larsflemstroms

I första delen har jag beskrivit hur samhället har förändrats, så att vi har blivit alltmer beroende av samhället och alltmer styrda av politiska beslut. Det handlar både om att vi styrs i den riktning politikerna vill. Och som de öppet har redovisat att de vill (exempel: pappamånad i föräldrarförsäkringen). Och det handlar om dolda motiv (exempel:  avsikten skattefrielse på "miljöbilar" är att öka bilförsäljningen, men det erkänner man inte). Politiska beslut kan också styra oss i en riktning, som politikerna inte vill. Sådana beslut brukar kallas "kontraproduktiva".

När jag var barn fanns ett tegelbruk i nästan varje stad. Kalla vinterdagar brukade luffare och andra uteliggare sova på tegelugnarna. Luffare var personer som mestadels gick omkring och tiggde på landsbygden. Då fanns fortfarande många bondgårdar och i en del gårdar var luffarna välkomna gäster. Ibland kunde de tjäna en hacka ("svart", naturligtvis) som daglönare. Idag måste uteliggare försörjas av samhället för att inte svälta ihjäl.

När stenålderskvinnan blev med barn, fick stenåldersmannen ge sig ut och jaga för att få lite extra protein. Det var tufft och kunde ibland ta flera dagar att komma tillräckligt nära ett djur för att fälla det. Men han behövde inte bekymra sig om jaktarrenden och lagstadgade jakttider.

Allting är naturligtivs inte politikernas fel. Det är i stället deras förtjänst att vi inte alla svälter ihjäl eller dödar varandra i ett allas krig mot alla. Om det inte skulle finnas bestämmelser om jakten, om det hade varit fritt fram för alla, i ett land med Sveriges folkmängd skulle det vara utjagat på ett litet kick.

Men faktum är att vi har blivit mer beroende av samhället. Den som skulle kunna försörja sig själv i ett stenålderssamhälle eller i ett omodernt samhälle av 1950-talsmodell, kan inte göra det i dagens samhället om han /hon inte har ett jobb.

Man kan naturligtvis diskutera om inte detta beroende av samhället har gjort oss onödigt passiva och initiativlösa. Och vems fel det i så fall är. Jag läste om ett australiskt stenåldersfolk som hade kommit till en missionsstation. Efter att ha suttit syssloslösa på stationen under några år, tröttnade de och försökte återgå till stenålderslivet. Men de lyckades inte.

Så länge de inte hade haft något annat alternativ, hade de inte tänkt på hur hårt stenålderslivet var.  De hade fettvalkar kring magen och kunde inte smyga sig på bytesdjuren som förut. Ungdomarna, som borde ha blivit invigda i vuxenlivets roller, hade inte blivit det. De visste inte hur man spårar ett byte. De äldre beskyllde ungdomarna för att vara ouppfostrade och det var ständiga gräl. Helt förkrossade och berövade all självkänsla återvände de till missionsstationen. Och ännu ett mörkt kapitel hade skrivits i kristendomens historia.

Skulle du, kära bloggläsare, klara av ett stenåldersliv? Nu är rätta årstiden att prova på. Dina förfäder kunde ...

Vi kan alltså se hur den så kallade utvecklingen, som ingen politiker eller politiskt parti, rår för har begränsat våra möjligheter. Det är inte politikerna som har lagt ner tegelbruken, där luffare kunde värma sig. Ingen politiker har hindrat oss att lära oss använda en stenyxa. Men till detta kommer att det faktiskt finns politiska beslut, som sätter ramar för vårt handlande. Det är populärt bland vissa politiker att ställa krav på vårt beteende för att få de bidrag, som vi själva har finansierat genom våra skatter.

Finns det en "understödsmentalitet" som gör att folk inte kommer sig för med att göra sådant, som de borde klara själva? Och vems fel är det, om så skulle vara fallet? Man skulle kanske samla ihop ett gäng arbetslösa, ensamma mammor och anklaga dem: "Ni kan men ni vill inte. Någonting har ni väl ändå som ni kan sälja?"

Det finns ju fullt med företagsamma kvinnor, som startar modeboutiqer  och liknande. Kundunderlaget räcker förstås inte till en boutiqi varje gathörn. Men det är ju ändå de företagsamma, som själva tar tag i sin situation, och de icke-företagsamma som inte gör det. Så kan man förstås resonera. Men skulle det bli bättre med ombytta roller?

Uppmaningar av typ "Ta dig själv i kragen", är kanske kontraproduktiva? Åtminstone om de inte kombineras med andra typer av åtgärder.

Att människor, som skulle kunna göra det, inte tar tag i sin egen situation är ett problem i sig. Eller är det också politikernas fel? Finns det en slentrianmässig politisk retorik som fritar individernas från deras eget ansvar. Finns sådana resonemang på  min blogg, i det jag skriver? I så fall är det väl mitt fel också, att en del kvinnor gör abort. (Förhoppningsvis har de inte läst min blogg!)

Vi får inte glömma att politikerna har sitt uppdrag från väljarna i ett demokratiskt samhälle. Politikerna kan inte agera överhet i gammaldags mening, som satte folk i fängelse för brott mot lösdriverilagen. Det är inte politikerna som väljer väljare (även om Kristdemokraterna tror det), utan precis tvärtom. Det är kontraproduktivt när politiker försöker uppfostra sina - och i synnerhet andra partiers - väljare.

Ingen har rätt att ta någon annns liv. Och det gäller även ett barn, som man kommer att få försöröjningsansvar för när det har fötts.

Kvinnor har i alla tidigare tider varit beredda att offra sina liv för sina barn, för att deras barn ska leva. Och män har i alla tidare tider varit beredda att offra sina lev för kvinnor och barn. Under 1900-talet har detta ändrats, så att (en del) kvinnor har varit beredda att offra sina liv för att deras barn ska dö. Långt innan vi fick laglig abort för alla kvinnor drevs en intensiv propaganda för fri abort. Och staten tillstyrkte abort på rasbiologisk indikation. Gamla moralbegrepp ställdes på huvudet.

Men bör då inte samhället vara så inrättat, så att gravida kvinnor frivilligt avstår från abort?