larsflemstroms

För att vara präst i Svenska kyrkan ställs helt andra krav än på lekmän. På lekmän ställs inga krav alls. Och det är som det ska vara. I Svk blir man frälst i kyrkan, man kan säga att det är syftet med medlemskapet. Om man då inte skulle ställa högre krav på präster än på andra, skulle det ju blir som när blinda leder blinda. I frikyrkorna blir man frälst utanför kyrkan, innan man blivit medlem. Det är "de redan frälstas" gemenskap.

Det finns många bra präster i Svenska kyrkan. Men prästämbetet som sådant befinner sig i fritt fall. Detta borde biskoparna, och den främste av dem är ju ärkebiskop Anders Wejryd, ingripa mot. En biskop ska vara en "tillsyndsman". Vem utövar då tillsyn över biskoparna? Tja, det finns något som heter "Tillsynsnämnden för biskopar". Detta är en av de kvasirättsliga organ, som har övertagit de statliga myndigheternas, exempelvis JO:s tillsyn av kyrkan. I stället borde man ha återgått till den apostoliska traditionen.

Jag läste för ett par år sedan på en ortodox kyrkas hemsida att biskoparna ska vara lärare och väktare. Men även kyrkans lekmän ska vara väktare, "ty även biskoparna kan fela och förleda." Detta skrevs i samband med en diskussion om konciliet i Florens på 1400-talet. Om en lekman någonstans i Sverige kräver att ärkebiskop Anders Wejryd ska granskas, så är det i god urkyrklig tradition.

Jag har skrivit att pastorsadjunkten Helle Klein borde avsäga sig prästämbetet. Hon har haft gott om tid på sig sedan hennes prästvigning att bestämma sig om hon ska vara kyrkans tjänare eller kyrkans herre i egenskap av politisk opinionsbildare. En präst ska inte ha två herrar över sig. Detta sätter gränser för prästers engagemang i det profana samhället.

Blir det konflikt mellan den himmelska och den jordiska överheten, ska den himmelska överheten åtlydas. "Man ska lyda Gud mer än människor", står det i Apostlagärningarna. Som emellertid också utvecklar en ganska stark argumentation för att den jordiska överheten ska lydas i övriga fall.

Svenska kyrkan har ett så märkligt förhållande till Anställningsskyddslagen, så att jag har betecknat kyrkans beteende som arbetsrättslig kriminalitet. Anders Wejryd har, som både biskop i Växjö stift och som ärkebiskop, varit inblandad i så många utköp etc, att han måste hållas ansvarig. Om inte på annat sätt än som den högste befattningshavaren. Wejryd är den gemensamma nämnaren, inte de som har mist jobben. Wejryds karriärväg verkar kantad av folk som fått gå. 

Har alla dessa verkligen haft samarbetsproblem på tidigare arbetsplatser? Utåt har Wejryd framstått som en "progressiv" kraft som tagit itu med kvinnoprästmotståndare etc. Vilken tidningsredaktion skulle sätta en journalist på att "granska" en ärkebiskop, som gör som den politiska tidningsledningen vill? Vad media har för inställning kan man läsa i boken Värstingkristna i drevet.

Jag skulle inte tro att Aftonbladet kommer att granska Wejryd så länge Helle Klein är politisk chefredaktör. Hon har ju fullt upp med att misstänkliggöra både Mona Sahlin och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin. Men inte tror jag att det blir någon granskning om Helle Klein slutar på tidningen.  Ingen annan redaktion har ju varit intresserad.

I Götebrogs-Posten kölhalas påven av ledarskribenten Gert Gelotte. Som "katolik" vill han inte blanda sig i Svenska kyrkans angelägenheter, men likafullt hade han synpunkter på en av nomineringsgrupperna i kyrkovalet. Hur manipulerade är de svenska tidningsläsarna?

Så de flesta tycker väl att det är bra att Wejryd rensar ut. Men borde inte någon alarmklocka ringa, när utrensningarna drabbar även personer, som inte haft några teologiska invändningar mot ärkebiskopens linje i vare sig kvinnoprästfrågan, äktenskapsfrågan eller frågan om nattvarden?

När lagen om anställningskydd infördes var det kraftiga protester från privata arbetsgivare, uppbackade av de borgerliga partierna. Det har obstruerats mot lagen på åtskilliga arbetsplatser, och detta kan ha smittat av sig på kyrkan. Men för kyrkan gäller bibelordet att "All överhet är av Gud". Och kyrkan ska inte vara en tummelplats för vare sig borgerliga obstruktioner mot lagar som har initierats av socialdemokratiska regeringar, eller socialdemokratisak obstruktioner mot lagar som har initierats av borgerliga regeringar.

Utköp under tvång försvaras ibland med att det är "enligt lagen". Så är icke fallet. Det är som om brott vore "enligt lagen" för att man betalar böterna. Straffsanktionen för olagliga uppsägningar är skadestånd till den som sagts upp. Genom att erbjuda det skadestånd, som Arbetsdomstolen skulle döma ut, som vedrlag för en "frivillig" uppgörelse, kan arbetsgivare kringgå lagen. Jag skulle ha viss förståelse för en pressad småföretagare som agerade på det sättet. Det är ju svårt att sluta själv, om man äger företaget. Men knappast någon småföretagare har råd med detta. Utan de arbetsgivare som kringgår lagen, är själva anställda chefer (eller förtroendevalda) som inte betalar skadestånden ur egen ficka.

Jag anser att detta beteende hos bl.a. kyrkliga arbetsgivare är ett brott: trolöshet mot huvudman. Jag bara frågar: Har inte Wejryd använt kyrkans pengar till att finansiera sina personliga konflikter med "underställda"? Det värsta är dock inte den ekonomiska trolösheten. Utan trolösheten mot kyrkans Herre. Men jag håller alltså ärkebiskopen ansvarig bara för de fall, som han själv har varit inblandad i. Utköpen har totalt kostat kyrkan många tiotals, om inte hundratals miljoner.

Samtidigt som fattiga församlingar saknat pengar till brand- och stöldkydd, med följd att ovärderliga kulturskatter försvunnit eller gått upp i rök. Hälften av Svenska kyrkans medlemmar är ateister, som är medlemmar av kulturbevarandeskäl.

Var det inte samme Anders Wejryd som utkäpade en prestigestrid med kronprisessan om vem som skulle leda henne fram till altaret när hon gifte sig? Det var förstås en stor teologisk fråga, skillnaden mellan himmel och helvete... 

Och finns det inte en hovpredikant, som kunde ge råd inför bröllopet på ett mer diskret sätt? Var konflikten mellan ärkebiskopen och kronprinsessparet en del i ett större mönster, en ärkebiskop som undviker strid i teologiska frågor, men bråkar om petitesser och låter folk gå på grund av strunt?