vara lämpligt att venia bara ges för en viss församling eller ett visst pastorat.