Karin och sidobevisningen
Karin Långström-Vinge har bloggat om Aftonbladets Littorin-affär. Jag fann det mycket anmärkningsvärt att en präst kunde skriva så - om vi undantar Helle Klein förstås. Men när jag nu tittat närmare på vad hon har skrivit, ser jag att hon har citerat Dagens Nyheter *. Karin har alltså citerat DN, men det verkar vara hennes egna åsikter också. För hon tar inte avstånd.
Karin skriver på sin blogg (länk i spalten till höger) att anklagelserna mot Littorin aldrig kommer att prövas i domstol eftersom det påstådda brottet är preskriberat. Hon skriver att frågan har kommit att utvecklas till ett "trovärdighetskrig" mellan ministern och den prostituerade kvinnan, samt ett trovärdighetsproblem för Fredrik Reinfeldt själv. För Renifelt också, frågar jag. För att han inte har uttalat någon personlig mening, om detta som han inte kan veta något om. För ingen har ju påstått att han var med själv.
Och det har ju faktiskt hänt förr att ministrar har köpt sex, och sedan förnekat det. Så det är väl inte läge för Reinfeldt att gå ut med vad han tror?
För statsministern räcker det väl att även osanna uppgifter kan vara en belastning för regeringsarbetet? (Obs att jag skriver "regeringsarbetet" och inte "moderaternas valrörelse". Reinfeldts agerande i frågan är klart statsmannamässigt, enligt min mening.)
Sedan citerar Karin DN:
"Oavsett om Aftonbladets uppgifter är korrekta eller ej står det klart att Littorin lagt ut dimridåer och skamlöst utnyttjat sina barn i sitt avgångstal.
Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.
Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.
...
Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak."
Menar du verkligen det, Karin, är även det fetstilta din personliga åsikt? En minister ska väl tala sanning, oavsett vad som är bevisat eller inte? Men inte ens om man är minister är man skyldig att säga sanningen om sitt privatliv till en påflugen journalist från en snasktidning.
DN verkar här faktiskt mena att media ska uppfattas som en myndighet, vars frågor man är skyldig att svara på, vid risk att "domstolen" annars avkunnar en tredskodom*. Det är mycket allvarligt att sådana maktfullkomliga idéer finns hos landets största tidning. Detta visar att ledarredaktionen på DN inte förstår skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan rättssäkerhet och ståndrätt.
Och att Karin Långström-Vinge, som förutom präst även är en ganska så väl påläst och rättrådig fp-politiker, inte heller förstår skillnaden. Man kan rentav fråga om media har lyckats indoktrinera hela svenska folket i eget maktintresse, och därmed är ett reellt hot mot demokratin och rättssäkerheten.
På Aftonbladets bandupptagning från Visby flygplats ser man reportern Mattias Carlsson jaga ministern med frågor som han redan fått svar på. Och man hör Mattias Carlsson hota med att han har bevis.
Detta får mig att misstänka att Aftonbladet inte alls hade några bevis, att man saknade stöd för en publicering av "affären" - och i brist på bevis försökte få ett erkännande från Littorin. Så att man kunde låta bomben brisera. Men nu stod man där utan vare sig bevis eller erkännande. Men en tidningens reporter hade jagat ministern med påståenden om bevis för sexköp inför både allmänhet och journalister från andra medier.
Nu fanns ingen återvändo. T f ansvariga utgivaren konfererade med chefredaktören Jan Helin i Spanien, som (enligt egen uppgift) gav klartecken. Littorin straffades med tredskodom ** för ett brott, som redan var preskriberat.
Fästmön får yla med hyenorna, men så här får det inte gå till. Media har blivit en stat i staten.
Sedan frågar Karin: "Sen undrar jag - oavsett om Littorin är skyldig eller ej - varför det är så svårt att vara uppriktig med sexköpen? Ponera att du tycker det är helt okej - en extra krydda i tillvaron där du får vad du betalar för som vilken tjänst som helst - men varför då inte stå för det?"
Karin, som är ledamot av kyrkomötet, kan ju ta upp frågan på kyrkomötet. Det är ju bara att avskaffa sexköp som synd, så får staten följa efter och ändra sina lagar. För det finns väl inget som säger att det alltid är kyrkan som ska rätta sig efter staten?
Här kan du för resten se och höra hur Mattias Carlsson, som lekt rallyförare på Norrlands-vägarna, jaga ministern.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article7447354.ab
________
*) Det kunde iofs vara intressant att belysa DN:s syn lpå vad som är en aglig domstol. Som en sådan vill ju DN att media ska agera. Det har ledarredaktionen talat om varje gång, som det har rests förslag på antinazistlagar (av samma slag som finns i t.ex. Tyskland). Nejnej, den rättskipningen ska media sköta om, har DN lovat. I Sverige ska alltså misstänkta nazister, dömas och straffas av media, utan ett uns av rättssäkerhet.
**) I vissa fall kan en domstol avkunna en tredskodom. Båda parter i en tvist har då förelagts att yttra sig till domstolen. Några tvångsmedel för att framtvinga ett yttrande har inte ens domstolen. En tredskodom innebär dock att domstolen, utan att pröva frågan i sak, dömer till motpartens fördel, om den ena parten avstår från att yttra sig. Tredskodom får aldrig utdömas i brottmål. Men det har media satt i system mot personer som vägrar svara på frågor från journalister, att hämnas med negativ publicering.
Läs även:
http://motdrevet.blogg.se
Karin skriver på sin blogg (länk i spalten till höger) att anklagelserna mot Littorin aldrig kommer att prövas i domstol eftersom det påstådda brottet är preskriberat. Hon skriver att frågan har kommit att utvecklas till ett "trovärdighetskrig" mellan ministern och den prostituerade kvinnan, samt ett trovärdighetsproblem för Fredrik Reinfeldt själv. För Renifelt också, frågar jag. För att han inte har uttalat någon personlig mening, om detta som han inte kan veta något om. För ingen har ju påstått att han var med själv.
Och det har ju faktiskt hänt förr att ministrar har köpt sex, och sedan förnekat det. Så det är väl inte läge för Reinfeldt att gå ut med vad han tror?
För statsministern räcker det väl att även osanna uppgifter kan vara en belastning för regeringsarbetet? (Obs att jag skriver "regeringsarbetet" och inte "moderaternas valrörelse". Reinfeldts agerande i frågan är klart statsmannamässigt, enligt min mening.)
Sedan citerar Karin DN:
"Oavsett om Aftonbladets uppgifter är korrekta eller ej står det klart att Littorin lagt ut dimridåer och skamlöst utnyttjat sina barn i sitt avgångstal.
Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.
Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.
...
Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak."
Menar du verkligen det, Karin, är även det fetstilta din personliga åsikt? En minister ska väl tala sanning, oavsett vad som är bevisat eller inte? Men inte ens om man är minister är man skyldig att säga sanningen om sitt privatliv till en påflugen journalist från en snasktidning.
DN verkar här faktiskt mena att media ska uppfattas som en myndighet, vars frågor man är skyldig att svara på, vid risk att "domstolen" annars avkunnar en tredskodom*. Det är mycket allvarligt att sådana maktfullkomliga idéer finns hos landets största tidning. Detta visar att ledarredaktionen på DN inte förstår skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan rättssäkerhet och ståndrätt.
Och att Karin Långström-Vinge, som förutom präst även är en ganska så väl påläst och rättrådig fp-politiker, inte heller förstår skillnaden. Man kan rentav fråga om media har lyckats indoktrinera hela svenska folket i eget maktintresse, och därmed är ett reellt hot mot demokratin och rättssäkerheten.
På Aftonbladets bandupptagning från Visby flygplats ser man reportern Mattias Carlsson jaga ministern med frågor som han redan fått svar på. Och man hör Mattias Carlsson hota med att han har bevis.
Detta får mig att misstänka att Aftonbladet inte alls hade några bevis, att man saknade stöd för en publicering av "affären" - och i brist på bevis försökte få ett erkännande från Littorin. Så att man kunde låta bomben brisera. Men nu stod man där utan vare sig bevis eller erkännande. Men en tidningens reporter hade jagat ministern med påståenden om bevis för sexköp inför både allmänhet och journalister från andra medier.
Nu fanns ingen återvändo. T f ansvariga utgivaren konfererade med chefredaktören Jan Helin i Spanien, som (enligt egen uppgift) gav klartecken. Littorin straffades med tredskodom ** för ett brott, som redan var preskriberat.
Fästmön får yla med hyenorna, men så här får det inte gå till. Media har blivit en stat i staten.
Sedan frågar Karin: "Sen undrar jag - oavsett om Littorin är skyldig eller ej - varför det är så svårt att vara uppriktig med sexköpen? Ponera att du tycker det är helt okej - en extra krydda i tillvaron där du får vad du betalar för som vilken tjänst som helst - men varför då inte stå för det?"
Karin, som är ledamot av kyrkomötet, kan ju ta upp frågan på kyrkomötet. Det är ju bara att avskaffa sexköp som synd, så får staten följa efter och ändra sina lagar. För det finns väl inget som säger att det alltid är kyrkan som ska rätta sig efter staten?
Här kan du för resten se och höra hur Mattias Carlsson, som lekt rallyförare på Norrlands-vägarna, jaga ministern.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article7447354.ab
________
*) Det kunde iofs vara intressant att belysa DN:s syn lpå vad som är en aglig domstol. Som en sådan vill ju DN att media ska agera. Det har ledarredaktionen talat om varje gång, som det har rests förslag på antinazistlagar (av samma slag som finns i t.ex. Tyskland). Nejnej, den rättskipningen ska media sköta om, har DN lovat. I Sverige ska alltså misstänkta nazister, dömas och straffas av media, utan ett uns av rättssäkerhet.
**) I vissa fall kan en domstol avkunna en tredskodom. Båda parter i en tvist har då förelagts att yttra sig till domstolen. Några tvångsmedel för att framtvinga ett yttrande har inte ens domstolen. En tredskodom innebär dock att domstolen, utan att pröva frågan i sak, dömer till motpartens fördel, om den ena parten avstår från att yttra sig. Tredskodom får aldrig utdömas i brottmål. Men det har media satt i system mot personer som vägrar svara på frågor från journalister, att hämnas med negativ publicering.
Läs även:
http://motdrevet.blogg.se
Kommentarer
Trackback
