Staten abdikerade från uppgiften att vara stat. Sedan tog media över.
Under 1990-talet mördades ett antal personer av svenska nazister, däribland en fackföreningsledare i Syndikalisterna. Saken ansågs så allvarlig så att Riksdagen höll en debatt. På morgonen före debatten skickade jag ett fax till Alf Svensson, som då var partiledare för Kristdemokraterna och skulle ta debatten för partiets räkning. Jag hänvisade till att Sverige nyligen gått med i EU och hade öppna gränser mot övriga EU-länder. Jag varnade för att Sverige skulle bli en bas för sådan nazistisk verksamhet (bl.a, förnekande av förintelsen av judar under andra världskriget) som är förbjuden i andra EU-länder. Jag föreslog att Sverige skulle införa samma antinazistlagar som andra EU-länder, b.a. Tyskland.
Alf Svensson började sitt tal med att säga att det är en "missuppfattning" att Kristdemokraterna ville lagstifta mot nazismen. Ingen annat talare berörde frågan och debatten urartade snabbt till en pajkastning mellan framför allt moderater och vänsterpartister om höger- eller vänsterextremismen är värst. Den folkvalda statsmakten, Riksdagen, abdikerade från uppgiften att vara stat.
Kort efteråt skrev dagssspressens chefredaktörer ihop sig om ett utspel om att det vore fel att lagstifta mot nazistiska åsikter, utan i stället skulle media ta på sig att bekämpa den politiska extremismen. Alltså det som polis, domstolar och de verkställande myndigheterna gör i andra länder. Vad händer med den som utpekas som politisk extremist av en maktberusad journalist med stöd av en ansvarig utgivare med egen bakgrund i någon extrem rörelse?
Och vad händer när media börjat ta över statsapparatens repressiva roll? De "brott" som media tagit på sig att bekämpa utan att behöva följa någon processlag och utan rätt till försvar för den anklagade blir bara fler. Nu har som bekant Aftonbladet tagit på sig uppgiften som sedlighetspolis. För en fällande dom räcker att man vägrat "sitta ner" och diskutera sitt privatliv med något avskum till journalist. Jag tycker att journalisten ifråga, Mattias Carlsson , borde sitta ner och bekänna sina trafibrott inför den same, vars renar han körde ihjäl i rikspresshyenornasd jakt på nyhter om en försvunnen kvinna, som senare hittades mördad.
Nu skriver prästen Karin Långström-Vinge, som redan pekat ut ministern som skyldig, på sin blogg "Tragiskt nog för både Sven-Otto och 'Anna' kommer nog saken aldrig att redas ut, såvida de inte träffas och pratar igenom vad som hänt och inte. Inte för allmänintressets skull, utan för deras egen. Aldrig bra att leva med surdegar."
Hur sitter man ner med en anonym "källa", som i värsta fall är påhittad av journalistkräken på Aftonbladet? Jag har själv fått påpekat för mig att media aldrig hittar på sina "källor". Hur kan man veta det? Tidningen begår ju faktiskt ett brott, om den skulle avslöja "källan". Och det är förjbudet för personer i myndighetsställning (exempelvis en minister) att efteforska medias "källor". Bestämmelsen är naturligtvis till för att skydda uppgiftlämnare, men kan alltså bekvämt användas av media för att hindra sanningen om "källorna" att komma fram. Den som är åtalad inför en domstol har däremot rätt att veta namnen på både målsägare och vittnen.
Media är ett allvarligt hot mot både demokratin och de mänskliga rättigheterna, bl.a. artikel 6 i Europakonventionen, om rätt för den som misstänks för brott till rättegång inför en lagligt upprättad domstol. Detta måste även gälla både politiska brott och sexualbrott. Den s.k. Littorin-affären har fullständigt dragit uppmärksamheten från faktumen att Littorins partikamrat, justitieminster Betrice Ask, m, har genomfört den värsta försämringen sedan demokratins genombrott av rättssäkerheten i våra lagligt upprättade statliga domstolar.
Hon har ju dessutom skämt ut sig och sitt parti med förslaget att skicka ut stämningar till personer som inte ens är dömda i gredelina kuvert, för att de ska straffas av närstående och av eventuella babblande brevbärare. Det är ju på liknade sätt som media verkställer sina straff, genom att uppvigla lynch-stämningar.
Hur gick det för resten med nazistjakten i media? Den som hade väntat sig analyserande artiklar om varför den nazistiska ideologin är fel, historiska artiklar som bemöter förnekandet av förintelsen o.s.v. har i stället fått läsa hetsartiklar om judar, som handlar med stulna organ för transplantationer. Från en mycket osäker "källa". Helt i nazisternas egen stil!
i
Under riksdagsdebatten sa de borgerliga partiföreträdarna att man kan inte förbjuda nazistpartier, om man inte även förbjuder Vänsterpartiet! Det finns nu extrema vänstergrupper (som inget har med Vänsterpartiet att göra), som med misshandel och våld bekämpar verkliga och inbillade nazister.
Släpa fram chefredaktörerna, som trodde att media kunde kapa åt sig ett monopol på nazistbekämpning i ljuset. När staten inte sköter rättsskipningen gör lynchmobbar det i stället. Och då kan man inte, som Expressens förre chefredaktör dölja sina hyenefasoner bakom att man är en kulturperson som skriver dikter! Resultat av statens abdikation som nazistbekämpare blir kanske som i Tyskland omkring 1930 då uniformerade kommunist- repsektive nazistgäng slogs på gatorna, hetsade av vänster- repsektive högerpressen!
Alf Svensson började sitt tal med att säga att det är en "missuppfattning" att Kristdemokraterna ville lagstifta mot nazismen. Ingen annat talare berörde frågan och debatten urartade snabbt till en pajkastning mellan framför allt moderater och vänsterpartister om höger- eller vänsterextremismen är värst. Den folkvalda statsmakten, Riksdagen, abdikerade från uppgiften att vara stat.
Kort efteråt skrev dagssspressens chefredaktörer ihop sig om ett utspel om att det vore fel att lagstifta mot nazistiska åsikter, utan i stället skulle media ta på sig att bekämpa den politiska extremismen. Alltså det som polis, domstolar och de verkställande myndigheterna gör i andra länder. Vad händer med den som utpekas som politisk extremist av en maktberusad journalist med stöd av en ansvarig utgivare med egen bakgrund i någon extrem rörelse?
Och vad händer när media börjat ta över statsapparatens repressiva roll? De "brott" som media tagit på sig att bekämpa utan att behöva följa någon processlag och utan rätt till försvar för den anklagade blir bara fler. Nu har som bekant Aftonbladet tagit på sig uppgiften som sedlighetspolis. För en fällande dom räcker att man vägrat "sitta ner" och diskutera sitt privatliv med något avskum till journalist. Jag tycker att journalisten ifråga, Mattias Carlsson , borde sitta ner och bekänna sina trafibrott inför den same, vars renar han körde ihjäl i rikspresshyenornasd jakt på nyhter om en försvunnen kvinna, som senare hittades mördad.
Nu skriver prästen Karin Långström-Vinge, som redan pekat ut ministern som skyldig, på sin blogg "Tragiskt nog för både Sven-Otto och 'Anna' kommer nog saken aldrig att redas ut, såvida de inte träffas och pratar igenom vad som hänt och inte. Inte för allmänintressets skull, utan för deras egen. Aldrig bra att leva med surdegar."
Hur sitter man ner med en anonym "källa", som i värsta fall är påhittad av journalistkräken på Aftonbladet? Jag har själv fått påpekat för mig att media aldrig hittar på sina "källor". Hur kan man veta det? Tidningen begår ju faktiskt ett brott, om den skulle avslöja "källan". Och det är förjbudet för personer i myndighetsställning (exempelvis en minister) att efteforska medias "källor". Bestämmelsen är naturligtvis till för att skydda uppgiftlämnare, men kan alltså bekvämt användas av media för att hindra sanningen om "källorna" att komma fram. Den som är åtalad inför en domstol har däremot rätt att veta namnen på både målsägare och vittnen.
Media är ett allvarligt hot mot både demokratin och de mänskliga rättigheterna, bl.a. artikel 6 i Europakonventionen, om rätt för den som misstänks för brott till rättegång inför en lagligt upprättad domstol. Detta måste även gälla både politiska brott och sexualbrott. Den s.k. Littorin-affären har fullständigt dragit uppmärksamheten från faktumen att Littorins partikamrat, justitieminster Betrice Ask, m, har genomfört den värsta försämringen sedan demokratins genombrott av rättssäkerheten i våra lagligt upprättade statliga domstolar.
Hon har ju dessutom skämt ut sig och sitt parti med förslaget att skicka ut stämningar till personer som inte ens är dömda i gredelina kuvert, för att de ska straffas av närstående och av eventuella babblande brevbärare. Det är ju på liknade sätt som media verkställer sina straff, genom att uppvigla lynch-stämningar.
Hur gick det för resten med nazistjakten i media? Den som hade väntat sig analyserande artiklar om varför den nazistiska ideologin är fel, historiska artiklar som bemöter förnekandet av förintelsen o.s.v. har i stället fått läsa hetsartiklar om judar, som handlar med stulna organ för transplantationer. Från en mycket osäker "källa". Helt i nazisternas egen stil!
i
Under riksdagsdebatten sa de borgerliga partiföreträdarna att man kan inte förbjuda nazistpartier, om man inte även förbjuder Vänsterpartiet! Det finns nu extrema vänstergrupper (som inget har med Vänsterpartiet att göra), som med misshandel och våld bekämpar verkliga och inbillade nazister.
Släpa fram chefredaktörerna, som trodde att media kunde kapa åt sig ett monopol på nazistbekämpning i ljuset. När staten inte sköter rättsskipningen gör lynchmobbar det i stället. Och då kan man inte, som Expressens förre chefredaktör dölja sina hyenefasoner bakom att man är en kulturperson som skriver dikter! Resultat av statens abdikation som nazistbekämpare blir kanske som i Tyskland omkring 1930 då uniformerade kommunist- repsektive nazistgäng slogs på gatorna, hetsade av vänster- repsektive högerpressen!
Kommentarer
Trackback
